Risk- och krishantering i lokala tekniska
system kring IT och energi
- en forskningsöversikt kring krishantering relaterade
till systemberoende, aktörer och samordning
Mikael Ottosson, Jenny Palm
Elin Wihlborg
Arbetsnotat Nr 305, november 2006
ISSN 1101-1289
ISRN LiU-TEMA-T-WP-305-SE
1
Förord
Denna forskningsöversikt utgör det inledande arbetet i forskningsprojektet ”Krisberedskap för
teknisk infrastruktur – regionala och kommunala strategier för samverkan och
implementering” som finansieras av Krisberedskapsmyndigheten (KBM) 2006-2008. Denna
översikt utgör en introduktion och syftar till att orientera deltagande forskare i det
internationella forskningsläget kring lokal och regional krishantering beträdande IT och
energi.
Denna forskningsöversikt har genomförts av projektledare FD Elin Wihlborg vid avdelningen
för Statsvetenskap, Ekonomiska institutionen och FD Jenny Palm tema Teknik och Social
förändring och pol.mag. Mikael Ottosson som nu är doktorand inom Program Energisystem.
Alla är verksamma vid Linköpings universitet.
Linköping, oktober 2006
2
1. INLEDNING ..................................................................................................................................................... 4
1.1 SYFTE OCH FORSKNINGSPROBLEM................................................................................................................. 4
1.2 MATERIALURVAL OCH METOD ...................................................................................................................... 5
2. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER .......................................................................................................... 6
2.1 FRÅN GOVERNMENT TILL GOVERNANCE ........................................................................................................ 6
2.2 KONSTRUKTIVISTISK RISKFORSKNING ........................................................................................................... 7
2.2.1 Den objektivistiska riskforskningen – en tidigare norm ....................................................................... 7
2.2.2 Aktiva aktörer i den konstruktivistiska riskforskningen........................................................................ 8
2.3 ANALYSBEGREPP OCH OPERATIONALISERING ............................................................................................... 9
2.3.1 Sociotekniska systems komplexitet........................................................................................................ 9
2.3.2 Aktörer och deras intressen .................................................................................................................. 9
2.3.3 Samordning......................................................................................................................................... 10
3. TIDIGARE FORSKNING PRESENTERAD I VETENSKAPLIGA TIDSKRIFTER............................. 11
3.1 RISKER OCH KRISHANTERING INOM KOMPLEXA SYSTEM ............................................................................. 11
3.2 AKTÖRER OCH DESS INTRESSEN .................................................................................................................. 13
3.2.1 Expertkunskap som traditionell input i beslutsprocesser ................................................................... 13
3.2.2 Experternas roll konstrueras i relationer med andra intressenter ..................................................... 15
3.2.3 Medborgarnas attityder kring risker och kriser ................................................................................. 15
3.2.4 IT som ett verktyg i krishanteringssystemet ........................................................................................ 17
3.3 SAMORDNING .............................................................................................................................................. 17
3.3.1 Kommunen som arena för samordning i mötet mellan government och governance ......................... 17
3.3.2 Samordning genom nätverk – governance?........................................................................................ 19
3.3.3 Medborgare som medskapare i policyprocessen................................................................................ 20
3.3.4 Ansvarsfördelning mellan olika myndighetsnivåer............................................................................. 22
4. AVSLUTANDE REFLEKTIONER OCH IMPLIKATIONER FÖR VÅR FORTSATTA FORSKNING
.............................................................................................................................................................................. 26
4.1 RISKUPPFATTNINGAR OCH KRISHANTERINGENS FÖRANKRING I SYSTEMET ................................................. 26
4.2 AKTÖRER OCH DERAS INTRESSEN ................................................................................................................ 26
4.3 SAMORDNINGENS FÖRUTSÄTTNINGAR OCH HINDER .................................................................................... 27
REFERENSER.................................................................................................................................................... 29
3
1. Inledning
Vår vardag baseras på att en mängd sociala och tekniska system fungerar för att vi skall kunna
leva det liv vi är vana vid och förväntar oss att kunna fortsätta med. De tekniska och sociala
systemen är intimt förknippade och sammanbundna och kan därför betraktas som
sociotekniska. Ett exempel är de förgivettagna systemen såsom tillgången till telefoni och
elektricitet som gör att vi kan planera och organisera samhället på vissa sätt. När sådana
tekniska system brister är det många sociala och ekonomiska sammanhang och strukturer som
fallerar. Den numer omtalade stormen Gudrun som drabbade södra Sverige vintern 2005
visade verkligen samhällets uppenbara beroende av dessa båda system. Välfärdstjänster som
kanske inte är det vi först betraktar som en del av detta sociotekniska system, visade på
tydliga problem vid elavbrottet. Hemtjänsten är ett sådant exempel, där de äldre upplevde en
utsatt situation då deras larmutrustning slutade fungera samtidigt som telefonen blev
obrukbar. Den trygghet de annars upplevde var helt beroende av dessa system som tydligen
kunde gå sönder, riskberedskap kring energi och IT handlar om att få vårt senmoderna
samhälle att kunna fortsätta fungera i alla sina komplexa delar.
Dessa sociotekniska system som byggts upp gemensamt av människor, styrs och planeras idag
i stor utsträckning i processer där politiska och privata intressen möts. Gränserna mellan det
politiska ansvaret och det privata är sällan tydligt, vilket aktualiseras i samband med kriser
såsom stormen Gudrun. Medvetenheten om att systemen kan fallera ökar i sådana situationer
både bland dem som drabbats av problem och bland övriga som hör talas om det. Då ställs
krav på att politiska aktörer skall värna samhällets intressen av de sociotekniska systemen och
gör vad de kan för att minska vår utsatthet och de risker vi ställs inför. De sociotekniska
systemen är både globala och högst lokala, men det politiska ansvarsutkrävandet och tilliten
baseras i däremot på den lokala närvaron och förståelsen för sammanhangen. Därför utvecklas
i många lokala och regionala politiska sammanhang krishanteringssystem, både i allmänhet
men i synnerhet i relation till sociotekniska system.
Den lokala och regionala politiken präglas dock idag av samordning av intresse och
partsbaserade nätverk. Det kan dels förklaras av ökad komplexitet och dels av att den politiska
styrningen inte enbart avser de traditionella politiska sammanhangen. Förändringen brukar
benämnas från government till governance, där det senare avser de komplexa politiska
samspelen mellan aktörer som kan vara politiska, marknadsgrundade, ideella och enskilda.
Därmed blir makt- och ansvarsförhållanden mellan de tidigare tämligen tydligt uppdelade
sfärerna allt otydligare. Samtidigt utmanas legitimiteten för olika kunskapskällor – vem skall
man tro på? – vetenskaplig och vardaglig kunskap konkurrerar och sanningssökande blir
otydligare och allt mer beroende på dess sammanhang. Ett annat sätt att beskriva dessa
osäkerheter i samtiden är att som Ulrich Beck tala om ett risksamhälle, som återfinns på både
lokal och global nivå och tar sig utryck ibland annat i globaliseringen av kapital,
energiresurser, IT och dess konsekvenser som miljöförstöring och orättvisor.
1.1 Syfte och forskningsproblem
Mot denna bakgrund är syftet med föreliggande forskningsöversikt att beskriva och att
analysera samordning, aktörer och deras intressen samt förhållningssätt till komplexitet i
sociotekniska system i ett urval av forskning kring risk och krishantering på regional och
lokal nivå.
Texten inleds med en motivering av urval och hantering av tidigare forskning. Därefter i
avsnitt två diskuteras mer teoretiskt grundade perspektiv kring förutsättningarna för den
lokala politiken och riskhantering. I avsnitt tre beskrivs och analyseras de utvalda artiklarna
genom att fokusera komplexa system, aktörer och deras intressen samt samordningen mellan
4
dem. Avslutningsvis diskuteras några generella implikationer för det svenska krishanteringssystemet och dess relation till lokala demokratiska sammanhang.
1.2 Materialurval och metod
Att ge en översikt av ett forskningsområde kräver att detsamma kan avgränsas. Forskningsområden har disciplinerats av de traditionella disciplinära områdena där företeelser betraktats
och problematiserats utifrån vissa på förhand givna sätt och förklarats med ett begränsat och
mer eller mindre sammanhängande ramverk av teorier. Men det framväxande forskningsfältet
kring risk och krishantering har i likhet med andra samtida företeelser uppmärksammats på
olika sätt av olika discipliner. Därför kan området förstås och tolkas på olika sätt ur olika
perspektiv och avgränsningen av området blir i sig en tolkning av företeelsen och skapar
liksom utesluter på förhand vissa beskrivningar och analyser av den. I denna för
forskningsprojektet inledande forskningsöversikt försöker vi därför oberoende av disciplinär
grund söka forskning kring lokal samverkan i komplexa sociotekniska system som
uppmärksammar aktörer och deras intressen.
De vetenskapliga artiklar som inkluderats i översikten berör forskning om risker och kriser
kring IT och energi i lokala och regionala sammanhang, men har vidgats för att inkludera det
vanligen återkommande fokuseringen på genmodifierade grödor (GMO). Artiklar söktes
utifrån nyckelorden local, infrastructure, network, governance och public i tidskrifterna
Journal of Risk Research, Risk Analysis, Journal of Contingencies and Crisis Management,
Risk, Decision and Policy, Energy Policy, samt Information Polity. I artiklarna görs inte alltid
en tydlig åtskillnad av risk och krisbegreppen och vi har i dessa fall valt att inte själva gå in
och försöka tolka eller klargöra vad som avses, utan istället följt artikelförfattarnas
begreppsanvändning. I rapporten kommer vi att diskutera samhällets krishantering och avser
då planering och agerande före, under och efter en kris.
I artiklarna fokuseras hur förändringen från government till governance skildras genom att
uppmärksamma hur komplexitet, samverkan och aktörernas intressen beskrivs. Vårt teoretiska
intresse kring styrning styr därmed vilka delar av de vetenskapliga artiklarna som lyfts fram,
vilket medvetandegör vår teoretiska förförståelse till vilken vi relaterar andras empiriska
resultat. Dessa perspektiv presenteras översiktligt i kapitel två som därmed översiktligt
presenterar våra teoretiska utgångspunkter. Eftersom denna text är en av forskningsprojektets
inledande skrifter använder vi arbetet med forskningsöversikten även för att fördjupa och
precisera vår teoretiska förståelse kring risker och krishantering. Vi har tidigare arbetat med
att förstå hur den lokala politiken kring de sociotekniska systemen IT och energi utformas och
utvecklas. Fokus har ofta varit olika aktörers tolkningar, förståelse, nätverk och
maktrelationer i lokala policyprocesser rörande denna tekniska infrastruktur. Våra
frågeställningar har rört: hur har olika aktörer prioriterat mellan olika lösningar, vem har
agerat systembyggare och vems förslag har fått tolkningsföreträde, hur har aktörer i de
sociotekniska systemen samordnat sina verksamheter, vilken betydelse har tekniska systems
stigberoende haft osv. (se bl.a. Wihlborg 2000; 2004; Palm 2004; Palm & Wihlborg 2006).
Valet av angreppssätt visar således att vi i våra tolkningar är intresserade av vad som i vid
mening kan kallas politiska processer. Därmed inkluderas inte enbart traditionellt
statsvetenskapliga studier. De studier som beskrivs mer ingående är de som i hög grad
relaterar till lokala och regionala aspekter av de sociotekniska systemen kring IT och energi.
5
2. Teoretiska utgångspunkter
Dagens komplexa samhälle upplevs ofta som alltmer svårstyrt och politiska aktörer agerar
ofta i nätverk med offentliga och privata aktörer. Kring sociotekniska system samlas många
olika aktörer som kan vara allt ifrån tekniska experter till allmänhet och systemens
slutanvändare. Men även tekniska delar i de sociotekniska systemen kan betraktas som
”aktörer” eftersom de påverkar hur system kan styras och utvecklas. I samspelet mellan olika
aktörer skapas maktrelationer och olika former av kunskap används och genereras. Dessa
tekniska system som är tydligt förankrade i den kommunala verksamheten och återfinns inom
kommunernas geografiska områden ställer krav på samverkan mellan olika aktörer som kan
ha sin hemvist i såväl privata företag som kommunala förvaltningar eller demokratiskt valda
församlingar.
2.1 Från government till governance
Ett grundläggande skifte i de politiska institutionerna och dess funktioner har på senare år
fångats med tesen från government till governance (se bland annat Kjaer 2004; Pierre &
Peters 2000; Peters & Pierre 2004). Avsikten med att peka på denna breda samhällsförändring
är att visa hur politisk verksamhet och därmed dess styrning vidgats från primärt kommunala
sammanhang, till möjligheten att i politiken inkludera och påverkas av i princip allt som pågår
i omvärlden. Tesen fångar att politisk styrning gått från det inom politiskt avgränsade till
komplexa nätverk av aktörer, intressen och verksamheter. Det finns ingen enhetlig definition
av begreppet governance, varken i forskning eller dess praktiker, men ett antal grundläggande
förändringar återkommer. Det första och mest primära handlar om att den politiskt
formaliserade makten och förmågan att styra samhället har försvagats. Ur ett statligt
perspektiv har det kommit till utryck genom att makt har förskjutits nedåt till kommun och
landsting, utåt till företag och organisationer, inåt till de statliga myndigheterna och inte minst
”uppåt” till EU samt andra internationella organisationer (Sundström 2005; Pierre & Peters
2000). Därigenom blir politiska institutioner alltmer svåröverskådliga och komplexa, då
makten förskjuts till samverkan i nätverk på bekostnad av hierarkiska relationer och formella
organisationer. Tolkningen av politik blir därmed även bredare än de politiskt formaliserade
organisationerna. Denna diskussion fångas ibland av begreppen Politik (med stort) som den
formella politiska makten och politik (med litet p) som alla politiska maktrelationer i
samhället. Denna särskillnad kan delvis relateras till government (P) och governance (p), men
governance rör dock fortfarande huvudsakligen den formella politikens strukturella nivåer.
Till skillnad från politik med litet p som även inkluderar makt och politik i de vardagliga
(små) relationerna som är minst lika betydelsefulla för människors välbefinnande.
Trots att politiska institutionerna ger intryck av att vara stabila och trögrörliga förändras de
långsamt (se exempelvis Ahrne & Papakostas 2002). Dessa förändringar samverkar på lokal
och nationell nivå och i relation till andra förändringar i lokalsamhället. Men även globala
förändringar inkluderas och kan delvis anses styra lokala. De svenska kommunerna har dock
över tid bibehållit en hög grad av lokal självständighet (Gustafsson 1999).
I ett alltmer komplext och globalt samhälle utvecklas idag nätverk som även inkluderar
aktörer som traditionellt inte har betraktats som politiska. I Sverige fanns dock en ansats till
nätverksstyrning och en breddning av tolkningen av politik redan i 1970-talets diskussion om
den korporativa modellen (se bland annat Bergström & Rothstein 1999). Då hade emellertid
de formella politiska organisationerna och institutionerna fortfarande makt att definiera vem
och vad som inkluderades i dessa nätverk. Vägen mot det öppna och förhandlande
sammanhang som utgörs av governance har präglats av bland annat vad som samlas i
paraplybegreppet New Public Management (Hood 1995; Pollitt & Bouckaert 2000), vilket
6
inkluderar drag av ökad företagisering, managementisering, medborgerligt inflytande och
deltagande. Graden av formalisering, avgränsning och stabilitet skiftar i olika analyser av
governance (Rhodes 1997). Gemensamt för de olika nätverken är ändock att de mer formella
regleringsformer som använts tidigare av staten kommit att ersättas av ”mjukare”
normgivning i form av till exempel mål, handlingsprogram och standarder. Avseende
reglering kan vi därmed tala om en övergång från hard law till soft law (Sundström 2005).
