Anteckningar från workshop 5:
Ordförande:
Sekreterare:
Forskningens roll för ökad energieffektivitet i
energiintensiv industri
Mats Söderström
Maria Johansson & Sarah Broberg
__________________________________________________________________
Mycket forskningsresurser riktas mot energiintensiv industri och mycket forskning pågår inom
området. Det är viktigt med en helhetssyn där man beaktar materialåtervinning, effektivt utnyttjande
av resurser, ökat utnyttjande av restenergier samt undersöker möjligheterna med bioraffinaderier
och högeffektiva material. Det finns ett nära samarbete mellan forskningsutövare och näringsliv och
mycket av energiforskningen är riktad mot energiintensiv industri. Så med dessa förutsättningar
borde resultaten komma ut – men hur ser det ut i verkligheten?
Hur tar industrin emot forskningsresultat? Det är viktigt att man jobbar tillsammans men det är
samtidigt viktigt att forskningen mynnar ur ett behov från företagen. Traditionellt är det forskarna
som formulerar frågeställningen eftersom det är de som har tid. Det är viktigt att industrin är mer
involverad, att behovet kommer från industrin och att projektet formuleras i samråd mellan industri
och forskare. Detta underlättar en senare implementering av forskningsresultaten. När industrin går
in i ett projekt så är det en rejäl satsning eftersom det kräver mycket från industriparten. Industrin
behöver bredda sitt utbud mot vilka forskningsinstitut man arbetar tillsammans med. Allt behövs,
både ny teknik, nya idéer, ny metodik och utbildning.
Det finns en vikt av långsiktiga relationer. Detta för att man ska hitta samarbetsprojekt, kunna
formulera projekten ihop och förstå vad man får ut av forskningen. Det borde vara meriterande för
akademin att ha kontakter med industrin och för industrin att samarbeta med akademin. För att
industrin ska kunna ligga i framkant behövs det också byggas upp en kompetens på instituten i
Sverige.
Är säljfunktionen för dålig inom universiteten? Borde akademin vara bättre på att sälja in sina
resultat eller implementering av dessa på ett bättre sätt. Eller är detta något som står utanför
forskarens möjlighet och uppgift? I forskarens natur ingår inte att vara säljande och man saknar ofta
förmågan att få resultat implementerade. Det är en utmaning att kunna sälja in sig hos industrin för
att kunna få projekt och medel (industrin har inte tid att gå in i alla projekt och här måste forskaren
kunna sälja in sitt projekt till industrin).
Det är värdefullt att arbeta med energieffektivisering i nätverk. Som exempel nämns Enig som drivs
av Energikontoren. Medlemmarna triggar varandra och man jobbar på ett sätt så att industrin till slut
tror att de kom på projektet själv. På så sätt är det mycket lättare att få igenom projektet. Att jobba
med nätverk kan vara bra för industrin eftersom man har möjlighet att lära av andras erfarenheter.
Framförallt värdefullt är erfarenheter vad gäller stödprocesser och hur implementering av ny teknik
kan göras utan risk för produktionsstörningar. Då är de bra att jobba i nätverk där man kan lära sig
av varandras erfarenheter och misstag. Industrin är generallt ganska öppna mot varandra vad gäller
energifrågor och olika åtgärder.
Det är också viktigt att komma ihåg att alla investeringar i industrin konkurrerar om samma
pengasumma. Många energiinvesteringar har inte samma lönsamhet som investeringar i
produktionen vilket gör att dessa investeringar kommer längre och längre ner på agendan. Om man
kan visa på en bra internränta så kommer troligtvis investeringen till stånd. Ibland måste man lägga
in andra värden när man tittar på energiinvesteringar jämfört med investeringar som är i linje med
”core business”. Energieffektivisering har många andra vinster än det man faktiskt sparar, t.ex.
marknadsföring. Energieffektiviseringen styr aldrig industrin primärt, utan det är något man passar
på att göra när man ser över kvalitets- eller produktutveckling. När man ändå gör investeringen ska
man ha kunskap om energi så att man har med sig denna aspekt vid investeringen. Man ska inte tro
att man kan sälja in ett projekt som ett energieffektiviseringsprojekt där man får kvaliteten på köpet,
men däremot fungerar det tvärtom – en kvalitetsförbättring där man får en energieffektivisering på
köpet.
Många företag lyfter behovet av affärsmodeller; hur affärsmodeller kan driva förändringar.
