Profiler i fokus
- om tillverkning och konservering av formlimmade möbler
Anette Tingström
MÖBELKONSERVERING
Carl Malmsten
Centrum för Träteknik & Design
REG NR: LiTH-IKP-Ing-Ex-02/17-SE
Juni 2002
Avdelning, Institution
Division, Department
Datum
Date
LiTH - IKP
Carl Malmsten Centrum för Träteknik & Design
Renstiernas Gata 12
116 28 Stockholm
Språk
Language
Rapporttyp
Report category
2002-06-07
ISBN
ISRN
Svenska/Swedish
Engelska/English
Annat/Other
Examensarbete
Övrig rapport
Kurs
URL för elektronisk version
Serietitel och serienummer
Title of series, numbering
Registreringsnummer
LiTH-IKP-Ing-Ex- 02/17-SE
Titel
Title
Profiler i fokus - om tillverkning och konservering av formlimmade möbler
Författare
Author
Anette Tingström
Sammanfattning
Abstract
Examensarbetet behandlar böjträmöbler från tidsperioden 1800–1940. Syftet har varit att
redogöra för tillverkningsmetoder och att belysa den problematik som inställer sig i samband
med konservering av böjträmöbler. Uppsatsen har två huvudkapitel. Det första behandlar
teknikens utveckling och de ingående materialens egenskaper. Det andra kapitlet redogör för
en teknisk undersökning av en formlimmad möbel med åldersrelaterade skador.
Litteratur- och fallstudien visar att forskning om möbeltillverkningens materialteknologi under
1900-talets första hälft är angelägen och bör komma till stånd inom en snar framtid. Studien
visar också att irreversibla limmer vållar stora problem då omlimningar är nödvändiga.
Problematiken reser frågor ur såväl teknisk som etisk synvinkel och tydliggör behovet av
konserveringskriterier för industriellt tillverkade möbler.
Nyckelord
Keywords
Trä; Konservering; Restaurering; Möbler; Böjträ; Formlimning; Formpressning;
Sammanfattning
Examensarbetet behandlar böjträmöbler från tidsperioden 1800–1940. Syftet har varit
att redogöra för produktionsmetoder och använda material inom tillverkningen av
formlimmade möbler samt att belysa den problematik som inställer sig i samband med
konservering. Uppsatsen har två huvudkapitel. Det första behandlar formlimningsteknikens utveckling och egenskaperna hos de använda materialen. Det andra kapitlet
redovisar en teknisk undersökning av en formlimmad möbel med åldersrelaterade
skador. Möbeln som varit föremål för undersökning är armlänstol no 42 formgiven av
Alvar Aalto 1931/32 för sanatoriet i Paimio. Stolen tillhör Nationalmuseum i Stockholm
(NMK 71/1996).
Litteratur- och fallstudien visar att möbeltillverkningens materialteknologi under 1900talets första hälft bör undersökas närmare. Litteratur som behandlar ämnet är begränsad
och skriftlig dokumentation av använda metoder och material finns sällan att tillgå.
Studien visar också att användningen av irreversibla limmer kan vålla stora problem i de
fall då omlimningar är nödvändiga för att säkerställa möbelns funktion. Problematiken
reser frågor ur såväl teknisk som etisk synvinkel och tydliggör behovet av
konserveringskriterier för möbler från 1900-talets första hälft.
Abstract
This study deals with furniture made of bent plywood and laminated wood from the
period 1800–1940. The purpose has been to make a survey of the production methods
and to discuss the complex of problems related to conservation/restoration. The first part
of the essay describes the development of the technique and the properties of the
materials involved. The second part examines a chair designed by Alvar Aalto 1931/32
for the sanatorium in Paimio. The chair is part of the collections at the Nationalmuseum
in Stockholm (NMK 71/1996).