I detta öppnare och mer konstruerande sammanhang av policyskapande möts således olika
aktörer och samverkar i mer eller mindre formaliserade nätverk och förhåller sig till de
politiska institutioner som kringgärdar dem. Aktörernas samverkan i nätverk relaterar till
risker i de allt mer komplexa tekniska systemen. I det här perspektivet finns det två olika
förhållningssätt till risker, som kommer att belysas närmare i nästa avsnitt. Risker kan
antingen betraktas som faktiskt närvarande och som om de objektivt kan uppfattas och
hanteras, eller så betraktas risker som något som konstrueras i samspel mellan olika aktörer
som möts. Skiftet från government till governance så som det diskuterats ovan implicerar att
ett governanceperspektiv närmare ansluter till det senare perspektivet på risk som konstruerad
i de tidsrumsliga sammanhang där aktörerna möts. Således anläggs här ett huvudsakligen
konstruktivistiskt perspektiv på risker i lokal samhället.
2.2 Konstruktivistisk riskforskning
Samhällsvetenskaplig riskforsning har vuxit fram i samspel med samhällets ökande intresse
för och hantering av vad som tolkas som risker. En tanke som väcks är huruvida forskning
och information om risker och krishantering i samhället föranleder eller hanterar människors
upplevelser av risker. Kan det vara så att medvetenhet om risker i samhället gör att
osäkerheten ökar och är det då så att forskning om risker och krishantering gör att vi minskar
risken om vi ökar medvetenheten?
Denna vår inledande tanke indikerar att vi anlägger ett mer konstruktivistiskt perspektiv på
risker och betraktar risk som sociala och kulturella konstruktioner. Det konstruktivistiska
perspektivet kan urskiljas som ett av huvuddragen i riskforskningen idag till skillnad från den
tidigare objektivistiska (Lidskog, Sandstedt & Sundqvist 1997). Men inom riskforskningen
finns många olika ontologiska och epistemologiska perspektiv (Hultman 2003)1.
Teoribildningen kring sociotekniska system vilar på en liknande grundläggande förståelse av
att teknik ges betydelse i sina sociala sammanhang och ansluter därigenom till ett mer
konstruktivistiskt perspektiv kring risker i dessa system (Summerton 1998). Då teknik och
mänskligt handlande betraktas som sammankopplade i olika praktiker kan de inte skiljas åt
och inte heller kan risker lokaliseras till enbart en del av systemet.
2.2.1 Den objektivistiska riskforskningen – en tidigare norm
Den konstruktivistiska riskforskningen har utvecklats i kontrast till den objektivistiska
riskforskningen, som är vanlig inom teknisk riskanalys, sannolikhetskalkyl och
konsekvensanalys (Lidskog, Sundqvist & Uggla 2005). Sådan riskforskning har stort praktiskt
inflytande inom natur- och teknikvetenskaperna, men även ekonomisk forskning anlägger ofta
ett sådant perspektiv. Dessa ontologiska och epistemologiska föreställningar uttrycker att
kunskapen om risker anses identisk med riskerna i sig då vetenskapen anses på ett neutralt och
objektivt sätt kunna utforska de risker som finns i en för människan extern värld (Ibid).
Den objektivistiska riskforskningen baseras i hög grad på föreställningar kring economic man
som handlingslogik, där varje aktör betraktas som nyttomaximerare (Frederickson & Smith
1
De lyder som följer: ingenjörsperspektivet, det kulturella riskperspektivet, risker som daglig interaktion i
praktikgemenskaper, det ekologiska riskperspektivet, riskorganisering: Normal Accident kontra High Reliability,
det reflexiva modernitetsperspektivet om risk, det ekonomiska riskperspektivet samt
Governmentalityperspektivet och tänkandet kring risk (Hultman 2003).
7
2003:186). Eftersom de rationella männen – för de är inom perspektivet allra oftast män –
anses agera rationellt i organisationer och system placeras riskerna utanför de organisatoriska
och tekniska systemen. Enskilda individer placeras därmed utanför de tekniska systemen, men
om en kris eller olycka uppkommer inkluderas individerna för att förklara ”den mänskliga
faktorn” (Hultman 2003:17). Det innebär att de sociala och tekniska systemen i hög grad
särskiljs i bedömningen av risker, men integreras till ett sociotekniskt perspektiv i analyser av
krishantering.
Delar av denna inriktning inom riskforskningen uppmärksammar och inkluderar samhällets
ökade komplexitet och att det kan leda till ökade risker i dagens tekniska system. Den
objektivistiska ansatsen leder dock till att kvantitativa modeller utvecklas för att identifiera
och värdera sannolikheten för risker och dess kostnader. Det är en explicit konsekvensetisk
utgångspunkt där en handling bedöms som rätt eller fel beroende på de konsekvenser som
följer av handlingen (Amstutz 1999:28). Därför anses det även möjligt att ”bygga” bort risker
genom ”rätt” design av tekniska system, vilket är en deterministisk syn på tekniken som
problemlösare och samhällsutvecklingen som linjär och ständigt progressiv.
2.2.2 Aktiva aktörer i den konstruktivistiska riskforskningen
Den konstruktivistiska riskforskningen däremot utgår från att risker inte är något objektivt
existerande utanför de handlande individerna. Risker anses istället vara sociala och kulturella
konstruktioner, det vill säga företeelser som i samhället kan definieras som en risk. Risker är
därmed inte en extern företeelse utanför människan utan en kollektiv uppfattning konstruerad
utifrån våra specifika kulturella tillhörigheter och sociala positioner. En uppdelning mellan
objektiva och subjektiva risker blir utifrån den konstruktivistiska riskforskningen omöjlig då
en sådan föreställning bortser från att även forskare och experter är präglade av deras sociala
och kulturella kontext (Lidskog, Sundqvist & Uggla 2005:7).
Den konstruktivistiska ansatsen baseras på och förordar en mångfald av kunskapsuttryck,
vilket är en grund för demokratiska sammanhang där många olika aktörer deltar aktivt. Det
aktiva deltagandet anses inte bara stärka samhället utan även medborgarnas politiska
självförtroende och öka deras möjligheter och förmåga att delta i det politiska systemet
(baseras på tankar om tillit och samverkan se bland annat Putnam 1996; Lidskog, Sundqvist &
Uggla 2005; Lundquist 2001).
Sammanhang då risk betraktas som konstruerad ansluter till en deliberativ syn på demokrati.
Deliberativ demokrati baseras på att människors demokratiska samexistens ska präglas av en
öppen diskussion mellan jämlika medborgare och att legitimitet i offentligt beslutsfattande
grundas just på deliberation (Premfors & Roth 2004:12). Ett deliberativt beslut syftar då till
att finna det ömsesidigt godtagbara snarare än att skapa fullständigt samförstånd (Benhabib
1994:25). Detta demokratiperspektiv liksom den konstruktivistiska riskforskningen vilar på en
föreställning om den aktiva, formulerande och agerande medborgaren och tar ofta
utgångspunkt i en kritik av rådande ordning.
Däremot den objektivistiska riskforskningen ansluter i hög grad till föreställningar om
demokrati och elitism, där de mest ”framstående, kunniga, moraliskt högtstående och
ansvarskännande samhällsmedlemmarna styr” (Lundquist 2001:68). Lundquist skriver:
De flesta av de egenskaper, som under historiens gång har använts för att legitimera elitstyre, har
ringa utsikter att accepteras av en majoritet i det moderna västsamhället. Men en av dem, nämligen
expertkunskap, åberopas fortfarande av antidemokratiska rörelser… (Lundquist 2001:68).
En elitistisk syn på syn ansluter till föreställningar om att risker är mätbara och kalkylerbara –
någon har kunskapen att fastställa risker som är giltiga oberoende av enskildas tolkningar och
sammanhang. Däremot demokratiska förhållningssätt, särskilt de deliberativa, leder till att
8
mångfald och olika förhållningssätt till kunskap genereras. Komplexiteten och
fragmentiseringen i dagens samhälle i allmänhet och särskilt inom de politiska institutionerna
är av sådan art att experter inte är mer kompetenta än vanliga medborgare på att få överblick
(Lundquist 2001:70). Det innebär dels att den konstruktivistiska synen på risk ansluter till ett
demokratiskt förhållningssätt, men också till att teknik och tekniska system betraktas som
konstruerade i samspel mellan olika aktörer.
Samtidigt framhålls stärkt demokratiskt inflytande som en strategi för att möta risksamhället,
endast demokratiska ansatser anses kunna hantera risksamhällets utmaningar (Beck 1996,
2005). På så vis kan den demokratiska legitimiteten stärkas särskilt vid frågor med den
komplexitet som risker och kriser utgör. Demokratins grundläggande föreställningar om
pluralism och tolkningsmöjligheter relaterar i hög grad till en konstruktivistisk syn på
samhället i allmänhet och risker i synnerhet. Om alla människors lika värde skall vara
vägledande krävs att allas olika tolkningar av risker som de upplever tas upp för diskussion
och demokratisk hantering. Om det skulle vara en allmänt konstruerad uppfattning att det
finns en risk att vi kolonialiseras av marsmänniskor så måste den risken hanteras i
demokratiska politiska sammanhang oavsett hur den objektiva risken bedöms. Det samma
gäller kontroverser kring exempelvis strålningsrisker från tredje generationens mobiltelefoner,
högspänningsledningar och kärnavfall. Sådana konstruktioner av risker sker inte heller enbart
inom de sammanhang där politiken har territoriellt eller sakligt grundad auktoritär makt.
Därför måste politiskt aktörer vara beredda att möta och hantera frågeställningar relaterade till
andra territorier och/eller frågeställningar tillhörande andra politiska aktörer och institutioner.
2.3 Analysbegrepp och operationalisering
Mot bakgrund av resonemangen ovan anlägger vi således ett öppet konstruktivistiskt
förhållningssätt för att inkludera alla aktörer i samspelet kring lokala och regionala risker och
kriser i IT- och energisystemen. Det innebär att vi inte på förhand ger några aktörer en
överordnad roll eller ser dem som mer eller mindre betydelsefulla för utfallet, inte heller vill
vi på förhand avgöra vilka som inkluderas i analysen. I denna forskningsöversikt har vi därför
strävat efter att identifiera tidigare studier som hanterar samordning, komplexitet och
aktörernas intressen av hur risk- och krishantering konstrueras i relation till sociotekniska
system för att lära oss hur snarlika studier dels har förhållit sig till detta och dels vilka
slutsatser de drar kring detta.
2.3.1 Sociotekniska systems komplexitet
De tekniska system som här fokuseras formas i högsta grad i samspel med de sociala
sammanhang där de nyttjas – det är sociotekniska system. Aktörerna samordnas inom och
mellan olika sociotekniska system. När ett sociotekniskt perspektiv anläggs kan både
samverkan mellan mänskliga aktörer och mellan mänskliga aktörer och artefakter inkluderas.
Mot den bakgrunden sökte vi i de tidigare studierna svar kring: Vilka förklaringar baserade på
lokala förutsättningar framförs därför i tidigare studier? På vilket sätt hanteras de
sociotekniska systemens komplexitet i analyserna?
2.3.2 Aktörer och deras intressen
Samordning sker mellan aktörer som kan ta på sig olika roller. I sammanhang av governance
saknas en enhetlig betydelse av politikerrollen, som allt mer präglas av att vara samordnare
eller metaguvernör (Sørensen 2006). Allmänhetens roll som lekmän har alltmer förändrats
inte minst gällande tekniska system besitter denna breda grupp aktörer inte sällan mycket
kunskap som engagerar dem (Sundqvist 2005). I governance sammanhang förfogar aktörer
över olika resurser, men det är ovanligt att någon besitter tillräckliga resurser för att själv äga
en tolkning och hantering av vad som konstrueras som ett problem (Kjaer 2004:41-45). Vårt
9
fokus på aktörer i nätverk kring policyprocesser syftar till att synliggöra vilka aktörer som
tidigare studier uppmärksammat och hur dess roller och intressen betraktats. Baserat på vårt
konstruktivistiska perspektiv så betraktas även aktörernas kompetenser och kunskaper som
skapade i de sammanhang där de utvecklas och nyttjas.
2.3.3 Samordning
Governanceperspektivet på lokal styrning baseras på samordning i vid mening i olika
sammanhang. Det innebär att vi anser att governance även kan äga rum i sammanhang av
government. Det vill säga i och mellan formella organisationer kan informella nätverk skapas
för att samordna och koordinera verksamheter. Även om samordning verkar uppstå spontant
torde det finnas drivkrafter för samordningen, som inte enbart kan förklaras som ekonomiskt
rationella (objektiva riskperspektiv). Det deliberativa sammanhanget kan vara en sådan
drivkraft som vi kommer att söka i tidigare studier, för att senare om möjligt kunna analysera i
våra kommande empiriska studier. Vi ställer därför ur detta perspektiv frågor kring hur
samordning går till, vilka som inkluderas och varför, samt inte minst vilka aktörer som
exkluderas ur praktiken och/eller analyserna.
Mot bakgrund av dessa tre övergripande tema grundande i våra teoretiska förhållningssätt och
perspektiv kommer i nästa avsnitt de inkluderade vetenskapliga artiklar att presenteras och
diskuteras.
10
3. Tidigare forskning presenterad i vetenskapliga tidskrifter
I detta avsnitt vill vi nu visa på tidigare internationell forskning utifrån de tre perspektiven på
hur risker och kriser i kommuner och regioner hanterats. Avsikten är att mot bakgrund av
andras empiriska studier fördjupa förståelsen för de mer teoretiskt grundande begrepp som
diskuterats ovan. Det första temat kring sociotekniska systems komplexitet inleder och där
börjar vi med att diskutera artiklar som uttalat anlägger ett systemperspektiv kring hur
riskuppfattningar och krishantering utvecklas.
3.1 Risker och krishantering inom komplexa system
Teknik och sociotekniska system utvecklas för att underlätta vår vardag på olika sätt.
Samtidigt som dessa system ofta är en osynlig förutsättning för många av våra aktiviteter
såsom att laga mat, diska, chatta, hålla oss varma, så medför dessa system förutsedda såväl
som oförutsedda risker som drabbar oss alla oavsett om vi är användare av systemen eller
inte. Systemens utbreddhet gör också att i princip alla i ett samhälle blir centrala användare
och intressenter, vilket ibland kallas ”stakeholders”. Komplexiteten i dagens system gör också
att det har diskuterats om det går att finna en definition av risk som kan fungera som ett
generellt policybegrepp. Bekkers och Thaen (2005) argumenterar för att detta inte är möjligt
utan att olika infrastrukturer och olika policyområden kräver sin egen definition av risker.
Wihlborg och Palm (2006) har på liknande sätt argumenterat för att risker i IT- och
energisystemet måste hanteras på olika sätt, eftersom dessa system har utvecklats under olika
tidsepoker utifrån olika styrningsprinciper. Riskhanteringen måste förankras i de tids-rumsliga
lokala ordningar som kringgärdar systemen på olika platser under olika tidsperioder.
Petts (2000) analyserar riskerna kring kommunal avfallshantering och konstaterar att
avfallshantering är ett typiskt lokalt problem och att riskerna kan vara signifikanta och
omedelbara. Samtidigt är riskerna med avfall komplexa, lokalt varierande och där det finns
lite forskning som kan understödja lokala beslut kring avfallshanteringen. Avfallshanteringens
lokala karaktär gör att det är svårt att skapa generella policybeslut för till exempel en nation
och kräver därför beslutsprocesser som involverar många olika lokala aktörer och intressen
som är välbekanta med lokala förhållanden och strukturer. En intressant notering är att både
avfalls- och vattensystemen är två lokalt förankrade system vars funktion är av grundläggande
betydelse för vår välfärd, men att konsekvenserna av ”avbrott” i dessa systems funktion sällan
diskuteras och analyseras.