Man vill kunna mäta och få credit för produktion av produkter som i sin användning ger en
energieffektivitet. Hur räknar man hem något som i sin användning ger återverkningar? Skulle finnas
en direktkoppling till marknadssidan så att man kan få fördelar. En annan synpunkt ät att man borde
kunna redovisa hur mycket koldioxid det går åt för att producera en produkt. Konsumenter blir mer
och mer medvetna om hur man agerar. Att visualisera t.ex. koldioxidutsläppen kan påverka
kundernas val. Detta skulle industrin kunna använda i ett marknadsföringssyfte. Finns dock
svårigheter med detta då t.ex. stålföretag kan ha flera olika förädlingskedjor där det är svårt att räkna
på varje stålsort och stålprodukt. Man jämför alltid med ett exempel och det går att ifrågasätta vad
man jämför med. Hur bra är den här lastbilen jämfört med den här? Flera olika företag kan också
vara inblandade i produktionen av en färdig produkt. Det är svårt att för företagen att få igenom en
energieffektiviseringsinvestering när det kanske inte är industrin själv som är den som säljer till
slutkund. Men kanske kan den sista i ledet ställa krav på sina underleverantörer att jobba med
effektivisering för att få vara en del i deras produkt. Ett problem kan dock vara att när man kollar på
Man får heller inte glömma att människor är inblandade. Det måste finnas någon som har tid att
utföra arbetet. Energifrågan kan bli en lokal fråga vid den enskilda maskinen och därför är
energisamordning väldigt viktig. Det finns dock ett ”energy management gap” som man måste jobba
med . Även om det finns energiansvariga så måste informationen ut till alla delar i verksamheten.
Tyvärr kan det kanske vara så att processansvarig sätter stopp en åtgärd därför att de inte vill att
någon ska röra deras process. De utvärderas inte efter energieffektivisering och de är rädda att
riskera ett försämrat produktionsresultat. Har forskaren ett ansvar att prata med någon mer än med
de energiansvariga i industrin för att nå ut?
Kan det vara en fråga om styrmedelel? Som exempel tas PFE, där energifrågan blev en ekonomisk
fråga. Företagen minskade sin elanvändning, men frågan är om en viss del av denna minskning
berodde på lågkonjunkturen? PFE har inneburit en väldigt liten risk för industrin. Skattelättnaden har
i vissa fall kunnat finansiera en person som kunnat titta på energifrågan.
Vid en investering är det viktigt att energifrågan kommer in tidigt i processen. Och det är viktigt att
man har modeller för att få in den forskning som redan finns. Industrin vill också ha leverantörer som
kan leverera en helhet. Utan denna helhet finns en risk för att man inte får den bästa tekniken.
Industrin måste vara stark och ha kompetens som beställare. Man måste kunna säga att ”jag vill ha
den här lösningen och ni får ta ansvar för att det fungerar”.
Hur kommunicerar akademin resultaten till industrin? Akademin kan inte presentera på samma sätt
som de gör på t.ex. en konferens utan måste vara mer konkreta. Forskaren måste också jobba med
att skapa fler kontakterna för att nå ut med sina resultat. Samtidigt kan en forskare verka mer
trovärdig jämfört med en konsult som kanske säger vissa saker för att kunna sälja mer till industrin.
Det gör det också viktigt att tänka över vad man säger till industrin eftersom industrin kanske litar
väldigt mycket på en ”objektiv” forskare. Det kan däremot vara svårt för en forskare att följa själva
implementeringen och se hur den går till. Detta är ofta inget man får finansiering för. Forskaren bör
också kommunicera med beslutsfattare. Industrin påverkas mycket av villkoren i omgivningen och
genom att forskaren påverkar politiker kan man indirekt påverka industrin.
Det är skillnad mellan energieffektiviseringar i små och stora processer. Hur vågar man ta en stor
ekonomisk risk? Hur kan man få ihop aktörer som tillsammans kan finansiera t.ex. pilotprojekt?
Energieffektivisering har inte bara en lösning. Men om ett företag verkar på en global marknad,
spelar då en kontinuitet i svensk energipolitik en avgörande roll? Då är det mer en global politik som
spelar roll. Men den politiska agendan påverkar var i världen industrin verkar.
Men inom större industri, vad skulle krävas för att få till de större investeringarna? För att gå in i
kritiska processer krävs mycket forskning. Det är inte så enkelt och det kostar mycket pengar. Vill
man få till riktigt stora teknikförändringar så kan man inte göra dessa bara i Sverige utan det måste
ske på en internationell arena. Däremot kan mindre förändringar som t.ex. bränslebyten göras. Man
behöver närheten till forskning och demonstrationsprojekt för att se om det funkar.