The conclusion is that more importance should be given to this kind of furniture. The
written information about the methods and materials from the first part of the 20th
century needs to be further studied. The result of the study also shows that the
conservator is faced with difficult problems if synthetic resins or casein glue has been
used in the manufacturing of the chair. The result brings up the need to find new
conservation methods for furniture produced during the first part of the 20th century.
Innehållsförteckning
1 Inledning ...............................................................................................1
1.1 Syfte ...............................................................................................2
1.2 Frågeställningar ..............................................................................2
1.3 Avgränsningar ................................................................................2
1.4 Tillämpad terminologi ....................................................................3
2 Historisk översikt ..................................................................................4
2.1 1800–1870 .....................................................................................5
2.2 1870–1900 .....................................................................................8
2.3 1900–1920 .....................................................................................9
2.4 1920–1940 ...................................................................................11
3 Alvar Aalto (1898–1976) ..................................................................17
3.1 De tidiga experimenten .................................................................18
3.2 Barnstolen av böjträ ......................................................................21
3.3 ”Böjt knä” ...................................................................................25
4 Om böjträ och tillverkningsprocessen ................................................30
5 De ingående materialens egenskaper ..................................................32
5.1 Trä ..............................................................................................33
5.2 Olika typer av lim .........................................................................34
5.2.1 Glutinlim ............................................................................35
5.2.2 Kaseinlim ...........................................................................35
5.2.3 Blodalbuminlim ..................................................................36
5.2.4 Karbamidlim ......................................................................36
5.2.5 Fenollim .............................................................................37
5.2.6 Resorcinollim .....................................................................37
6 Armlänstol no 42 ................................................................................38
6.1 Teknisk beskrivning .....................................................................38
6.1.1 Föremålets mått ..................................................................40
6.1.2 Konstruktion ......................................................................40
6.1.3 Ingående material ...............................................................42
6.2 Tillståndsrapport ...........................................................................44
6.2.1 Sittskalet .............................................................................50
6.2.2 Bågar ..................................................................................50
6.2.3 Ytbehandling ......................................................................51
6.2.4 Tidigare åtgärder ................................................................51
6.2.5 Rekommenderade åtgärder ..................................................51
6.2.6 Grafisk dokumentation .......................................................51
7 Resultat och diskussion .......................................................................53
8 Källförteckning ...................................................................................56
8.1 Litteratur och övriga publikationer ...............................................56
8.2 Otryckta källor och muntliga uppgifter .........................................58
9 Bilagor ................................................................................................59
9.1 Bilaga 1 Produktionsstämplar vid Artek ......................................59
9.2 Bilaga 2 Kronologisk förteckning över Alvar Aaltos
formlimmade möbler .....................................................60
9.3 Bilaga 3 Analysrapport från Tikkurila Services Oy ......................64
9.4 Bilaga 4 Ordlista .........................................................................65
Figurförteckning
1
1.
Inledning
Distinktioner och tillämpad terminologi gällande böjträ ........................3
2
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
Historisk översikt
Armlänstol av Jean-Joseph Chapuis, ca 1805 .........................................4
Kronologisk utveckling av Michael Thonets no 14, ca 1855 ................5
Rygglänstol av John Henry Belter enligt 1858-års patent ......................6
John Henry Belters patentbrev från den 23 februari 1858 .....................7
Rygglänstol av Isaac Cole, ca 1873 .......................................................8
Vilstol modell no 670 formgiven av Josef Hoffman 1908 .....................9
”Beugelstole 2” formgiven av Gerrit Rietveld 1927 ...........................11
Planritning av armlänstol, Gerald Summers 1933/34 ...........................12
Armlänstol formgiven av Gerald Summers 1933/34 ............................12
Schäslong formgiven av Marcel Breuer 1935/36 .................................13
Prototyp framtagen av Eames och Saarinen 1940 ...............................14
Samma som ovan ...............................................................................14
”Eva” formgiven av Bruno Mathsson 1934 .......................................16
”Torparen” formgiven av G. A. Berg 1942 .......................................16
3
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28.
29.
30.
31.
32.