Hattfield och Hipel (2002) för tesen att riskbedömningar alltid borde ske i ett
systemperspektiv. Genom att analysera en 20 årig process i Kanada som handlade om
hälsoriskerna med växtgiftet Alachlor visar författarna hur riskbedömningen av Alachlor var
tydligt kopplat till hur olika aktörer definierade systemet. År 1969 fick Monsanto Corporation
tillåtelse att sälja Alachlor efter att tester gjorts av en privat firma Industrial Bio-Test
Laboratories (IBT) på uppdrag av Monsanto. År 1976 fann myndigheter i både Kanada och
USA att testerna som gjorts av IBT var tvivelaktiga. Health Protection Bransch (HPB) i
Kanada krävde att Monsanto gjorde kompletterande studier. Efter att HPB utvärderat
resultaten från både denna och tidigare studier kom de fram till att Alachlor var en hälsorisk
och drog in dess registrering år 1985. Monsanto överklagade beslutet och en ”Review Board”
tillsattes. Denna Review Board valde att genomföra en oberoende riskvärdering och lät i den
utvärderingen olika intressen komma till tals såsom Monsanto, miljögrupper,
bondeorganisationer och privatpersoner. I november 1987 levererade Review Board en
slutrapport som rekommenderade att Alachlor blev återregistrerat och lagligt att sälja igen.
11
Hälsoministern i Kanada valde dock att bortse från denna rekommendation och Alachlor
förblev förbjudet i Kanada. I USA däremot blev Alachlor åter tillåtet.
Hattfield och Hipel konstaterar att Alachlorfallet visar på att utvärderingar av samma
riskfenomen kan få väldigt olika utfall. I detta fall berodde de olika bedömningarna på olika
sätt att definiera systemet och på de olika värderingar och mål utvärderarna hade. För att
anknyta till vår diskussion ovan är det tydligt att dessa risker konstruerades på olika sätt i
olika lokala tidsrumsliga sammanhang. Författarna menar vidare att varje riskbedömning
borde föregås av en systemdefinition, eftersom både definition och bedömning utav risker är
extraherade från hur ett system förstås och uppfattas. Hattfiels och Hipel menar att det är
uppenbart i detta fall att de olika slutsatserna i utvärderingarna förklaras av att de utgick från
helt olika synsätt på systemen. De olika utvärderande parterna gjorde sina riskbedömningar
utifrån sitt unika perspektiv vilket manifesterades i de olika systemdefinitioner som fanns
under problemformuleringsfasen. Detta visar att risker aldrig är en enskild faktor utan uppstår
som en enhet i ett system. Författarna menar att risker tolkas och ges betydelser enbart i en
systemkontext.
Hattfield och Hipel konstaterar vidare att förändringar i ett system också förändrar
bedömningen av riskerna, vilket Alachlorfallet visar. Fallet visar att risker konstrueras av
observatören utifrån en bestämd situation. Därför borde olika riskuppfattningar och attityder
vara ett förväntat och legitimt resultat i olika situationer. Att modellera och kvantifiera
riskerna i ett system ger ett perspektiv på risker, som måste kompletteras med andra
perspektiv, enligt Hattfield och Hipel. Därför är det viktigt att involvera många aktörer i en
riskvärdering, eftersom olika aktörer bidrar med olika perspektiv kring vad som ska fokuseras
och problematiseras i ett system. Genom att involvera aktörerna, såsom medborgare, NGO:s2,
praktiker, forskare direkt i systemdefinitionen inkluderas också dessa aktörers kunskap och
riskvärderingen kan göras utifrån ett bredare spektrum av aspekter. Om enbart riskexperter får
tillträde riskeras viktig information att bli förbisedd (Hattfield & Hipel 2004:1054-56).
En generell lärdom att dra från detta fall är att explicit tillämpa en systemteoretisk ansats
under problemformuleringsfasen när riskerna i ett system ska analyseras. Detta för att
eventuella olikheter mellan aktörer kring hur systemet uppfattas och förstås kan synliggöras
och för att en gemensam förståelse för vad det är för risker som kan identifieras och ska
problematiseras ska kunna utvecklas bland aktörerna.3 Även Hovden (2004) diskuterar
behovet av att åstadkomma en gemensam problemdefinition tidigt i processen att uveckla ett
tydligt krishanteringssystem i Norge. Artikeln syftar till att bidra till en tydlig och kunnig
krisberedskap i samhället. Genom en fallstudie påvisas vissa element - exempelvis
problemdefinition - som anses vara viktiga för detta. En del
Behovet av åtminstone en tydligt uttalad systembeskrivning syns i flera artiklar kring
elavbrotten i Kalifornien. Flera författare (se bl.a. Lych 2001; Woo, Lloyd & Clayton 2006;
Bushnell 2004) hävdar att de många problem som finns i Kalifornien rörande en säker och
tillräcklig eltillförsel har uppenbara kopplingar till den ekonomiska marknaden (eller ofta
avsaknanden av en marknad) och borde därmed också analyseras med hjälp av ekonomiska
analyser. Dessa författares kritik handlar om att energiforskare sätter för snäva systemgränser
och därmed exkluderar till exempel den finansiella marknaden som ofta är en viktig
2
NGO = non governmental organisations.
En snarlik men i hög grad teoretiskt implicerad ansats är den skolbildning som utvecklats kring så kallade
aktörsnätverk, där komplexitet och systemiskhet är en utgångspunkt då även icke-mänskliga aktörer anses
inkluderade i nätverk. Detta hamnar något utanför vårt fokus men ett exempel på en studie inom denna tradition
som studerar risker i ett ANT-perspektiv och som anknyter till vårt perspektiv är Healey (2004).
3
12
förklaringsfaktor till strömavbrott och konkurser på Kaliforniens elmarknad. Författarna
menar att energimarknaden har samma karaktärsdrag som marknader generellt och kan
därmed förstås utifrån marknadens möjligheter och begränsningar (Ibid). Bushnell (2004) och
Lynch (2001) menar att både politiker och energiforskare tenderade att se energimarknaden
som en unik marknad med speciella särdrag, vilket bland annat har medfört att ”felaktiga”
policybeslut och interventioner har gjorts på marknaden som bidragit eller åtminstone
förvärrat krisen. Bushnell (2004) hävdar bland annat att Kaliforniens icke-fungerande
marknad snarast har att göra med närvaron av ett fåtal större bolag som dominerar marknaden,
samt frånvaron av långsiktiga kontrakt. Samtidigt finns det författare som menar att USA har
något att lära av de erfarenheter som Kalifornien gjort utifrån de problem de haft på
energimarknaden. I USA skiljer sig både miljöpolicy, struktur och regleringar av eltillförseln
mellan olika stater och regioner, vilket kan göra jämförelser problematiska. Men i spåren av
kriserna har Kalifornien förändrat policyer kring möjligheterna att planera och förbereda sig
inför framtida avbrott och infört ”Integrated Resource Plans” som delvis bygger på ett
systemtänkande, där energiföretagen bland annat ska göra uppskattningar av framtida behov
för kunderna och möjligheterna att energieffektivisera (Blumstein, Goldman & Barbose
2005).
Sammanfattningsvis indikerar vår genomgång utifrån ett systemperspektiv på att det är få
studier som anlägger ett systemperspektiv så som Hattfield och Hipel, sannolikt eftersom det
är svårt att greppa och presentera komplexiteten på en abstrakt nivå. Men de mer
mikroorienterade studierna skall ändock läsas i förhållande till de komplexa
systemsammanhang som de finns inom. De aktörer som kommer att diskuteras i de studierna
som refereras i nästa avsnitt agerar alla i förhållande till komplexa sociotekniska system och
den samverkan som utvecklas är dels en konsekvens av denna komplexitet och dels
motiverade av ambitionen att hantera och komma över densamma.
3.2 Aktörer och dess intressen
De tekniska systemens utbreddhet gör att i princip alla i ett samhälle är s.k. ”stakeholders”. I
artiklarna diskuteras vanligtvis olika organisationer eller aktörsgrupper som enskilda aktörer
och det är sällan till exempel organisationers interna maktrelationer lyfts fram. Istället
analyseras ofta industrin, kommuner, stat, medborgare, miljögrupper osv. som en aktör (trots
att de är en komplex aktörsgrupp) som agerar i relation till en annan aktörsgrupp. För att
illustrera detta har vi valt ut studier som diskuterar expertrollen, medborgarnas roll och fall
där Internet använts för att kommunicera risker till allmänheten.
3.2.1 Expertkunskap som traditionell input i beslutsprocesser
Cooke & Goossens (2004) analyserar hur olika aktörer ska kunna uppnå rationell konsensus
då substantiell osäkerhet råder. Författarnas fokus ligger särskilt på kärnkraft men de
använder även exempel som berör användning av olika kemiska ämnen. Dessa organisationer
är exempel på High Reliability Organizations (HRO), vilket är organisationer som har en låg
tolerans mot fel som kan uppkomma i de stora tekniska system som de arbetar med (jmf till
exempel Bea et al 1993; Bierly et al 1995; Roberts 1990; Rochlin 1993; Weick et al 1999).
Aktörer i dessa organisationer arbetar konstant med att eliminera defekter i dessa system (La
Porte & Consolini 1991, 1998). Ett misstag kan få långvariga konsekvenser och resultera i att
till exempel allmänhetens stöd för organisationen och systemet minskar avsevärt.
Cook and Gossens (2004) diskuterar aktörernas behov av att fatta rationella beslut i den
osäkra miljö som organisationerna verkar i, samtidigt som en mängd osäkerhetsparametrar
problematiserar denna rationalitet. Organisationernas sätt att hantera dessa osäkerhetsfaktorer
är att genom experters hjälp bygga in dessa i de matematiska prediktioner som utvecklas kring
organisationens handlingsmöjligheter vid olika tillbud. Det handlingsalternativ som sedan är
13
det rationellt rätta kan ledningen för till exempel ett kärnkraftverk med hjälp av experterna
finna och välja (Cooke & Goossens 2004). Författarna skriver:
… the future performance of experts can be judged on the basis of past performance, as reflected in
the seed variables. (Ibid:649)
Experternas roll i utformandet av dessa modeller är och har historiskt varit mycket stark.
Experternas kunskap blir en av flera ”objektiva” data som går in i den matematiska
prediktionsmodellen som ska leda fram till ett rationellt beslut i kritiska situationer. Modeller
utvecklas även genom att dra erfarenheter av inträffade händelser. Dessa modeller blir då ett
sätt för en organisation att försöka hantera det komplexa system och de potentiella risker som
utgör en del av organisationens verksamhet. Den objektivistiska riskbedömningen blir som en
ytterligare yttre aktör som samspelar i det sociotekniska systemet.
Sculman, Roe, van Eeten & de Bruijne (2004) menar att den avreglerade elmarknaden i
Kalifornien har medfört en ytterligare ökad komplexitet vad gäller organisering och ledning
för de HRO:s som verkar på elmarknaden. Schulman m.fl. studie är en av få som
problematiserar interna relationer och aktörskonstellationer inom en organisation. Genom att
intervjua anställda som arbetar inom olika typer av kontrollrum hos fyra olika elbolag
diskuterar de hur den ökande graden av osäkerhet hanteras i bolagen. 1996 års avreglering av
elmarknaden i Kalifornien innebar att den tidigare statligt ägda, finansierade och reglerade
marknaden för el kom att bli marknadsbaserad. Privata bolag kom nu att köpa och sälja el på
en marknad med en ny typ av reglering där marknadsmekanismen skulle styra prissättningen.
Det kom in nya aktörer på marknaden där många inte hade någon tidigare erfarenhet från
eltillförselområdet. Under april och maj år 2001 inträffade en större energikris i Kalifornien
som delvis hängde samman med vad de beskriver som ”a paradox between having reliability
standards and having multiple ways to produce electricity reliably.” (Sculman, Roe, van Eeten
& de Bruijne 2004:22). Författarna pekar således på att det i och med avregleringen
utvecklades ett antal ”systemfel” som i efterhand kan åtgärdas via standardiseringar eller
återregleringar för att öka tillförlitligheten i systemet. Avsaknaden av standardiseringar och
gemensamma rutiner på marknaden medförde även problem för de anställda som arbetar med
det tekniska systemet. Då en rad olika organisationer är inblandade kan personalen i varje
sådan organisation inte förväntas fatta samma beslut utan någon form av standarder eller
regleringar. Även om dessa aktörer besitter en professionell kunskap på området måste, enligt
författarna, även denna kunskap byggas in i systemet genom flera olika säkerhetslager. Detta
har inte gjorts i Kalifornien och däri ligger också ett ”systemfel”. Enligt Sculman, Roe, van
Eeten & de Bruijne (2004) borde experterna som arbetar i kontrollrummen ha större
inflytande i organisering, standardisering och reglering av systemen. Dessutom konstaterar de
att decentraliseringen av det Kaliforniska elsystemet medförde ökade risker, inte minst då
systemet blev mer sårbart för terroristattacker (Ibid:26). Det talar för att ett mer
decentraliserat sociotekniskt system måste bygga in med standardisering för att upprätthållas
som ett system. Designen av det tekniska systemet förväntas i det sammanhanget få makt över
hur enskilda aktörer (mänskiga såväl som icke-mänskliga) samverkar.
Betydelsen av en lokal situerad kunskap i krissammanhang lyfts även fram av Wynnes (1989,
1996) klassiska studie om lokal kunskap kontra expertkunskap i samband med det radioaktiva
regnet som föll över Storbritannien efter Tjernobylolyckan 1986. En av de utsatta
aktörersgrupperna som särskilt uppmärksammas här var de brittiska fårfarmarna. De hade
lokal kunskap om terräng och kände till både sitt eget och fårens beteenden och vanor, vilket
enligt Wynnes (1989, 1996) analyser helt förbisågs av de brittiska vetenskapsmän och
experter som förfogade över tolkningsföreträdet av situationen. Studien är inte enbart ett
typexempel på de problem som arrogans från experters sida kan medföra, den tydliggör
dessutom hur den lokalt situerade kunskapen hos fårfarmarna överensstämde bättre med det
14
faktiska händelseförloppet än experternas uppfattning av de risker som det sura nedfallet
medförde för fårfarmarna.
3.2.2 Experternas roll konstrueras i relationer med andra intressenter
Uppskattningar och uppfattningar rörande ett systems risker har traditionellt lämnats åt
systemets experter att bedöma. Som konstaterats inledningsvis i denna framställning är den
vetenskapliga kunskapsproduktionen idag utspridd och återfinns i flera olika organisationer
och sfärer. Experter interagerar i många olika sfärer och med många olika aktörer och
problem och lösningar förhandlas fram i partsbaserade nätverk. Vetenskapen och experterna
är inflätade i övriga sfärer genom politisk styrning, kommersiella krav samt inte minst
finansiering. På senare år har allt mer intresse riktat mot att inte bara experter utan även andra
berörda intressenter också skulle få ta aktiv del i denna process där sannolikheter för en
olycka diskuteras och bestäms.
Flüeler & Scholz (2004) diskuterar hur teknisk expertis och andra intressenter kan samverka i
frågor som rör radioaktivt avfall. Genom att inte enbart reducera frågan om slutförvaring av
uttjänt kärnbränsle till en teknisk expertfråga menar författarna att problemet kan komma
närmare en lösning. Detta har flera internationella organisationer (IAEA och EU) som arbetar
med frågan av slutförvaring av uttjänt kärnbränsle, kommit till insikt med och arbetar nu med
att involvera fler aktörer än de med expertstatus i sina organisationer (Flüeler & Scholz,
2004).
Savadori m.fl. (2004) har bland annat påvisat att allmänheten uppfattar riskerna med
bioteknik som större än experterna på området. Experterna såg generellt både mat- och
medicinrelaterade tillämpningar som mindre skadliga och mer nyttiga i jämförelse med
allmänheten. Harvey, Norman och Joyce (2004) diskuterar att allmänheten generellt har svårt
att artikulera sin upplevda risk på ett sätt som beslutsfattare och experter kan ta till sig och
använda, vilket pekar på en konkret konflikt mellan konstruktivistiska och objektivistiska
synsätt på risker. Då författarna menar att denna fråga blir allt mer central måste metoder
utvecklas så att allmänhet, beslutsfattare och experter kan kommunicera. De menar att genom
gradera lingvistiska riskuttryck för att sedan lägga in dessa i matematiska formler så skulle
man få en mer korrekt förutsägelse kring allmänhetens uppfattningar i de utarbetade
modellerna, vilket i sin tur skulle ge beslutsfattare ett rikare underlag.
Dessa studier pekar således på hur det objektivistiska perspektivet på risk slår igenom när de
som anses vara experter ges tolkningsföreträde. Harvey, Norman och Joyce (2004)
uppmaningar kring gradering av lingvistiska riskuttryck är ett mycket tydligt utryck för hur en
mer konstruktivistiskt fungerande verklighet ”tvingas in” i en objektivistisk norm. Detta kan
även relateras till att expertperspektivet i hög grad utgår från ett government-perspektiv på
styrning. En kommande utmaning för vårt forskningsprojekt blir att förstå hur lokala experter
samspelar i konstruktioner av riskuppfattningar.
3.2.3 Medborgarnas attityder kring risker och kriser
Det finns flera studier ur ett något mer konstruktivistiskt perspektiv som behandlar
medborgarnas attityder före och efter en större olycka, som föranlett en kris. Katsuya (2001)
analyserar just medborgarnas attitydförändringar före och efter kärnkraftsolyckan vid Tokai
den 30 september 1999. Genom två enkätstudier mättes de japanska medborgarnas attityd till
kärnkraft som energislag före och efter olyckan. Utsläppen av radioaktiva substanser hade,
enligt den japanska kärnkraftsmyndigheten, ingen signifikant påverkan varken på människors
hälsa eller på miljön. Vid olyckan skadades i själva anläggningen tre personer allvarligt, varav
två avled. Det var det första dödsfallet orsakat av ett direkt utsläpp av radioaktiva ämnen i
Japan sedan atombomberna föll 1945 över Hiroshima och Nagasaki. Hur kom då denna
15
olycka att påverka de japanska medborgarnas attityd till kärnkraft? Katsuya konstaterar att i
likhet med tidigare olyckor vid Tjernobyl och Three-Mile Island i Harrisburg påverkades
allmänhetens attityd till kärnkraft negativt. Allmänhetens acceptans och tillit till kärnkraft
minskade. Däremot påverkades inte medborgarnas förtroende för de japanska politiska
institutionerna. Det fortsatta förtroendet för de japanska institutionerna uppmärksammas inte
av Katsuya, men utifrån Hayes (2005:128) resonemang skulle en förklaring kunna vara att
medborgarna ansåg att politiker och myndigheter gjorde ett bra arbete i samband med olyckan
och att företaget istället ansågs ansvarigt. Förtroendet för politiska institutioner är även
generellt högre i Japan än i flertalet västerländska demokratier.
I en studie av svensk kärnkraft analyserar Mattias Viklund (2004) medborgarnas
uppfattningar om risker förknippade med kärnkraft i samband med den förestående
utfasningen av den svenska kärnkraften. Tidigare studier av medborgarnas attityder till
energikällor har visat på ett samband mellan den risk man tillskriver det specifika systemet
och vad man anser om det i övrigt. Således hävdar Viklund (2004:1162) att medborgarnas
uppfattning om kärnkraftens risker har betydelse för systemets legitimitet i samhället.
Samtidigt är medborgarnas upplevda risker av kärnkraft större än de risker som experter ser.
Allmänheten har emellertid blivit allt mer positiva till kärnkraft i Sverige och är nu mer öppna
för en fortsatt användning av kärnkraft även efter den beslutade utfasningen som ska inledas
2010. Men i jämförelse med andra energislag är allmänheten emellertid relativt sett mer
negativa till kärnkraft och föredrar sol- och vindkraft (Ibid:1163). Även om kärnkraften ur ett
koldioxidperspektiv kan anses som ett miljövänligt energisystem, medför riskerna med
kärnkraft att allmänheten är negativt inställda. För att öka den politiska legitimiteten i beslut
beträffande energisystem är det, enligt Viklund (2004), viktigt att inte bara beakta experters
bedömningar utan att i policyutformningen även införliva medborgarnas attityder gentemot
det givna systemet.
Studier kring hur allmänheten uppfattar information kring risker med genmodifierad mat visar
att tilliten till informationen var relaterad till vilka värderingar de hade kring genmodifierad
mat. Informationen hade ringa påverkan på informanternas attityder. Det fanns ingen koppling
mellan tillit och avsändare till exempel om det var från en myndighet eller ett företag. Inte
heller vilken informationsstrategi som hade använts hade betydelse för informanternas
attityder (Frewer, Scholderer och Bredahl 2003).
Liknande resultat framhåll i en fallstudie från USA kring kriskommunikation. I USA fick
industrin 1990 genom Clean Air Act en skyldighet att utforma Risk Management Plans och
ett informationsansvar gentemot omgivande lokalsamhälle. Industrin oroade sig för att
sämsta-fall scenarios skulle skapa onödig oro bland omgivande grannar. I fokusgrupper och
enkäter undersökte Johnson och Chess (2003) hur allmänheten reagerade på dessa scenarios
och information som gavs från industrin och statsmakt. Medborgarna var generellt skeptiska
till industrins kompetens och trovärdighet i att ta fram riskanalyser som berörde industrins
egna verksamhet. Däremot välkomnade de flesta att få information kring riskerna med olika
verksamheter, som de föredrog att den lokala industrin själv utformade. Allmänheten
övertygades inte heller av informationen de fick av de lokala myndigheterna och industrin
kring krishantering vid en eventuell olycka. Däremot var de positivt inställda till samhällets
övervakning av säkerheten vid olika anläggningar. Den generella slutsatsen författaren drar av
sin studie är att allmänheten efterfrågar och har rätt till information kring risker i sin närmiljö,
men att det behövs ytterligare forskning kring hur informationen ska kommuniceras (Johnson
och Chess 2003; jmf även till exempel Johnson 2003).
16
3.2.4 IT som ett verktyg i krishanteringssystemet
Kommunikation mellan de deltagande aktörerna i nätverk som samordnas är vanligt inom
forskning kring risker, men vi avgränsar vår studie mot de mer kommunikativa och diskursiva
aspekterna som hanteras av bl.a. Stoffle och Minnis (2006) och Wall och Olofsson (2006).
Men däremot vill vi något kort peka på hur system för samordning skapas och hur IT där
används som ett verktyg och därmed en resurs för aktörerna. De aktörer som agerar för att
sprida information om risker i lokalsamhället, exempelvis kring sannolikheten för en olycka i
närmiljön, arbetar ofta för ökad öppenhet och transparens kring risker (Salvi och Gaston
2004). En studie av det nederländska krishanteringssystemet (Meijer 2005) framhöll att det
saknades öppen kommunikation kring risker i samhället före år 2000. Den allmänna
uppfattningen var då att staten skulle vidta lämpliga åtgärder och utveckla planer som
skyddade medborgarna från riskerna, men att medborgarna inte behövde känna till riskerna.
Information kring risker i närmiljön ansågs även kunna medföra irrationell rädsla i
lokalsamhället. Men när en explosion i en fyrverkerifabrik i Enschede inträffade år 2000 och
22 människor dog förändrandes statens förhållningssätt. Många av medborgarna i fabrikens
närområde kände inte till fabriken, men efter den incidenten offentliggörs riskinformation till
medborgarna. Idag finns riskkartor att tillgå på Internet för de flesta nederländska kommuner
där medborgarna kan ta fram riskpunkter i till exempel sitt bostadsområde (Meijer 2005).
Dessa riskkartor var ursprungligen framtagna för att underlätta samverkan mellan de olika
organisationer som är del i den lokala krisberedskapen. Sedan 2004 är dessa riskkartor
offentliga enligt lag i Nederländerna. Det pekar på att förhållningssättet mellan aktörerna
påverkas av hur informationen sprids och makten att kontrollera information kan också
innebära makten att sprida den. Här framträder informationssajterna på Internet som
medspelare – eller om man så vill aktörer – i krishanteringssystemet.
Meijer (2005) analyserar vidare huruvida de nederländska medborgarna och andra som vistas
i landet använder och har fått mer information kring risker i närmiljön genom dessa kartor.
Det visar sig dock att få väljer att söka upp och titta på dessa riskkartor på Internet. I till
exempel Frieslandprovinsen med 640 000 invånare fick riskkartan ungefär 1 500 besökare per
månad där ungefär hälften av dessa var personer som gjorde det i sin profession. I provinsen
Ultrecht med 1 160 000 invånare hade sidan endast 300-1000 besökare på en månad och där
motiverades flertalet av besöken av professionella intressen (Ibid:109). Meijer menar att
riskkartorna inte haft någon betydelse för informationen till medborgarna, då medborgarna
inte använder dessa sidor. Inte heller har dessa kartor använts som påtryckningsmedel på
företag eller myndigheter för att få dessa att minska riskerna och öka säkerheten. Däremot kan
riskkartorna i sig utgöra en säkerhetsrisk eftersom de kan användas till exempel vid
planläggning av terroristattacker.
Aktörernas intressen samordnas således på olika sätt och i hög grad framträder och klargörs
aktörers intressen först i samverkan med andra aktörer. Därför vill vi även redovisa några
studier som särskilt fokuserat samordning mellan olika aktörer och hur denna samordning
organiseras och kanske till och med formaliseras.
3.3 Samordning
Då vår studie särskilt fokuserar det svenska kommunala sammanhanget och de aktörer som
återfinns där inleds detta avsnittet just med kommunernas roll som koordinatorer och
samordnare i krishanteringen.
3.3.1 Kommunen som arena för samordning i mötet mellan government och governance
Den första studien uppmärksammar Japanska kommuners hantering av följderna av en
jordbävning i ett tättbefolkat område. Kommunerna blev överraskade av händelsen och var
tvungen att hantera händelsen utan någon större förberedelse. Intressant att notera är att
17
kommunerna hade en stark tendens att fortsätta enligt de åtaganden som de hade innan
jordbävningen. Av de fyra kommuner som studerades var det endast en som följde sin
beredskapsplan och omorganiserade sin verksamhet enligt planen. Övriga tre kommuner
hanterade krisen med befintlig organisation och fördelade personal och uppgifter mellan sig
efter arbetsbelastning.
Samtliga kommuner kunde också klara av situationen tack vare hjälp från frivilliga och
omkringliggande kommuner (Hashimoto 2000:17). Även om det fanns förberedelser i planer
kring vilka skydd som skulle upprättas och hur dessa skulle fördelas följdes inte dessa. Istället
uppstod panik när folk tog sig in i skolor, stadshus och liknande och många platser
härbärgerade det dubbla antalet mot planerat. Det kommunala förvaltningskontor som skulle
leda arbetet med att finna skydd hade ingen kontroll vilket bland annat berodde på att de
saknade folk att avsätta för detta. I praktiken fick lärare vid skolan, frivillighetsarbetare eller
flyktingarna själva försöka leda arbetet med att hitta skydd till alla. Endast en kommun hade
planerat för eventuellt behov att dela ut biståndspaket med till exempel filtar och
förnödenheter. Även om paket samlades in utifrån och skickades till de behövande saknades
det organisation av personalen och flera fall av utmattning förekom bland dem som delade ut
hjälpen. Frivillighetsarbetarna blev helt avgörande för att kommunerna kunde hantera krisen.
Behovet av frivilliga arbetare var emellertid oförutsedd och var till exempel inte inkluderat i
beredskapsplanerna och det uppstod förvirring kring vilket förvaltningskontor som skulle
ansvara för dessa.
Det framgår således tydligt av denna studie att trots att de formella organisationerna hade en
tydlig strukturering av hur krishanteringsarbetet förväntades organiseras så uppstod en mängd
spontana och frivilliga insatser när krisen väl var ett faktum. Mot bakgrund av vad som
diskuterades i de teoretiska utgångspunkterna är det möjligt att säga att den förberedande
governmentstrukturen fallerade vid krisen och övertogs av en spontant och tillfälligt
genererad governancestruktur. I krissituationens governancestruktur deltog dock de aktörer
som återfanns i governmentstrukturen men de saknade makt att agera och styra i förhållande
till den strukturen. Istället blev de en av alla som spontant möttes i den öppna och
självorganiserade governancestrukturen för att lösa de akut uppkomna problem som följde på
krisen.
Samtidigt kan det vara svårt att hitta fungerande samarbetsformer även om arenor för möten
mellan olika aktörer upprättas. Benn (2004) visar till exempel att trots att subpolitiska arenor
utvecklats i Australien för farliga kemikalier där myndigheter, medborgarnas intressegrupper
och industrins företrädare kan mötas kvarstår många konflikter och misstroende mellan
aktörerna. Benn menar också att det fortfarande finns ett avstånd mellan medborgarna och
industrin, offentliga förvaltningen såväl som NGO:s och att dessa organisationer måste bli
bättre på att ta till sig medborgarnas åsikter och involvera fler intressen i policyprocessen. En
nyckelfråga för kemikalieindustrin i framtiden är att utveckla goda relationer med sin
omgivning. Ett sätt att möta misstroendet hos allmänheten skulle, enligt Benn, vara att
inkludera ”a watchdog” från miljörörelsen i förhandlingar som rör kemiska risker, som har
full insyn och som dessutom har allmänhetens förtroende (Benn, 2004). Samtidigt visar
nätverksforskning att det tar tid att utveckla fungerande nätverk eftersom det kräver att
ömsesidigt förtroende, gemensamma system- och problemförståelser, värderingar etc.
utvecklas innan nätverken kan börja agera och uppnå gemensamma målsättningar.
Grundläggande för att utveckla en gemensam grund för agerande är att aktörsgrupper såsom
medborgare har en representant som har legitimitet i den gruppen som denne representerar.
Att för medborgarnas räkning skicka in en ”watchdog”, kan vara ett sätt för nätverket att få
legitimitet och utveckla tillit på, vilket är förutsättningar för att nätverket ska fungera.
18
3.3.2 Samordning genom nätverk – governance?
Det har visat sig att nätverk har en signifikant betydelse för deltagarnas riskuppfattning på ett
område. Dels bildas självorganiserade nätverk ofta mellan aktörer som delar grundläggande
värderingar, men den pågående kommunikationen där information, kunskap, och värderingar
ständigt diskuteras bidrar också till att det utvecklas en gemensam riskuppfattning i nätverk
(Sherer och Cho 2003).
Walls, O’Riordan, Horlock-Jones & Niewöhner (2005) problematiserar den utveckling från
government till governance som flera västerländska nationalstater nu tycks genomgå. Man gör
detta genom att specifikt lyfta fram erfarenheter och problem från utvecklingen inom
mobiltelefonsystem samt genmodifierade grödor (GM crops) i Storbritannien. Här fokuserar
vi fallet med mobiltelefonsystem. Utvecklingstendensen när det gäller mobiltelefonsystem är
beslutsprocesser som närmar sig governance med nätverk där privata aktörer,
intresseorganisationer och offentliga aktörer ingår. Denna utveckling grundas på att garantera
deltagande från berörda intressenter. För att skapa legitimitet för systemet och hantera
upplevda risker och konflikter inkluderas olika intressen och åsikter i nätverken. Ett optimalt
resultat av detta skulle vara att nå konsensus mellan, stat, civilsamhälle och företag (Walls,
O’Riordan, Horlock-Jones & Niewöhner 2005:636). Författarna gör en distinktion mellan
’gamla’ och ’nya’ former av styrning och får två idealtypiska former för hur samhällets
krishantering kan organiseras och styras:
* Government of Risk – styrning baseras på en rationell ordning, där kontroll över olika
händelser eftersträvas. I beslutsprocesser, genom regleringar och i utförandet läggs en tonvikt
vid förutsägbara modeller över riskbedömning och hantering (Ibid:637).