33.
34.
Möbelformgivaren Alvar Aalto
Aino Marsio-Aalto och Alvar Aalto ....................................................17
”Folk-Senna” formgiven av Aalto 1929 .............................................19
”Hybridstol” formgiven av Aalto 1929/30 .........................................19
Armlänstol med stålrörsben, Aalto 1931/32 .........................................20
Barnstol no 103 formgiven av Aalto 1931/32 ......................................21
Armlänstol no 41 formgiven av Aalto 1931/32 ...................................22
Armlänstol no 42 formgiven av Aalto 1931/32 ...................................23
Samma som ovan ...............................................................................24
Högryggad variant av no 42 ...............................................................24
Samma som ovan ...............................................................................24
Ritning till patentansökan för ”L-ben” 1933 .....................................25
Förstärkning av ”L-ben” ....................................................................26
Böjning av ”L-ben” ...........................................................................26
Pressverktyg för böjning av ”L-ben” ..................................................26
Samma som ovan ...............................................................................26
Ritning av pall no 60 ..........................................................................27
Pall no 60 formgiven av Aalto 1932/33 ..............................................27
Modell no 39 under tillverkning vid Hkt Korhonen Oy ......................28
Modell no 39 formgiven av Aalto 1936/37 ..........................................29
4 Om böjträ och tillverkningsprocessen
35. Tolaga för formlimning av sittskal till modell no 42 ...........................31
36. Formlimning mot mallar med tvingar, Hkt Korhonen Oy ....................31
5 De ingående materialens egenskaper
37. Indelningsgrunder för olika limtyper .................................................34
6
38.
39.
40.
41.
42.
43.
44.
45.
46.
47.
48.
49.
50.
51.
52.
53.
54.
55.
56.
57.
58.
Armlänstol no 42 av Alvar Aalto
Vy sitthöjd, framifrån .........................................................................38
Ritning av sidovy ................................................................................39
Sidovy, vänster sida ............................................................................39
På skrå, vänster sida ...........................................................................40
Baksida av framben och framsarg .......................................................41
Detaljbild av sitsen .............................................................................41
Mötet mellan framben och mede ........................................................42
Spottest-analys av ytbehandling ..........................................................43
Detaljbild av höger mede ...................................................................44
Helbild ovanifrån ...............................................................................45
Helbild bakifrån ................................................................................45
Detaljbild av vänster mede .................................................................46
Detaljbild av sitsen .............................................................................46
På skrå, höger sida .............................................................................47
Undersida av höger mede ...................................................................47
Sittskalets övre avslut ..........................................................................48
Insida av vänster framben ...................................................................48
Sittskalets övre avslut ..........................................................................49
Detalj av ryggparti .............................................................................49
Limsläpp och sprickor i bågarna, höger sida ......................................52
Limsläpp och sprickor i bågarna, vänster sida ....................................52
Foto Anette Tingström, om inget annat är angivet.
1 Inledning
Möbelkonservatorns yrkesverksamhet är i första hand förknippad med kulturföremål
vars tillkomst kan härledas till tidsperioden före 1900. Utgångspunkt för dessa ofta
konstfärdiga snickeriarbeten var tillämpningen av inarbetade tekniker och väl beprövade
material. Parallellt med den hantverksmässiga framställningen under 1800-talet, fanns
emellertid också ett begynnande intresse för nya produktionsmetoder och material. En
av de tekniker som erbjöd nya möjligheter var formlimmat trä. De experiment och den
tillverkning som ägde rum under 1800-talet utgör grogrunden för 1900-talets
tillverkning av formlimmade möbler.
De formlimmade möblerna innebar en teknisk innovation och en tydlig formmässig
förnyelse. Nya tekniker och material ger emellertid inte bara konsekvenser för ett
föremåls konstnärliga uttryck, de innebär också nya frågeställningar vad gäller
konserveringsaspekter. De tidigaste böjträmöblerna är idag ålderstigna och uppvisar
pågående nedbrytningsprocesser. Hastigheten i nedbrytningsförloppen varierar
beroende på tekniskt utförande, ingående material och yttre påverkan. Den skillnad som
föreligger mellan det äldre hantverkets möbler och de industriellt tillverkade möblerna
är framförallt de vid tillverkningen nyttjade teknikerna och materialen. Problematiken
är i första hand knuten till de moderna materialens kemiska sammansättning som inte
tillåter reaktivering på motsvarande sätt som t.ex. animaliskt varmlim.
Grundmotivet för konservering är alltid att bevara de olika värden som kan tillknytas
föremålet. De tidiga maskinellt tillverkade möblerna från 1800-talets andra hälft är
bärare av såväl personhistoriska som konstnärliga värden, men i synnerhet förmedlar de
viktig teknikhistorisk information. Likväl är det inte ovanligt att dessa kulturföremål
värderas med hantverksproducerade möbler som referensram. De industriellt tillverkade
möblerna är emellertid primärt att betrakta som tekniska innovationer med där syftet
varit att väga samman kraven på teknik, ekonomi, estetik och funktion till en
tillfredsställande helhet. Inte minst av den anledningen är kulturföremål från
möbelindustrins begynnelse väl värda att vårda och bevara för framtiden.
1
1.1 Syfte
Examensarbetet syftar till att rikta uppmärksamhet mot formlimmade möbler från
1800-talet och 1900-talets första hälft, samt de problem som ur konserveringssynpunkt
är förbundna med den aktuella teknikkategorin.
Arbetets två delsyften är att:
* Redogöra för formlimningsteknikens utveckling inom möbeltillverkningen. Avsikten
är att i möjligaste mån beskriva använda material och metoder, samt att kortfattat
presentera möblernas upphovsmän.
* Utföra studium av en formlimmad möbel där åldringsfenomen har observerats
(armlänstol no 42 formgiven av Alvar Aalto 1931/32). Fallstudien innefattar
identifiering av de ingående materialen och dokumentation av föremålets tekniska
utförande, materialens åldrande och övriga skador. Undersökningen innefattar också
fastställande av orsak till skadornas uppkomst och pågående nedbrytningsprocesser.
1.2 Frågeställningar
De frågor och den problematik som kan knytas till formlimmade möbler är exempelvis:
* Vilka faktorer är det som verkar för materialets nedbrytning och på sikt förorsakar
föremålets sönderfall?
* Är det möjligt att avbryta eller hålla tillbaka de nedbrytande processernas fortgång?
* Vilka åtgärder står till buds om direkta konserveringsingrepp anses nödvändiga?
Är de i så fall förenliga med rådande konserveringsetiska principer?
1.3 Avgränsningar
Arbetet är avgränsat till möbler tillverkade av skiktlimmat böjträ, möbler av massivt
böjträ behandlas ej. Vidare är den historiska översikten av teknikens utveckling
begränsad till tidsperioden 1800–1940.
2
1.4 Tillämpad terminologi
Med termen böjträ avses trä som på artificiell väg givits en permanent formförändring.
Det formade ämnet kan vara av massivt trä eller ett skiktlimmat material med enhetlig,
alternativt korsande fiberriktning. Den nomenklatur som används för att separera de tre
teknikerna tillämpas inte konsekvent och kan därför vara något svårtydd. I detta arbete
har begreppet böjträ givits en överordnad betydelse, medan termen formlimmat trä talar
om att materialet är av skiktat trä. Följande terminologi tillämpas:
Plastisk böjning av massivt trä
Formlimmat kryssfaner skiktmaterial med växelvis
korsande fiberriktning
Böjträ
Formlimning - plastisk böjning
av skiktlimmat trä
Laminerat böjträ skiktmaterial med enhetlig
fiberriktning
Figur 1. Distinktioner och tillämpad terminologi gällande böjträ.