* Governance of Risk – här uppstår en sammanflätning av staten och det civila samhället i
nätverk som består av mer eller mindre samarbetande aktörer. Beslutsmodellen karaktäriseras
av delat ansvar mellan stat, privata företag och civilsamhället (Ibid.).
Författarna studerar utifrån ovanstående ’modeller’ uppbyggnaden av det brittiska 3Gmobiltelefonisystemet (UMTS). Precis som i andra europeiska länder och inte minst i Sverige
(jmf Palm & Wihlborg, 2006) medförde uppbyggnaden av 3G-mobiltelefoni i Storbritannien
betydande kontroverser på lokal nivå. Problematiken hos medborgarna ligger i den stora
mängden strålning som masterna medför samt dess eventuella risker. Genom målsättningen
att hela nationen skall vara täckt av systemet fanns inte heller någon möjlighet för medborgare
med erfarna problem av strålning att undkomma den. Diskussionen om riskerna med
strålningen och rätten till lokalt inflytande medförde att ministern Jowell 1999 tillsatte en
kommission av ’oberoende’ experter för att söka driva frågan mot en lösning. Innan dess hade
lobbandet i frågan från frivilligorganisationer samt från mobiltelefonibranschen varit
påtagligt.
I kommissionen fanns representanter från olika myndigheter som företrädde ett flertal
intressen som berördes. Kommissionen lät via ett antal öppna och stängda möten och via att ta
emot skrivna rapporter och berättelser från de skilda intressenterna, en bred grupp av intressen
komma till tals. Kommissionen konstaterar i sin rapport att det saknas bevis som stödjer att
strålning från mobiltelefonsystem kunde medföra allvarliga hälsorisker för människor.
Emellertid föreslogs ett antal ändringar. Bland annat skulle strålningen från de brittiska
masterna reduceras till europeisk standard liksom planerandet av byggandet av nya master
föras ned till lokal nivå. Dessa planer skulle även resultera i skrivna protokoll där både
industrin och medborgarna skulle ges rätt att yttra sig (Walls, O’Riordan, Horlock-Jones &
Niewöhner 2005:649-653).
De fördelar som myndigheterna fick vid en omreglering av mobiltelefonimarknaden var att
medborgare, mobiltelefonbranschen och frivilligorganisationer på ett strukturerat sätt fick
möjlighet att yttra sig via exempelvis paneldebatter. Författarna menar att de ökade inslagen
av governance kan ha ett flertal förklaringar. En förklaring som särskilt lyfts fram är de
19
brittiska myndigheternas misslyckanden med att ta medborgarnas oro på allvar i samband
med utbrotten av BSE – galna kosjukan. Samtidigt betonar författarna att ett ökat deliberativt
inslag inte är någon standardlösning utan en sådan beslutsprocess kan användas i vissa givna
situationer anpassade till den lokala kontexten (Ibid:635).
3.3.3 Medborgare som medskapare i policyprocessen
Som konstaterats inledningsvis i denna framställning förekommer idag i allt högre grad ett
antal organisationella blandformer där frivilligorganisationer är engagerade. Tidigare relativt
tydliga uppdelningar mellan separerade sfärer har kommit att bli alltmer otydliga. Vad som är
privat, offentligt eller frivilligt organiserat är i vissa fall organisationellt sammanvävt.
Sammantaget talar detta för att vi idag har alltmer otydliga makt- och ansvarsförhållanden
mellan de tidigare tämligen tydligt uppdelade sfärerna (Ahrne m.fl. 2004). Vinsterna anses
stora både för samhället och medborgarna i denna modell. Medborgarna blir mer insatta i den
politiska styrelsekonsten och samhället får därmed fler engagerade medborgare vilkas
möjligheter att delta i det politiska systemet stärks (Lidskog, Sundqvist & Uggla 2005;
Lundquist 2001).
Samtidigt visar studier att de som går på offentliga samrådsmöten är de som upplever en stor
risk med en verksamhet medan de som upplever verksamheten som mindre riskfylld inte
deltar i samma utsträckning i dessa möten (McComas 2003). Poortinga och Pidgeon (2003)
menar emellertid att deras studie kring hur statlig riskpolicy uppfattas av medborgarna visar
att samhällets krishantering vinner mer på att ha kritiska men involverade medborgare i
policyprocessen än att inte ha någon medborgerlig delaktighet alls.
Burt och Taylor (2005) analyserar konsekvenser av att olika välfärdstjänster allt mer kommit
att läggas över på olika frivillighetsorganisationer. Exemplet som diskussionen utgår ifrån är
e-tjänster i Storbritannien. Burt och Taylor konstaterar att förtroendet för de politiska
institutionerna i Storbritannien generellt har sjunkit kraftigt sedan början av 1980-talet.
Medborgarna har funnit andra vägar att engagera sig politiskt än enbart via de traditionella,
som att främst rösta vid demokratiska val. Denna utveckling syns bland annat genom ett
stigande antal medlemmar i frivilligorganisationer, inte minst gäller det olika
miljöorganisationer. Denna utveckling har därmed medfört att den brittiska staten medvetet
låtit inkorporera frivilligorganisationer som utförare av åtaganden. Författarna skriver:
More highly trusted than Government, the incorporation of the voluntary sector within the state
brings new opportunities to shift responsibilities away from Government towards the voluntary
sector. At the same time and resulting from this re-direction of responsibility, with its potential also
for re-assignment of blame, opportunities emerge for the migration of trust from the voluntary
sector towards Government.
(Burt & Taylor 2005:25).
Den här utvecklingen är emellertid inte oproblematisk avseende risker, eftersom de menar att
detta skapar nya risker. Fokuseringen ligger på de risker som den ökade inkorporeringen av
frivilligorganisationer medför med fokus på den elektroniska förvaltningen (e-Government).
Mer specifikt handlar det om risker som är förknippade med hur alltmer av den brittiska eförvaltningen läggs att utföras av frivilligorganisationer. Framför allt handlar det om hur
känslig information om enskilda medborgare som tidigare hanterades inom de politiska
institutionerna, nu kommer att hanteras av frivilligorganisationer. Vidare frågar sig författarna
om inte frivilligorganisationernas höga legitimitet beror just på att de är självständiga i
förhållande till de politiska institutionerna. Därmed kan effekten av att flytta över mer
välfärdsåtaganden till frivilligorganisationer medföra att även de kommer att lida av minskat
medborgerligt förtroende. Problemet flyttas därmed från en sfär till flera (Ibid:33). En annan
risk som författarna menar uppstår är att standard och kvaliteten på tjänsterna skiftar mellan
de olika organisationerna som ger tjänsten, vilket kommer att minska förutsättningarna för att
ge medborgarna en enhetlig service som håller samma nivå över allt i landet.
20
Sauri, Domingo & Romeros (2003) studie visar ett intressant exempel på när en katastrof inte
utvecklar spontana nätverk eller i någon större utsträckning aktiverar lokala
frivillighetsinsatser. Författarna diskuterar miljökatastrofen i Doñana i Spanien där en damm
brast som innehöll restprodukter från gruvnäringen. Effekten blev att den 25 april 1998
spolades 4,5 miljoner kubikmeter vatten innehållandes tungmetaller ut i omkringliggande
landskap och förorenade bland annat floder. Det förgiftade vattnet förstörde motsvarande
5000 hektar skördar samt påverkade hela ekosystemet i regionen. I det efterföljande
upprensningsarbetet transporterades över 5 miljoner ton av förorenat slam och jord till olika
anläggningar för sanering. Det svenska bolaget Boliden som ägde gruvan med tillhörande
damm betalade mångmiljonbelopp i kompensation till markägare och bönder. Forskarna
upptäcker att det trots den inledande chocken och trots det omfattande intrånget på naturen
verkade livet bland medborgarna gå vidare som tidigare dagarna efter olyckan.
Sauri, Domingo & Romero analyserar händelsen utifrån Putnams tolkning av begreppet
socialt kapital, där särdrag i sociala organisationer såsom tillit, normer och nätverk används
för att förklara samhällets strukturer. Mer socialt kapital i ett samhälle anses leda till bättre
hälsa, ett längre liv, högre inkomster och större trygghet, då människor litar på varandra och
har förtroende för politiker och myndigheter (Sauri, Domingo & Romero 2003:151).
Trots den kraftiga miljökatastofen i Doñana som påverkade många människors liv så var ändå
intresset och engagemanget från civilsamhället lågt. Den ”community support group” som
bildades i området misslyckades med att få stöd av andra grupper ur civilsamhället, som
exempelvis miljörörelser. Gruppen kom istället att reduceras till att arbeta för ekonomisk
kompensation. Sauri, Domingo & Romeros (2003) svar på varför det sociala kapitalet i form
av ett vitalt engagemang från civilsamhället uteblev pekar emellertid i riktningen att
katastrofen inte var tillräckligt stor nog:
It appears that the mobilization of community resources requires perhaps other conditions which
were absent in Doñana. For example, more acute impacts on human health, a much wider economic
devastion or a slow and misdirected response by the authorities, could have activated existing
community support more effective. (Ibid:161)
Argumentationen kan te sig märklig med tanke på att katastrofen bokstavligt talat spolade bort
och dödade ett stort antal människors, djurs samt växters livsvärld. Hur kraftiga katastrofer
ska med andra ord krävas för att det sociala kapitalet ska framträda? Och är dessa faktorer
konstanta oavsett vart vi befinner oss i tid och rum? Katastrofen kom emellertid att relativt
snabbt och effektivt att hanteras av myndigheterna vilket ytterligare reducerade
civilsamhällets roll. Författarnas slutsats är att en stark hierarkisk stat som snabbt styr och
organiserar reducerar den roll som civilsamhället annars tvingas bära.
Ett fall som emellertid visar hur lokala risker engagerar och aktiverar lokala organisationer
och enskilda medborgare är Kinneys och Leschines (2002) analys av amerikanska
energidepartementets ledning av försöken att rena Hanford Nuclear Reservation där den
tidigare plutoniumproduktionen riskerade att förorena Columbiafloden. Energidepartementets
regionavdelning Richland Field Office engagerade olika intressenter i östra
Washingtonregionen såsom lokala indianstammar, myndigheter, berörda medborgare för att få
en allomfattande utvärdering av de radioaktiva riskerna kopplade till Hanford Nuclear
Reservation. The Columbia River Comprehensive Impact Assessment (CRCIA) syftade till att
vara en deliberativ process där myndigheter, experter och lokala intressenter kunde mötas för
att utvärdera behovet av åtgärder i området. CRCIAs syfte var att bestämma hur stor påverkan
Hanfords verksamhet hade haft på Columbiafloden, samt vilka federala lagstiftningsåtgärder
som kunde minimera riskerna. I 177 tankar i underjorden förvarades kärnavfall och utav dessa
läckte åtminstone 67 tankar ut i den omgivande marken. Både i jorden och i grundvatten hade
förhöjda halter radioaktivitet mätts upp. Fram till 1990-talet hade Hanfords energiavdelning
framför allt engagerat olika experter i beslutsprocessen, vilket får författarna att beskriva
denna process som teknokratisk (Kinney och Leschine, 2002:86). På 1990-talet involverades
21
dock olika intressenter i CRCIA-processen, där de lokala indianstammarna och andra berörda
fick
representation
i
CRCIAs
projektledningsgrupp.
Alla
medlemmar
i
projektledningsgruppen var ”equal valid contributors” (Ibid.). I slutet av processen drog sig
dock energidepartementet ur och motsatte sig mycket av representanternas arbete. En av
slutsatserna författarna drar från denna process är att i den mån CRCIA var en förhandling, så
var det en förhandling mellan uppenbart ojämlika parter. Den amerikanska
ursprungsbefolkningen och andra grupper som ville uttrycka intresse hade i princip inga
möjligheter att få energidepartementet att anta riskminimerande åtgärder som departementet
inte frivilligt antog. I detta fall hade medborgarna störst möjlighet att påverka
energidepartementets arbete genom Hanford Advisory Board, där ursprungsbefolkningen inte
deltog mer än informellt. Genom CRCIA fick de lokala indianstammarna och departementet
en något annorlunda relation och indianstammarna blev mer synliga.
Samtidigt hade medborgarna svårt att få något reellt inflytande på besluten. Då medborgarna
saknade den tekniska expertisen kunde de inte bidra i diskussionen och processen kom att
domineras av de aktörer som hade tillgång till teknisk expertis. I CRCIA hade
ursprungsbefolkningarnas intressegrupper möjlighet att anlita teknisk expertis med
ekonomiskt stöd från energidepartementet vilket andra intressenter saknade. I CRCIA
användes en kvantitativ riskdefinition och även de sociala och kulturella inslagen var
inramade i tekniska termer. Ursprungsbefolkningen fick därigenom övertag i CRCIA och
kunde påverka energidepartementet, även om de inte skapade en gemensam förståelse för
risker i området, vilket var ett ursprungligt mål med CRCIA.
Även om energidepartementet distanserade sig från CRCIA har de ingående aktörerna
kommit att återengageras vid de tillfällen frågan har aktualiserats igen. Det har alltså blivit en
slags slutning i vilka aktörer som är med i beslutsprocessen kring de radioaktiva utsläppen.
Att CRCIA inte lyckades skapa en deliberativ process menar författarna kan förklaras av
deltagarnas olika ideologiska och moraliska ställningstaganden, vilket tydligt kopplades till
deras ställningstaganden i olika policyfrågor. Varken vetenskaplig kunskap eller deliberativa
processer kunde i det här fallet överkomma dessa klyftor, så att ett resultat kunde
åstadkommas som var tillfredsställande för alla deltagare. Projektgruppens ovilja att ta upp
och diskutera olika normativa ställningstaganden och bidra till en normativ debatt, medförde
att aktörernas olika utgångspunkter aldrig kom att diskuteras och att en ömsesidig förståelse
aldrig utvecklades.
Samordning och skapande av nätverk med aktörer från olika delar av samhället är centrala
delar i ett samhälles krishanteringssystem. Sjöberg (2003; 2004) visar till exempel att det var
SKBs insatser och att de åkte till Östhammar, Oskarshamn och Älvkarleby som bidrog att det
blev en acceptans hos medborgarna för slutförvaring av kärnavfall i en kommun, så att
fullmäktige till slut kunde besluta om att anta planer för slutföring i kommunerna. Samtidigt
krävs det ofta en stat som planerar och styr över krishanteringen. Clark och Delninger (2000)
pekar på behovet av att myndigheter kalkylerar och planerar för riskerna med kemisk eller
biologisk nedsmittning av dricksvattnet.
3.3.4 Ansvarsfördelning mellan olika myndighetsnivåer
System som innehåller risker såsom kärnavfall, kemiska substanser, genmodifierade grödor
innehåller ofta intressekonflikter mellan aktörer (jmf bl.a. Alm 2006). Duffield Hamilton
(2003) intresserar sig för spänningen mellan en teknisk förståelse och lokalsamhällets
förståelse för risk och särskilt för hur risker kommuniceras beroende på hur de definieras. Det
empiriska fallet som undersöks är Fernald en före detta militär kärnvapenanläggning i Ohio.
Området var kraftigt kontaminerat och saneringsarbetet var i full gång när amerikanska
cancerforskare 1995 ansåg sig behöva radiumet på området till deras forskning. I detta fall
tydliggörs två konflikter mellan inblandade aktörer. För det första fanns det en spänning
22
mellan lokal och global nivå, där lokalsamhällets krav på sanering av marken i området där de
bor ställdes mot forskarnas möjlighet att söka förbättra behandlingen av cancer. Vilket ansvar
har eller ska det lokala samhället tvingas ta för en global fråga? Frågan har därmed tydliga
NIMBY (Not In My Backyard) inslag (se t.e.x. Buttel m. fl. 2000), det vill säga
lokalsamhället vill själva bestämma vad för slags risker som de ska tvingas förhålla sig till i
deras lokala miljö.
Den andra spänningen berör synen på medborgerligt deltagande. Vilken rätt har medborgarna
till påverkan beträffande frågor som direkt berör deras närmiljö? Är lokalsamhällets krav på
sanering av marken i området där de bor viktigare än forskarnas möjlighet att söka förbättra
behandlingen av cancer?