3
2 Historisk översikt
Framställningen nedan avser möbler som helt eller delvis är tillverkade av skiktlimmat
trä och utgör ett urval från tidsperioden 1800–1940. Möbeldetaljer av skiktlimmat trä
återfinns emellertid redan under 1700-talet i form av genombrutna dekorornament och
ryggbrickor. Syftet med skiktlimning var att framställa materialknappa dekorelement
och konstruktionsdetaljer som i förhållande till sin vikt hade hög hållfasthet, snarare än
att skapa ett nytt estetiskt uttryck. Detta förhållningssätt, där tillverkningsmetoden var
underordnad formen, dominerar även 1800-talets möbeltillverkning. Generellt är det
först 1900-talets produktion av skiktlimmade möbler som uppvisar en formgivning
präglad av tekniken.1
Figur 2. Armlänstol av Jean-Joseph Chapuis, ca 1805. Ryggstolpar och ben av laminerat
böjträ. Sittramens främre och bakre parti av massivträ (möjligen också ryggkrönet).
Flätad rotting, metall samt målad gips.2
1
2
Edwards, C. D., Victorian Furniture - Technology and Design, 1994, s. 96-109.
Ostergard, D. E., ”Catalogue” i Ostergard, D. E., (ed.), Bentwood and Metal Furniture 1850–1946, 1987, s. 200.
4
2.1 1800–1870
En av de tidiga 1800-talets möbelsnickare som tillverkade stolar av skiktlimmat trä var
Jean-Joseph Chapuis (1765–1864). Trots hans långa levnad är relativt lite känt om
denne belgare och hans tillverkning av formlimmade möbler. Den stolsmodell som
attribueras till Chapuis är en armlänstol i Directoire-stil med fram- och bakbenen
formade till en halvcirkel (figur 2). I tillverkningsprocessen använde Chapuis lameller
med en tjocklek av ca sex millimeter. Lamellerna limbeströks, böjdes och placerades i
formar för att torka. Därefter efterarbetades konstruktionsdelarna med rasp till önskad
form. Armlänsmodellen återfinns också vitmålad. Det är emellertid inte belagt att de vita
stolarna är av samma tillverkningsteknik som de med transparent ytbehandling.3
Figur 3. Kronologisk utveckling av Michael Thonets modell no 14, ca 1855. Samtliga modeller
tillverkades av rödbok.4
3
4
Ostergard, D. E., ”Before Industrialization” i Ostergard, (ed.), a.a., s.19f.
Alverà, A., ”Michael Thonet and the Development of Bent-wood Furniture” i Ostergard (ed.), a.a., s. 42ff.
5
Figur 4. Rygglänstol av John Henry Belter tillverkad enligt 1858-års patent.5
Michael Thonet (1796–1876) är mest känd för sina framgångar inom tekniken att böja
massivt trä men arbetade också med formlimmat trä. Under 1830-talet började Thonet
parallellt med sin tillverkning av möbler i traditionella snickeritekniker att
experimentera med skiktlimmat trä. Den första laminerade böjträstolen tillverkades
omkring 1836 i Boppard am Rhein. Lamellerna till ”Boppardstolens” armlän och
benställning kokades i ett tunt limbad (låg viskositet) och böjdes därefter kring en
trämall. Till stolens övre och undre ryggslå användes uppvärmda mallar. Den idag så
berömda no 14 utvecklades systematiskt under 1850-talet. I en strävan efter optimal
sittkomfort och en rationell produktionsmetod kom modellen successivt att förändras.
De formlimmade komponenterna reducerades och ersattes med massivt trä allteftersom
Thonet gjorde framsteg inom tekniken med ångbasning (figur 3).6
5
6
Alverà, A., a.a., i Ostergard (ed.), a.a., s. 30.
Ibid., s. 33-41.
6
Figur 5. John Henry Belters patentbrev från den 23 februari 1858. Patentet utverkat vid U.S. Patent
Office, Washington, D. C. 7
En med Thonet samtida möbelsnickare var John Henry Belter (1804–1863).
Ursprungligen från Ulm i Tyskland emigrerade Belter omkring 1840 till USA. År 1856
sökte Belter patent för sin utformning av sänggavlar tillverkade av kryssfaner med 17 till
21 fanerlager. Dessa sänggavlar med vertikal kurvatur är liksom hans övriga möbler
företrädesvis tillverkade i Rio-palisander. Belter utarbetade också en metod för att i en
och samma limoperation framställa ryggpartier till flera stolar samtidigt (se patentbrev
figur 5). Genom att i sidled hopfoga rektangulära fanerark kunde Belter åstadkomma
en rygg med såväl sfärisk som konkav form (figur 4). Det skulle dröja nästan 80 år
innan motsvarande rygg framställdes helt utan ”sömmar” (figur 24 och 25).8
7
8
Ostergard, ”Before Industrialization” i Ostergard (ed.), a.a., s. 29.
Schwartz, M. D., Stanek, E. J. & True, D. K., The Furniture of John Henry Belter and the Rococo Revival, 1981, s. 2-23.
7
2.2 1870–1900
Figur 6. Rygglänstol patenterad av Isaac Cole 1873. Formlimmat kryssfaner. Sittskalet är
”pinnat” i bakbocken och slån.9
Isaac Coles formlimmade rygglänstol är ytterligare en av de nyskapelser som kom att
bereda vägen för 1900-talets formgivare. Stolens tre komponenter: sittskal, bakbock och
slå, är enhetligt utförda av kryssfaner. Det är oklart om modellen någonsin kom i
produktion, men den konstruktiva lösningen förebådar 1920-talets sittskal utformade i
ett stycke. Stolen patenterades enligt Edwards 1874 i USA (figur 6).10
Av betydelse för den aktuella teknikens utveckling var också frambringandet av ett
vattenbeständigt lim. Limmet som var baserat på kasein patenterades 1892. Patenträtten
beviljades möbelfabrikören Christian Luther i Reval (Tallin), som under 1880- och
1890-talet producerade olika slags artiklar av kryssfaner. En teknik som kom att spela
en särskilt viktig roll för tillverkningen av formlimmade möbler var metoden att
framställa faner genom svarvning. Det svarvade faneret introducerades omkring 1890
och erbjöd större och tunnare fanerark än det sågade.11
9
Fiell, C. & Fiell, P., 1000 Chairs, 1997, s. 278.
Edwards, a.a., s. 100f.
11
Wood, A. D. & Linn, T. G., Plywoods Their Development, Manufacture and Application, 1943, s. 5, 79, 188f.
10
8
2.3 1900–1920
De samhälleliga och ideologiska förändringar som under 1800-talets sista decennier och
början av 1900-talet ägde rum i det industrialiserade västerlandet, var av avgörande
betydelse för möbeltillverkningens förnyelse och vidareutveckling. Den moderna tidens
födelse utmärks av en framtidstro och ett bejakande av tekniken som man ansåg vara
rationell och progressiv. Genom att nyttja tekniken skulle man uppnå materiellt
framåtskridande, social jämlikhet och en effektiv och rationell lösning av de vardagliga
problemen. Det nya tänkandet tog sin början i de delvis tillbakablickande stilrörelserna
Arts and Crafts, l’Art Nouveau och Jugend. I Österrike kom det moderna
förhållningssättet till tydligt uttryck och vid sekelskiftet var Wien det ledande centrat för
formgivning av internationell betydelse.12
Figur 7. Vilstol modell no 670 formgiven av Josef Hoffman 1908. Massivt trä och laminerat böjträ av bok. 13
12
13
Sparke, P., DESIGN - 1900-talets pionjärer, 1999, s. 10, 34.
Ibid., s. 34.