Duffield och Hamilton (2003) analyserar aktörernas acceptensramar för att förstå de olika
aktörernas tolkningar. En acceptansram är ”…a system of meanings that a person uses in
organizing and labelling experiences and in making rhetorical choices in a given situation.”
(Duffield Hamilton 2003:293). Genom att studera språket som används när olika aktörer talar
eller skriver om risker kan de värden och perspektiv som finns inneboende dekonstrueras.
Lokalsamhällets aktörer hade en helt annan acceptans och utgångspunkt i diskussionen än de
aktörer som företrädde forskarsamhället. Denna olikhet tydliggjordes inte alltid för aktörerna
vilket medförde att positionerna blev polariserade och kommunikationen försvårades. Det
handlar dock inte om några vattentäta skott mellan dem två utan snarare i hög grad retoriska
skillnader. Utifrån den tekniska förståelsen av risk pläderade aktörer i det aktuella fallet för att
frågan om botemedel mot cancer var global och att därmed medborgarna på lokal nivå skulle
visa förståelse för det. Människor i lokalsamhället vände sig dock mot ett sådant resonemang
med frågor som varför de som var utsatta för en direkt risk skulle tvingas offra sig. Även här
fanns en dikotomi mellan å ena sidan den tekniska rationaliteten som förespråkade att
lokalsamhällets rätt till inflytande skulle begränsas medan den lokalkulturella rationaliteten
snarare pläderade för lokalsamhällets rätt att delta i ett beslutsfattande som direkt berörde
dem. Duffield och Hamilton’s slutsatser blir att ett produktivt medborgerligt deltagande
kräver en offentlig arena där aktörerna kan mötas, två-vägs kommunikation, men även en
förståelse av aktörerna för deras olika utgångspunkter i diskussionen.
Även om det kan uppstå spänningar och konflikter mellan olika myndighetsnivåer, är
krishanteringssystemet ofta uppbyggt kring olika nivåer där en samordning måste ske med
aktörer på nationell, regional och lokal nivå, men även mellan de olika nivåerna. I Sverige har
kommunerna, länsstyrelserna och regeringen ett geografiskt områdesansvar på lokal, regional
respektive nationell nivå. Det innebär att de vid en kris ska se till att samordningen fungerar
mellan de inblandade aktörerna på lokal, regional respektive central nivå. Däremot tar de inte
över ansvaret från någon annan, utan utgångspunkten är att den myndighet som normalt
ansvarar för en verksamhet har motsvarande ansvar under en kris. Det betyder att
myndigheterna ska kunna bibehålla en viss nivå på verksamheten även när en kris inträffar,
därför måste de planera för hur verksamhetsansvaret ska kunna fortgå under en kris och även
bygga och upprätthålla relevanta nätverk och utarbeta planer för hur ordinarie verksamhet ska
fortlöpa och hur samordning mellan olika aktörer ska utformas (Proposition 2005/06:133).
Även om det kan ifrågasättas om det går att göra jämförelser mellan olika nationalstater (jmf
till exempel Bouckaert & Pollitt 2000; Pollitt 2001) är erfarenheter från andra länder som
infört principer i krishanteringssystemet som liknar Sveriges intressant att studera för att
uppmärksamma faktorer som kan vara av intresse att analysera vidare även i Sverige.
Vari (2002) visar i sin artikel att Ungern under 1990-talet har byggt en krishanteringsorganisation som liknar den svenska och diskuterar hur relationerna mellan central och
regional nivå, samt mellan de politiska institutionerna och medborgarna har utvecklats.
I fokus står de återkommande översvämningskatastroferna som drabbat Ungern under 1990och 2000-talen. Landet är särskilt utsatt av flera geografiska skäl då man har många floder
23
samt låglänt terräng och hela 52 % av landets yta är utsatt för översvämningsrisk med jämna
mellanrum. Studien utgår från tre olika empiriska delar. Först studeras de rent juridiska
förutsättningarna i Ungern avseende ansvarsfördelningen mellan central och regional nivå.
Därefter analyserar författaren resultaten från en surveyundersökning samt semistrukturerade
intervjuer med medborgare boendes vid övre delen av den översvämningsdrabbade Tiszafloden.
Historiskt sett har stora förändringar skett beträffande ansvaret i Ungern för översvämningar
sedan den kommunistiska regimen förlorade makten i början av 1990-talet. Traditionellt har
ansvarsfördelning varit starkt hierarkisk och legat på den nationella vattenmyndigheten och 12
regionala vattendirektorat (vilka tillsammans omfattande 35 000 anställda) (Vari 2002:212).
Efter den kommunistiska regimen har Ungern flyttat makt från central till regional och lokal
nivå för att hantera dessa frågor. Bland annat har ansvaret för att gräva och underhålla de stora
diken som krävs för att ta emot vattenflödet samt för dräneringssystemen flyttats till lokal
nivå. Den här omställningen har emellertid medfört problem, då lokala myndigheter ofta
saknar tillräckliga resurser både vad gäller ekonomi och kompetens. Målet med
decentralisering var att skapa en lokal anpassning och förankring i systemen, men resultatet
blev snarast att ineffektiva system utvecklades som inte var tillräckligt flexibla (Ibid). På
grund utav avsaknaden av styrning från central nivå har varken kommunerna eller
medborgarna haft tillräckliga kunskaper och resurser för att kunna organisera arbetet och
problem uppkom i bland annat varningssystem, kommunikation och mobilisering.
Den ungerska lagstiftningen på området är inte heller konsekvent avseende på vilken politisk
nivå ansvaret ligger i olika situationer. Vem som har ansvaret styrs av på vilken nivå hotet om
översvämning ligger, vilket medför att det är enkelt för olika myndigheter att undvika att ta
ansvar för en uppkommen situation. Evakueringsplanerna för medborgarna är inte heller
offentliga handlingar och övningar sker i princip aldrig längre till skillnad från under den
kommunistiska regimen.
Vari menar att ett maktvakuum uppstått i krishanteringssystemet, eftersom den utraderade
centrala myndigheten inte ersatts av en tillväxt i det lokala civilsamhället (Ibid:222). Vidare
konstateras att behovet av mer medvetna och engagerade medborgare motarbetas genom att
exempelvis lokala och regionala försvars- och evakueringsplaner inte är offentliga och att
därmed existensen och innehållet i dem inte är känt för medborgarna. Kunskapen visade sig
till och med vara sämre i de mest drabbade områdena än i de som var mer förskonade från
översvämningar. Rädslan för panikreaktioner bland befolkningen torde vara det främsta skälet
till att undanhålla information från medborgarna enligt författaren. Vari menar att
förbättringar krävs på i princip samtliga områden som rör information, allmänhetens
engagemang och samarbete. Vari vill vidare se utbildning samt kristräning för att öka
medborgarnas kunskaper och deltagande i översvämningssituationer.
Relationer mellan myndighetsnivåer problematiseras även i Nakamura (2000) som diskuterar
jordbävningen i Kobe i Japan 1993 och de brister i krishantering som avslöjades på både
nationell och lokal nivå. Ett problem som uppkom i Kobe var att beslutet att initiera en
räddningsoperation inte var decentraliserad, så att Kobes borgmästare inte kunde begära hjälp
från den semi-militära Self-Defense Forces (SDF), utan det var enbart Guvenören som kunde
göra detta. Borgmästaren var dessutom tvungen att komma in med en formell skriftlig
begäran om hjälp till Guvernören som specificerade typ av trupp och fartyg som behövdes
och under hur lång tid. Varken fax eller telefon kunde ersätta denna skriftliga begäran.
Guvernören var i sin tur tvungen att sända vidare en lika specifik begäran till SDF.
Lärdomarna från Kobe medförde flera förändringar i Japans krishanteringssystem, där en ny
myndighet inrättades, flera lokala myndigheter har nu nedskrivna system för krishantering
och i till exempel Tokyo har en separat organisation skapats för att hantera framtida kriser. På
lokal nivå har dock bristen på ekonomiska resurser varit ett hinder i utvecklandet av ett lokalt
24
krishanteringssystem. Bland annat har det medfört att till exempel Tokyo inte kunnat
uppdatera sitt datornätverk för krishantering och att vitala delar inte har kunnat uppdaterats.
Nakamura menar att Japan visar samma trend som många andra länder, där krishantering
prioriteras just vid kriser men tenderar att nedprioriteras med tiden om ingen ny katastrof
inträffar.
25
4. Avslutande reflektioner och implikationer för vår fortsatta forskning
Denna inledande forskningsöversikt har syftat till att beskriva och att analysera samordning,
aktörer och deras intressen samt förhållningssätt till komplexitet i sociotekniska system i ett
urval av forskning kring risker och krishantering på regional och lokal nivå. Urvalet baserades
dels på de valda tidskrifterna och dels på de teoretiska utgångspunkter som redovisades ovan,
men trots det kan det saknas aspekter av tidigare forskning. Vårt pågående forskningsprojekt
kommer att utvecklas och avgränsas i förhållande till vad som redovisats ovan.
4.1 Riskuppfattningar och krishanteringens förankring i systemet
Forskningsöversikten har visat på betydelsen av att sätta olika intressenters riskuppfattningar i
en systemkontext för att på det sättet tydliggöra hur och varför olika aktörer har olika
riskuppfattningar. Genom att sätta in aktörers upplevda risker i ett systemsammanhang
blottläggs grundläggande frågor som handlar om systemens funktion och betydelse i
samhället och i individers vardag, vilket i sin tur tydliggör de olika utgångspunkter som
aktörer ofta besitter i en process. Systemperspektivet måste även öppna för samspelet mellan
konstruktivistiska och objektivistiska synsätt på risker.
Som vi sett i denna forskningsöversikt går utvecklingen mot att allt fler olika aktörer
involveras i processer som rör riskuppfattning och krishantering i samhället. En framtida
utmaning i samhällets krishanteringssystem är att utveckla metoder som underlättar
samordning, kommunikation, delaktighet och engagemang från olika aktörer. Denna
forskningsöversikt kan peka på en aspekt som kan vara avgörande i dessa deliberativa
processer och det är betydelsen av att i dessa sammanhang inleda processen med en
diskussion kring hur det aktuella systemet förstås och uppfattas av aktörerna. Till exempel att
i en process kring hur samhällets offentliga och privata aktörer ska hantera elavbrott låta olika
aktörer inleda med hur de förstår och uppfattar energisystemet, dess funktion och olika delars
betydelse och prioriteringar, för att därigenom undvika framtida låsningar. Om det från början
står klart att aktörerna prioriterar en kontinuerlig och säker tillgång på el olika kan det bli
lättare att även förstå varför de uppfattar riskerna med en viss produktionsanläggning olika.
Att påvisa att olika aktörer drabbas till exempel ekonomiskt väldigt olika av ett strömavbrott
kan också vara en viktig bakgrund till varför även riskuppfattningen skiljer sig åt. Det innebär
inte en strävan mot samordning av tolkningar och itnressen, men att genom en
samordningsprocess visa på olika tolkningar för att skapa förståelse för hur olika nätverk för
samordning utvecklas.
I likhet med Hattfield och Hipel (2004) vill vi alltså poängtera att risker konstrueras inom de
sociotekniska system som är i fokus. Det är således givet att aktörernas tolkningar av risker
sker i förhållande till de system som de återfinns inom. Förändringar inom ett sociotekniskt
system, vilka kan vara både tekniska och sociala, påverkar i högsta grad aktörernas tolkningar
av risker inom systemet. Därför kommer vår studie att utvecklas i linje med ett
konstruktivistiskt förhållningssätt till risk och öppna för att tolkningar av risker och
potentiella kriser kommer att förändras under den tid som våra empiriska studier genomförs.
Men däremot utan att tappa betydelsen av det tekniska systemets reella, men inte objektiva,
närvaro.
4.2 Aktörer och deras intressen
Tidigare forskning visar på att det är svårt att uppnå konsensus kring vilka och hur stora risker
som finns med en verksamhet. Detta leder oss in på en central fråga i utvecklingen av
governancestrukturer i samhället, nämligen vem som har och tar ansvar för en fråga som
26
hanterats i nätverk av offentliga och privata aktörer. Någon måste till slut besluta kring hur
stora riskerna är med en verksamhet och vilka åtgärder som ska vidtas för att skydda
samhällets gemensamma intressen.
Forskningsöversikten har visat att betydelsen av staten i krishanteringssystemen fortfarande är
påtaglig. Staten framträder dock inte bara i sin egen roll utan även ofta indirekt genom att
stödja andra aktörer och genom att vara en av flera aktiva aktörer som samordnar sin
verksamhet i nätverk. Staten kan i dessa nätverk dels själv vara en aktiv part som går in med
stöd av relativt tunga maktresurser inte minst i form av ekonomiska och lagstiftande resurser.
Staten kan även gå in och stödja vissa aktörer i ett nätverk, till exempel utvalda
frivillighetsorganisationer, vilket på ett mer subtilt sätt påverkar maktbalansen i nätverken
(jmf även Palm & Törnqvist, 2006). Oavsett vilken roll staten väljer att ha i ett
krishanteringssystem, saknas det exempel på att stat, region eller kommuner helt har stått
utanför en krishanteringsprocess. Kommunernas och regionernas roller är avgörande, men
relativt vagt hanterade i tidigare forskning. De kan dels ses som ”lokala stater” men deras
auktoriteter betingas i hög grad av nationella stater och överstatliga sammanhang. Denna
konstruktion av ansvarstagande och ansvarsfördelning i relation till riskhantering i IT och
energisystemen är perspektiv som vi ytterligare kommer att belysa och utveckla.
Det finns däremot flera exempel på när krishanteringssystemet öppnats upp för fler deltagare
utifrån en mer eller mindre deliberativ ideologisk utgångspunkt. I forskningsöversikten
framkommer ett empiriskt förankrat intryck i exempelvis diskussionerna om
medbestämmande att aktörerna i krishanteringssystemen i allmänhet verkar drivas av en
ideologisk övertygelse kring deliberation och delaktighet. Intrycket är att de
förhandlingsprocesser i vilka aktiviteters risker bedöms och uppskattas allt mer har kommit
att öppnas upp för att inkluderar allt fler aktörer och inte minst olika medborgares intressen
även de oorganiserade. Aktörer som traditionellt dominerat dessa processer, såsom
myndigheter och experter, har allt mer kommit att uppmärksamma betydelsen av att involvera
andra intressenters åsikter och kompetenser i beslutsprocesserna.
Samtidigt kan det diskuteras hur representativa olika företrädare är för medborgarna i
allmänhet. I de studier som redovisats ovan framkommer att de som engagerar sig i
beslutsprocesser kring risker och riskbedömning av verksamheter också tenderar att vara de
som är mest kritiska till den aktuella verksamheten. Det måste även problematiseras hur väl
aktörerna känner till sina intressen och i vilken mån agerandet ligger i linje med
medborgarnas intressen i ett systemperspektiv. Till exempel medför kravet om en säker och
kontinuerlig elförsörjning att stora investeringar krävs i elnäten vilket i sin tur medför högre
elpriser. Kraven om ökad säkerhet i elsystemet kan stå i motsats till basala intressen hos stora
grupper som snarast efterfrågar låga elpriser. Detta stärker också betydelsen av att dessa
frågor diskuteras i ett systemperspektiv där hänsyn tas till samtliga delar i systemet.
4.3 Samordningens förutsättningar och hinder
Även om tendensen är att allt fler intressen inkluderas i policyprocesser kring risker, så är det
formella arrangemang av samordning som styr och hanterar vilka aktörer som inkluderas och
vilka intressen som kommer till uttryck i dessa processer. Resultaten av den tidigare forskning
som redovisats ovan visar även att nätverk tenderar att få en slutning med tiden och att till
exempel myndigheter väljer att bjuda in organisationer som de tidigare haft kontakt och
samarbetat med, vilket i längden hindrar nya intressen, kompetenser och grupper att få
tillträde till processen och få sina perspektiv inkluderade i riskbedömning och krisplanering.