9
En arkitekt och formgivare från Österrike som kom att spela en viktig roll för
modernismen och dess spridning var Josef Hoffman (1870–1956). År 1903 bildade
Hoffman Wiener Werkstätte tillsammans formgivaren Kolomon Moser. Denna
sammanslutning av formgivare och hantverkare var ett försök att överföra Arts and
Crafts principer till Centraleuropa. Stilmässigt befann sig Wiener Werkstätte mellan l’Art
Nouveau och den strama modernismen. Hoffmans möbler uppvisar ofta en strukturell
enkelhet och i likhet med sin läromästare Otto Wagner betonar ofta Hoffman funktion
och konstruktion med detaljer, bl.a. i form av små träkulor (figur 7).14
Hoffman var också en av dem som 1907 grundade Deutscher Werkbund. Denna
förening bestående av industrimän, formgivare och arkitekter bildades i syfte att
förbättra den konstnärliga och tekniska nivån på industritillverkade föremål. Deutscher
Werkbund lämnade viktiga bidrag till formgivningens teori, men kanske är
verksamheten vid den tyska designskolan Bauhaus, den som mest förknippas med det
tidiga 1900-talets avantgardistiska nytänkande.
Bauhausskolan grundades 1919 i Weimar, flyttade till Dessau 1932 och därefter en kort
tid till Berlin tills den stängdes av nazisterna 1933. Enligt dess grundare Walter Gropius
var skolans ideologi en vidareutveckling av de tankar som tidigare uttryckts av
Deutscher Werkbund och Art and Crafts, men anpassad till en ny tid och modern teknik.
Parollerna var ”trohet mot materialet” och ”formen följer funktionen”, med vilket
man menade att ett föremåls form skulle spegla det material som den var tillverkad av
och att den formmässiga gestaltningen skulle spegla dess strukturella krav. Målet var att
frambringa standardiserade och ändamålsenliga föremål som var fria från historiska
stildräkter. Bauhausformgivarna lyckades inte alltid i sina strävanden, men skolans
radikala filosofi bär fröet till 1930-talets funktionalistiska reformrörelse.15
14
15
Ibid., s. 34ff.
Ibid., s. 90ff.
10
2.4 1920–1940
Figur 8. ”Beugelstole 2” formgiven av Gerrit Rietveld 1927. Sittskal av formlimmat
kryssfaner, armlän av massivträ, bärande konstruktion av stålrör.16
Modernismen baserad på behovet av förändring och förnyelse inspirerade både till idén
om mekanisering och till experimentella insatser. Skiktlimmat trä lämpade sig väl för de
uttalade idealen om ett enkelt, till modern teknik anpassat formspråk. Den holländske
formgivaren Gerrit Rietveld (1888–1964) experimenterade under 1920-talet med olika
material i sökandet efter en stol vars sits och rygg kunde tillverkas i ett stycke. År 1927
formgav Rietveld en armlänstol där han kombinerade kryssfaner och stål. Modellen och
dess varianter med ett sittskal som bärs upp av ett stålrörsunderrede blev Rietvelds första
massproducerade möbel (figur 8).17
Engelsmannen Gerald Summers (1899–1967) ritade formlimmade möbler med en
tillverkningsprocess och formgivning som var signifikativ för hans företag Makers of
Simple Furniture. En av hans mest berömda modeller är en innovativ armlänstol från
1933/34. Tillverkningsprocessen gick till enligt följande: sju stycken tremillimeters
faner staplades på varandra med korsande fiberriktning och sågades till ett rektangulärt
arbetsstycke, sex snitt sågades för att separera bakbenen och armlänen från sittskalet, ett
värme- och vattenbeständigt kallim påfördes fanerarken (troligtvis kasein), arbetsstycket
placerades mellan en han- och honmall som låstes med tvingar, efter ca åtta timmar
sågades konturen för framsarg och frambenens innersida (figur 9 och 10).18
16
Fiell & Fiell, a.a., s. 195.
Ibid.
18
Deese, M., ” Gerald Summers and Makers of Simple Furnitures” i Journal of Design History, 1992, Vol. no 3, s. 188.