Samtidigt pekar forskningen på betydelsen av att ha hjälp av ett engagerat lokalsamhälle för
att upprätthålla verksamheter under och efter en extraordinär händelse. Så kallade FRG
(frivilliga resursgrupper) utgör en viktig del av många länders krishanteringssystem. Ett
27
engagerat lokalsamhälle som involveras i krishanteringen minskar behovet av en stark stat
som kraftfullt går in och organiserar upp följderna av en kris, även om tidigare forskning
också pekar på behovet av staten som en koordinerande och samordnande aktör. Därför
kommer vårt forskningsprojekt att explicit uppmärksamma dessa grupper och deras
organisering. När projektet formulerades hade vi inte kännedom om dessa gruppers specifika
betydelser och därför uppmärksammades de inte heller som en specifikt intressant
aktörsgrupp.
Problemen med att organisera krishanteringsarbetet i praktiken framhålls i flera studier, där
myndigheter exempelvis i planarbetet har inkluderat hur frivilliga resursgrupper ska
engageras och organiseras vid en kris, men där detta sedan inte fungerat i praktiken. Även den
i teorin fungerande uppdelning mellan lokal, regional och nationell myndighetsnivå har i
praktiken visat sig svår att upprätthålla när kriser väl inträffat, vilket i till exempel Ungern
medförde att den lokala krishanteringsorganisationen mer eller mindre lamslogs under en
period.
Något som inte uppmärksammats i så stor utsträckning i de inkluderade studierna är den
spontana nätverkssamverkan som verkar uppstå under en krissituation. Detta kan bero på att
det främst blir det formaliserade som uppmärksammas eftersom det är den typ av samverkan
som ges ett uttryck i den lokala praktiken. Den spontant uppkomna samverkan är kanske mer
oreflekterad och blir därmed även osynlig vid uppföljning och utvärdering av organiseringen.
Möjligtvis finns också ”risken” för att vi som forskare även kommer att stimulera samverkan
mellan aktörer genom att vi studerar lokal och regional samverkan i krishanteringssystemet
och därigenom via våra frågor kommer att sätta fokus på samverkansmöjligheter i de
sociotekniska systemen som annars inte skulle ha synliggjorts.
Den återkommande fokuseringen på samordning av aktörer och intressen inom de komplexa
sociotekniska system som här står i fokus implicerar också att ett governanceperspektiv måste
anläggas som förklaringsansats. Det mer formaliserade och hierarkiska governmentperspektivet saknar ändamålsenliga öppningar för att identifiera, skapa förståelse för och även
att förklara hur risker uppfattas och kriser hanteras i sådana strukturer. Samtidigt är det
svenska krishanteringssystemet utvecklat och grundat i en traditionell governement-strukturer,
med tydliga hierarkier och ansvarsuppdelning mellan myndighetsnivåer. Detta är ett system
som är legitimt och funktionellt före kriser uppstår och för att i efterhand hantera
konsekvenserna av kriser. Men under de krissituationer som analyserats i ovanstående studier
framkommer det tydligt att i den verkliga krissituationen präglas samverkan av governance
även bland de aktörer som återfinns i de egentliga governmentstrukturerna. Våra kommande
studier kommer därför att ske mot bakgrund av problematiken att krishantering inte minst
lokalt drivs av en governmentstruktur i syfte att generera en varaktig governancestruktur,
vilket i sig nästan kan betraktas som en motsägelse då ingen i governmentstrukturen kan ha
legitim makt att skapa just det senare. Men å andra sidan verkar just ett sådant förhållningssätt
vara en grundläggande förutsättning för att hantera lokala kriser!
28
Referenser
Ahrne, G. & Papakostas, A. (2002), Organisationer, samhälle och globalisering. Tröghetens
mekanismer och förnyelsens förutsättningar, Lund: Studentlitteratur.
Ahrne, G., Boström, M. & Forssell, A. (2004), ”Meningen med föreningen: Vad är frivilligt
med frivilligorganisationer?”, i Boström, M., Forssell, A., Jacobsson, K. & Tamm
Hallström Kristina (red.), Den organiserade frivilligheten, Malmö: Liber.
Alm, M. (2006), Nationell kraft och lokal motkraft. En diskursanalys av konflikten kring
SwePol Link, Linköping Studies in Arts and Science nr 354, Linköpings universitet
Amstutz, M. R. (1999), International ethics: concepts, theories, and cases in global politics,
Lanham: Rowman & Littlefield Publishers, inc.
Bea, R.G. & Moore, W.H. (1993), “Operational Reliability and Marine Systems”, Roberts,
K.H. (ed.): New challenges to Understanding Organizations. New York, Macmillan
Publishing Company.
Beck, U. (1996), Att uppfinna det politiska: bidrag till en teori om reflexiv modernisering,
Göteborg: Daidalos.
Beck, U. (2005), Risksamhället: på väg mot en annan modernitet, Göteborg: Daidalos.
Bekkers, V. och Thaens, M. (2005), ”Interconnected networks and the governance of risk and
trust”, Information Polity, vol. 10, s. 37-48.
Benhabib, S. (1994), Autonomi och gemenskap : kommunikativ etik, feminism och
postmodernism, Göteborg: Daidalos.
Benn, S (2004), “Managing toxic chemicals in Australia: a regional analyses of the risk
society”, Journal of Risk Research, vol 7, nr 4, sid 399-412.
Bergström, J. & Rothstein, B. (1999), Korporatismens fall – och den svenska modellens kris,
Stockholm: SNS förlag.
Bierly, P.E III & Spender, J-C (1995), “Culture and High Reliability Organizations: The Case
of the Nuclear Submarine”, Journal of Management. Vol. 21, nr 4, sid 639-756. .
Blumstein, C., Goldman, C & Barbose, G (2005), “Who should administer energy-efficiency
programs?”, Energy Policy, vol 33, s. 1053-67.
Bouckaert, G. & Pollitt, C. (2000), Public Management Reform. A Comparative Analysis,
Oxford: Oxford University Press.
Burt, E. & Taylor, J. (2005), “Managing trust, generating risk: Incorporating the voluntary
sector in UK e-Government”, Information Polity, vol 10, s. 25-35.
Bushnell, J. (2004), “California’s electricity crisis: a market apart?”, Energy Policy, vol 32,
sid 1045-52.
29
Buttel, F.H., Mol, A. P. J. & Spaargarden, G. (2000), Environment and Global Modernity,
Sage: London.
Castells, M. (1998), Nätverkssamhällets framväxt, Göteborg: Daidalos.
Clark, R. och Delninger, R. (2000), ”Protecting the Nation’s Critical Infrastructure: The
Vulnerability of U.S. Water Supply Systems”, Journal of Contingencies and Crisis
Management, vol. 8, nr 2, sid 73-80.
Cooke, R. M. & Goossens, L., H. J. (2004), “Expert judgement elicitation for risk assessments
of critical infrastructures”, Journal of Risk Research, Vol. 7 nr. 6.
Flüeler, T. & Scholz, R. W. (2004), “Socio-technical knowledge for robust decision making in
radioactive waste governance”, Risk, Decision and Policy, vol. 9 nr 2, s. 129-159.
Frederickson, H. G. & Smith, K. .B. (2003), The Public Administration Theory Primer,
Oxford: Westview Press.
Frewer, L., Scholderer, J. och Bredahl, L. (2003), “Communicationg about the Risks and
Benefits of Genetically Modified Foods: The Mediating Role of Trust”, Risk Analysis, vol.
23, nr 6, sid 1117-33.
Gustafsson, A. (1999), Kommunal självstyrelse, Stockholm: SNS förlag.
Hamilton, J.D. (2003), “Exploring Technical and Cultural Appeals in Strategic Risk
Communication: The Fernald Radium Case”, Risk Analysis, vol. 23 nr 2, s. 291-302.
Harvey, J., Norman, P., Joyce, S. (2004), “Multi-attribute decision making and public
perceptions of risk in relation to large scale environmental projects”, Risk Decision and
Policy, vol. 9, s 337-46.
Hashimoto, N (2000), “Public Organizations in an Emergency: The 1995 Hanshin-Awaji
Earthquake and Municipal Government”, Journal of Contingencies and Crisis
Management, vol 8, nr 1, s 15-22.
Hatfield, A och Hipel, K (2002), “Risk and System Theory”, Risk Analysis, vol. 22, nr 6, s.
1043-57.
Hayes, L., D. (2005), Introduction to Japanese Politics, New York: M. E. Sharpe.
Healey, S (2004), “A ‘post-foundational’ interpretation of risk: risk as ‘performance’”,
Journal of Risk Research, vol. 7, nr 3, s. 277-96.
Hood, C. (1995). ”The New Public Management in the 1980s: Variations on a theme”,
Accounting, Organizations and Society, vol. 20, nr 2/3, s. 93-109.
Hovdens, J (2004) ”Public policy and administration in a vulnerable society: regulatory
reforms initiated by a Norwegian commission”, Journal of Risk Research, vol. 7, nr 6, s
629-641.
30
Hultman, M. (2003), Att förstå risker. En översikt av olika kunskapsperspektiv och deras
beskrivningar av risk inom sociotekniska system, Linköping: Linköpings universitet Tema
T Arbetsnotat 270.
Johnson, B (2003), “Further Notes on Public Response to Uncertainty in Risks and Science”,
Risk Analysis, vol 23, nr 4, s. 781-89.
Johnson, B och Chess, C (2003), “Communicating Worst-Case Scenarios: Neighbors’ Views
of Industrial Accident Management”, Risk Analysis, vol 23, nr 4, s. 829-840.
Katsuya, T. (2001), “Public Response to the Tokai Nuclear Accident”, Risk Analysis, vol 21
nr 6, s. 1039-46.
Kinney, A. och Leschine, T. (2002), ”A Procedural Evaluation of an Analytic-Deliberative
Process: The Columbia River Comprehensive Impact Assessment”, Risk Analysis, vol 22
nr 1, s. 83-100.
Kjaer, A-M. (2004), Governance, Cambridge: Polity Press.
La Porte T. & Consolini, P. (1991), “Working in Practice But Not in Theory: Theoretical
Challenges of High Reliability Organizations”, Journal of Public Administration Research
and Theory, nr 1, s. 19-47.
La Porte, T. & Consolini, P. (1998), “Theoretical and Operational Challenges of ”HighReliability Organizations” Air-traffic Control and Aircraft Carriers”, International Journal
of Public Administration, vol. 21 nr 6-8, s. 847-852.
Lidskog, R., Sandstedt, E. & Sundqvist, G. (1997), Samhälle, risk och miljö. Sociologiska
perspektiv på det moderna samhällets miljöproblem, Lund: Studentlitteratur.
Lidskog, R., Sundqvist, G. & Uggla, Y. (2005), Risk, expertis och demokrati. Allmänhetens
inflytande i samhällets riskhantering, Örebro: Örebro universitet.
Lips, M., Taylor, J. & Bannister, F. (eds. 2005), “Public Administration in the Information
Society: Essays on Risk and Trust”, Information Polity, vol 10, s. 1-9.
Lundquist, L. (2001), Medborgardemokratin och eliterna, Lund: Studentlitteratur.
Lynch, M. (2002), “The new energy crisis: separating threats from hysteria”, Energy Policy,
vol. 30, s. 1-2.
McComas, K. (2003), “Public Meetings and Risk Amplification: A Longitudinal Study”, Risk
Analysis, vol 23 nr 6, s. 1257-70.
Meijer, A. (2005), “Risk maps on the Internet: Transparency and the management of risks”,
Information Polity, vol 10, s. 105-13.
Nakamura, A (2000), “The Need and Development of Crisis Management in Japan´s Public
Administration: Lessons from the Kobe Earthquake”, Journal of Contingencies and Crisis
Management, vol 8, nr 1, s. 23-29.
31
Palm, J och Törnqvist, E (2006), ” Governing sea rescue service in Sweden – to communicate
in networks, paper to RiskCom in Göteborg 31 August-2 September, 2006.
Palm, J (2004), Makten över energin – policyprocesser i två kommuner 1977-2001, Linköping
Studies in Arts and Science nr 289, Linköpings universitet
Palm, Jenny & Wihlborg, Elin (2006) “Governed by technology? Urban management of
broadband and 3G systems in Sweden” Journal of Urban Technology, Volume 13, Number
2, pages 71–89.
Peters, G. & Pierre, J., 2004, ‘Multi-level Governance and Democracy: A Faustian Bargain?’,
In Bache, I & Flinders, M. (ed.), Multi-level Governance (New York: Oxford University
Press).
Petts, J. (2000), ”Municipal Waste Management: Inequities and the Role of Deliberation”,
Risk Analysis, vol 20 nr 6, s. 821-32.
Pierre, J. & Peters, G, B. (2000), Governance, Politics and the State, London: Macmillan.
Pollitt, C. (2001), “Convergence the useful myth?”, Public Administration, vol. 79 nr. 4, s.
933-47.
Poortinga, W. och Pidgeon, N (2003), “Exploring the Dimensionality of Trust in Risk
Regulation”, Risk Analysis, vol. 23 nr 5, s. 961-62.
Premfors, R. & Roth, K. (2004), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur.
Proposition 2005/06:133, Samverkan vid kris – för ett säkrare samhälle.
Putnam, R. (1996), Den fungerande demokratin. (original titel: Making democracy work).
Stockholm: SNS förlag.
Rhodes, W. R. (1997), Understanding Governance. Policy networks, Governance, Reflexivity,
and Accountability, New York: Open University Press.
Roberts, K.H (1990), “Managing High-Reliability Organizations”, California Management
Review, vol. 32 nr 4, sid 101-13.
Rochlin, G.I. (1993), “Defining “High Reliability” Organizations in Practice: A Taxonomic
Prologue”, i Roberts, K.H. (ed.): New challenges to Understanding Organizations. New
York, Macmillan Publishing Company.
Salvi, O. och Gaston, D. (2004), ”Risk assessment and risk decision-making process related to
hazardous installation in France”, Journal of Risk Research, vol 7 nr 6, s 599-608.
Sauri, D., Domingo, V. & Romero, A. (2003), “Trust and community building in the Doñana
(Spain) toxic spill disaster”, Journal of Risk Research, vol 6 nr 2, s. 145-62.
Savadori, L., Savio, S., Nicotra, E., Rumiati, R., Finucane, M. och Slovic, P. (2004), ”Expert
and Public Perception of Risk from Biotechnology”, Risk Analyses, vol 24, nr 5, s 1289-99.
32
Sculman, P., Roe, E., Eeten van M., & Bruijne de M. (2004), “High Reliability and the
Management of Critical Infrastructures”, Journal of Contingencies and Crisis
Management, vol 12 nr 1, s. 14-28.
Sherer, C. och Cho, H. (2003), ”A Social Network Contagion Theory of Risk Perception”,
Risk Analysis, vol 23 nr 2, s. 261-67.
Sjöberg, L. (2003), “Attitudes and risk perceptions of stakeholders in a nuclear waste siting
issue”, Risk Analysis, vol 23 nr 4, s. 739-49.
Sjöberg, L. (2004), “Local Acceptans of a High-Level Nuclear Waste Repository”, Risk
Analysis, vol. 24 nr 3, s. 737-49.
Stoffle, R. & Minnis, J. (2006), “Resilience At Risk: Epistemological and Social Construction
Barriers to Risk Communication”, paper presenterat på RiskCom 31 aug-2 sept., Göteborg.
Summerton, J. (1998). “Stora tekniska system: en introduktion till forskningsfältet”, i
Blomqvist & Kaijser, Den konstruerade världen, Stockholm: Symposium.
Sundqvist, G. (2005), Expertisens gränser och samhälleliga utbredning. Exemplet
slutförvaring av kärnavfall, Stockholm: SCORE rapportserie 2005:2.
Sundqvist, G (2005), Målstyrningen drar åt skogen. Om government och governance i svensk
skogspolitik, Stockholm: SCORE rapportserie 2005:6.
Sørensen, E. (2006), “Metagovernance The Changing Role of Politicians in Processes of
Democratic Governance”, The American Review of Public Administration, Vol. 36 nrd 1, s.
98-114.
Wall, E. & Olofsson, A. (2006), “Sense-making of risk: An urban rural perspective of social
defined views of risks”, paper presenterat på RiskCom 31 aug-2 sept., Göteborg.
Walls, J., O´Riordan, T., Horlick-Jones, T. & Niewöhner, J. (2005), “The meta-governance of
risk and new technologies: GM crops and mobile telephones”, Journal of Risk Research,
vol 8 nr 7-8, s. 635-61.
Vari, A. (2002), “Public involvement in flood risk management in Hungary”, Journal of Risk
Research, vol 5 nr 3, s. 211-24.
Viklund, M. (2004), “Energy policy options-from the perspective of public attitudes and risk
perceptions”, Energy Policy, vol 32, s. 1159-71.
Weick, K.E., Sutcliffe, K.M & Obstfeld, D (1999), “Organizing for High Reliability:
Processes of Collective Mindfulness”, Research in Organizational Behavior, vol. 21, s. 81123.
Wihlborg, E (2000) En lösning som söker problem. Hur och varför lokala IT-policyer
utvecklas i mindre kommuner på landsbygden. Linköping Studies in Arts and Sciences no.
225. Linköping: Linköpings universitet.
33
Wihlborg, E. (2003) Kommunala Bredbandsbyggen. Lokal politik för IT-samhället. Tema-Trapport nr. 40. [Building broadband infrastructures in municipalities]. Linköping
University.
Wihlborg, E och Palm, J (2006), “Governing emergency management of technical
infrastructure - Efficiency and democracy through leadership and responsibility”, paper to
ECPR joint session in Nicosia 2006.
Woo, C-K., Lloyd, D. & Clayton, W. (2006), “Did a local distribution company procure
prudently during the California electricity crisis?”, Energy Policy, vol 34, s. 2552-65.
Wynne, B., (1989), “May the Sheep Safely Graze? A reflexive View of the Expert-Lay
Knowledge Divide”, s. 44-83 I Lash, S, Szerzynski, B & Wynne, B. (red.), Risk,
Environment & Modernity. Towards a New Ecology, Sage: London.
Wynne, B. (1989), “Sheepfarming after Chernobyl”, Environment, Vol. 31, No. 2.
34
FÖRTECKNING ÖVER ARBETSNOTAT UTGIVNA VID LINKÖPINGS UNIVERSITET,
INSTITUTIONEN FÖR TEMA TEKNIK OCH SOCIAL FÖRÄNDRING
Förteckning över A-notat fr o m 2000 305. Ottosson, Mikael, Palm, Jenny och Wihlborg, Elin: Risk- och krishantering i lokala
tekniska system kring IT och energi. November 2006 (46 sid)
304. Zang, Xi: Risk Management in an Electronic Banking Context. Mars 2006 (71 sid)
Magisteruppsats
303. Sanne, Johan M: “Frithet under ansvar”: Yrkesgemensakper och säker praktik i
järnvägsunderhåll. April 2006 (25 sid)
302. Yaras, Hasan Ali: The Social Phenomena of Energy and sustainability: Can Hydorgen be a
Panacea? Januari 2006 (69 sid) Magisteruppsats
301. He, Terri (Chih-Yin): Representations of Gayness: A Case Study of Spiteful Tots as an
Online Community in Taiwan. December 2004. (127 sid) Magisteruppsats
300. Yusubov, Elkhan: Social Constructivist Risk Approach. Risks and Flame in controversial
bio-stories – case studies from US -. Januari 2006. (88 sid) Magisteruppsats
299. Lin, Min: The life of a technological project. Case study of ReFacto. Oktober 2005 (78 sid)
Magisteruppsats
298. Spirco, Iaroslav: Path-Dependency of Innovation Policy Development: Norwegian
Context. Oktober 2005 (92 sid) Magisteruppsats
297. Chang, Qi: Modularity and Industry Structure. September 2005. (80 sid) Magisteruppsats
296. Wamala, Caroline: The Information Society: Prospects and challenges facing women’s
accessibility in Swaziland. November 2005 (111 sid) Magisteruppsats
295. Kaban, Engin: Innovation Strategies in Small Firms on the Way to Success. With a Case
Study in Mjärdevi Science Park – Sweden. Oktober 2005. (103 sid) Magisteruppsats
294. Sanne, Johan M: “Freedom with responsibility”: Occupational communities and safe
practice in railway maintenance. April 2006 (23 sid)
293. Verksamhetsberättelse 2005 (36 sid)
292. Anshelm, Jonas, Gyberg, Per och Hultman, Martin: Samhället, tekniken och säkerheten.
Mars 2006 (99 sid)
291. Bladh, Mats: Hushållens elförbrukning. Utvecklingen totalt och i detalj 1980-2000.
December 2005 (99 sid)
290. Palm, Jenny (red): Hållbarhet i vardagens system – forskning kring IT och energi. Oktober
2005 (114 sid)
289. Bladh, Mats: Den segmenterade elmarknaden. Juni 2005 (125 sid)
288. Verksamhetsberättelse 2004 (40 sid)
287. Wihlborg, Elin och Ellegård, Kajsa: Tidsgeografiska synsätt. Texter från kurs på tema T.
Oktober 2004. (133 sid)
35
286. Wahab Musah, Abdul: Modernisation, modern technologies and gender in Ghana the case
of ICT. September 2004 (73 sid) Magisteruppsats
285. Coulon, Fabrice: Regional Systems of Innovation – A case study of four Science Parks in
Belgium and Sweden. Augusti 2004 (107 sid) Magisteruppsats
284. McCart, Christopher: Enhancing A Knowledge Strategy Through Informal Arrangements.
Augusti 2004 (61 sid) Magisteruppsats
283. Hing Ip, Wei: Gender and Power in Engineering Education. A Case Study of Linköping
University, Sweden. Augusti 2004 (82 sid) Magisteruppsats
282. Gübli, Manuel H.: A Step towards Understanding the Spin-off Process from a Systemic
Perspective: a Case Study in Visualization and Computer Graphics. Augusti 2004 (113 sid)
Magisteruppsats
281. Cruz Soto, Bernadette: Ergonomic Devices for Women in Sweden. Augusti 2004
(60 sid) Magisteruppsats
280. Sampatakou, Vasiliki: Managing Innovation: From the Resource-Based Theory to the
Dynamic Capabilities Approach: The Case of a Greek Hospital. Augusti 2004 (135 sid)
Magisteruppsats
279. Mai, Nguyen T. Phoung: Influence of Intellectual Property Rights on Innovation: System
of Innovation Approach. (Case of Biotechnology Industry) Augusti 2004
(77 sid) Magisteruppsats
278. Lai, I-Ching: Do the best teleworking: do work-family supportive strategies work?
Augusti 2004 (88 sid) Magisteruppsats
277. Athanasiou, Vasileios: Public transport: a case study in a Greek city. Application of actornetwork theory. Augusti 2004 (71 sid) Magisteruppsats
276. Mellström, Ulf: En ovanlig civilingenjör. Juni 2004 (14 sid)
275. Lindsteddt, Inger och Mårdsjö Blume, Karin: Hur rapporteras användarorienterad kunskap
till informationsbrukare i engergibranschen? Juni 2004 (81 sid)
274. Eriksson, Marie-Louise och McKelvey, Maureen: Operationalising Concepts in Public
Policy: Comparing Industrial Development Centres in Finspång, Sweden and in the Hunter
Valley, Australia. Maj 2004 (23 sid)
273. Verksamhetsberättelse 2003 (42 sid)
272. Wihlborg, Elin, Rahm, Jessica och Ellegård, Kajsa: Konvergerande teknik kommer hem.
Rapportering av den första empiriska delstudien i forskningsprojektet: Konvergens för
användning. November 2003 (37 sid)
271. Johansosn, Karina & Ohlsson, Kjell: Variationer av riskmeddelanden. Oktober
2003 (23 sid)
270. Hultman, Martin: Att förstå risker. En översikt av olika kunskapsperspektiv och deras
beskrivningar av risk inom sociotekniska system. September 2003 (52 sid)
269. Bladh, Mats: Strukturen hos Hughes, Networks of Power. Augusti 2003 (23 sid)
268. Louisa Jayne Yin Chun Cheung: Personal Network in Regional Technology Cluster. A
case study of biotechnology industry in Uppsala. Juni 2003 (79 sid). Magisteruppsats.
36
267. Högselius, Per: Large Technical Systems and Political Revolutions: Electricity in the
Volatile History of the Baltic States. Juni 2003 (45 sid)
266. Nählinder, Johanna: Sysselsättningseffekter av innovationer i kunskapsintensiva
tjänsteföretag. April 2003 (34 sid)
265. Rahm, Jessica & Wihlborg, Elin: Smarta hem med konvergerande teknik – en lägesbeskrivning av forskningsprojekt “Konvergens för användning”. Mars 2003 (26 sid)
264. Adamsone, Anda & Handke, Christian: ICT visions, ICT policies and the accession of
Latvia to the European Union – towards inclusion into the global economic network?
December 2002 (18 sid)
263. Galis, Vasilis: ’Systems of Innovation Approaches and Actor-Network Theory:
Perspectives On Demand’. December 2002 (28 sid)
262. Verksamhetsberättelse 2002 (54 sid)
261. Handke, Christian W.: Creating Information Monopolies to Promote Innovation in the
”Espace Européen de la Créativité”? November 2002. Magisteruppsats.
260. Awiti Opondo-Ujiji, Patricia: ’Cost Sharing’ and the distribution and dissemination of
public ”circuit” drugs in Kenya. November 2002. (96 sid). Magisteruppsats.
259. Adamsone, Anda: National System of Innovation, Triple Helix and Intermediary
Innovation Support Organisations in a Post-socialist Country: the Case of Latvia.
November 2002 (100 sid). Magisteruppsats.
258. Kruse, Corinna: A Glimpse into a Laboratory. November 2002 (30 sid)
257. Xiangyun Du: Swans or Ugly Ducklings? Lives of Female Engineering Students in a
Male-centered Technological World. November 2002 (69 sid). Magisteruppsats.
256. Balsoy, Gülhan: Work Time and Space in Shoe Industry. November 2002 (66 sid).
Magisteruppsats.
255. Roberto A. James: A gender perspective on High-Tech start-ups in Sweden. November
2002 (72 sid). Magisteruppsats.
254. Vretenbrant A.: Organisation of International R&D. A Case-Study of the Telecom Sector
and Telenor. November 2002 (99 sid). Magisteruppsats.
253. Sellenthin Mark O.: Commercialisation of University Research from a Governance
Perspective. November 2002 (34 sid)
252. Johansson, M.: Hushållen, elen och bredbandet. Användarorienterad forskning inom eloch IT-området. Oktober 2002 (40 sid)
251. Bladh, M.: Kraftbolagen, kommunerna och elavregleringen. Ägarförändringar i
elbranschen 1991-2002. Oktober 2002 (69 sid)
250. Doloreux, D.: Regional Innovation Systems Compared: An Exploratory Study of Two
Regions in Canada. Oktober 2002. (169 sid)
249. Sturesson, L.: Medier, modernisering och den nya högskolan. Oktober 2002. (47 sid)
248. Larsson, L: Kvarboende på försök: Utvärdering av kvarboendeprojektet. Sept 2002 (38
sid)
37
247. Bladh, M.: En elektrisk historia. Elsystemets och elanvändningens utveckling i Sverige.
Juni 2002 (87 sid)
246. Doloreux, D.: SMEs and the Role of Innovation Systems in Less Favoured Regions: The
case of the Beauce in Québec (Canada). Juni 2002 (39 sid)
245. Doloreux, D.: Regional Innovation Systems in Canada: A Comparative Study.
Juni 2002 (39 sid)
244. Nählinder, J.: Innovation in Knowledge Intensive Business Services. State of the art and
conceptualisations. Juni 2002 (43 sid)
243. Vetenskap, debatt, folkbildning. Skrifter och föredrag av Lars Ingelstam 1958-2002 (40
sid)
242. Manninen, E.: Survey on innovation and employment in Swedish mobile
telecommunication firms, 1998-2000. Maj 2002 (31 sid)
241. Karaata, S.: Wind Energy and its Finance, a Turkish Overview. Januari 2002 (91 sid).
Magisteruppsats.
240. Barnish, A.: Data Protection in an Information Society. Januari 2002 (41 sid).
Magisteruppsats
239. Verksamhetsberättelse 2001 (45 sid)
238. Törnqvist K, E.: ”No Worries”. En reserapport från Australien om räddningsverksamhet
och då främst sjöräddning. Januari 2002 (100 sid)
237. Edquist, C.: Systems of Innovation for Development (SID). December 2001 (41 sid)
236. Otterskog, C. & Thörnell, L.: The expansion of broadband. A case study of two Swedish
municipalities with a System of Innovation approach. December 2001 (53 sid).
Magisteruppsats.
235. Ehrenholm, A.: The future of broadband in Sweden. December 2001 (74 sid)
Magisteruppsats.
234. Abbes, Y.: A Triple Helix of University-Industry-Government: Developing IT engineering
programs in Sweden. November 2001 (92 sid) Magisteruppsats.
233. Chesterton, S.: Devices & Desires. An Analysis of the Mechanical Assist Device Industry.
November 2001 (105 sid). Magisteruppsats.
232. Liu, J.: Policy Comparisons between the United States and Sweden Regarding
Development of Venture Capital. September 2001 (79 sid). Magisteruppsats.
231. Bladh, M: Informationssamhälle? November 2001 (48 sid)
230. Ellegård, K.: Lockropen ljuder: Kom.hem (19 sid)
229. Hommen, L. with Manninen E.: GSM (Global System for Mobile Telecommunications):
Part II – Three Generations of Mobile Telecommunications Systems & Services: European
Standards, 1970 to 2000. Mars 2001 (89 sid)
228. Högselius, P.: East-West interfirm collaboration in telecommunications and electricity. A
comparative study across sectors and countries, 1980-2000. Mars 2001 (71 sid)
227. Mellander, C.: Broadband – in broad terms. Februari 2001 (45 sid)
38
226. Verksamhetsberättelse 2000 (56 sid)
225. Lindstedt, I. & Mårdsjö, K.: Köpa el och byta spis – en studie av argumentationen.
December 2000 (37 sid)
224. Karhi, A-S: Det kastade oket. Om den allestädes närvarande datatekniken. November 2000
(35 sid)
223. Törnqvist K Eva: Organisation, lärande, kommunikation – en forskningsöversikt a
tre aspekter på samarbete och samordning. Oktober 2000 (87 sid)
v
222. Pettersson, C.: Computers to the Households through Unions and Employers: The case
ofSweden. Oktober 2000 (25 sid)
221. Andersson, P.: Tillgång till och användning av internet och e-post i Sverige. Maj 2000 (25
sid)
220. Översyn av tema T. Anne-Jorunn Berg, Bengt Holmberg, Lars-Christer Hydén, Bengt-Åke
Lundvall, Lennart Sturesson och Bo Sundin. Mars 2000 (39 sid)
219. Sjögren, H.: Förtroendet att förmedla och förvalta. En översikt av det svenska
affärsbanksystemet 1850-2000 med fokus på konjunktur, institutioner, organisationer och
innovationer. Mars 2000 (26 sid)
218. Sjögren, H.: Regional Business Destruction – the scale and Scope of Exits in East Gothia
1985-1998. March 2000 (32 sid)
217. Ellegård, K.: Att förstå vardagen – tvärvetenskaplig processorienterad forskning. Mars
2000 (102 sid)
216. Ingelstam, L.: Socio-economic research on fusion (SERF) 1997-1998. Chairman’s
summary March 2000 (24 sid)
39