17
11
Figur 9. Planritning av armlänstol innan formlimning. Gerald Summers 1933/34 .19
Figur 10. Armlänstol formgiven av Gerald Summers 1933/34. Formlimmat kryssfaner med ”utklippta”
ben och armlän.20
19
Vegesack von, A., Dunas, P. & Schwartz-Clauss, M., (eds.), 100 Masterpieces from the Vitra Design Museum Collection,
1996, s. 42.
20
Ibid., s. 43.
12
De avantgardistiska formgivarna tenderade under 1930-talet att alltmer övergå till
formgivning med skiktlimmat trä. En av dem var ungraren och Bauhauseleven Marcel
Breuer (1902–1981). År 1935 flyttade Breuer till Storbritannien för att bl.a. rita möbler
åt Isokon Furniture Company i London. Företaget som grundades 1931 av ingenjören
Jack Pritchard var specialiserat på produktion av moderna formlimmade möbler. För
Isokon formgav Breuer bl.a. en schäslong av formlimmat kryssfaner och laminerat
böjträ. 21
I sin bok ”View from a Long Chair” skriver Jack Pritchard att schäslongen till en
början var limmad med ”Scotch-glue” (animaliskt varmlim). En av de första
beställningarna gick till en anläggning med inomhuspool, där golvet som omgärdade
poolen var försett med värmeslingor. Vilstolarna placerades kring poolen och efter en
kort tid uppstod omfattande limsläpp, varpå man övergick till ett värme- och
vattenbeständigt lim. Pritchard benämner limtypen ”ICI product” och för att vara
nyligen introducerat på marknaden, vilket tyder på ett syntetiskt framtaget lim (möjligen
karbamid). Den angivna produkten kan emellertid också vara ett kaseinbaserat lim, då
karbamidharts- limmet har en mycket låg beständighet mot kombinationen hög
luftfuktighet och värme (figur 11).22
Figur 11. Schäslong formgiven av Marcel Breuer för Isokon Furniture Company 1935/36. Formlimmat
kryssfaner och laminerat böjträ av björk.23
21
Lucie-Smith, E., Furniture - A Concise History, s. 180.
Pritchard, J., View from a Long Chair - The Memoirs of Jack Pritchard, 1984, s. 111f. För ”Scotch-glue” se Joyce, E., The
Technique of Furniture Making, 1987, s. 74.
23
Fiell & Fiell, a.a., s. 226.
22
13
Figur 12 och 13. Prototyper framtagna av Eames och Saarinen 1940. Tävlingsbidrag för
MoMA:s tävling ”Organic Design in Home Furnishings”. Inre skal av formlimmat kryssfaner,
svarvade ben av björk, stoppning av skumgummi.24
24
Vegesack et al., a.a., s. 143 respektive ”Prisvinnare” i Antik & Auktion, 2001, no 4, s. 14.
14
Två formgivare i USA som också skall framhållas i detta sammanhang är Charles Eames
(1907–1978) och finländaren Eero Saarinen (1910–1961). År 1941 deltog Eames och
Saarinen i den av Museum of Modern Art utlysta tävlingen ”Organic Design”. Teamets
bidrag av lätta skulpturala stolar av kryssfaner formad i två riktningar tilldelades första
pris (figur 12 och 13). Eames skulle senare tillsammans med sin fru Ray formge
åtskilliga stolar i tredimensionellt utförande tillverkade av kryssfaner.25
I Skandinavien var den industriella möbelproduktionen inte fullt så utvecklad och djärv
som den i Storbritannien, Tyskland och USA. Möbelformgivarna i Sverige, Danmark
och Finland anammade de nya signalerna från kontinenten men fortsatte gärna att
arbeta i trä före t.ex. metall och glas. Formspråket inom dessa länder tog sig också
uttryck i en mer återhållsam modernism med en mjukare framtoning.
I Sverige arbetade Bruno Mathsson (1907–1988) konsekvent med att utveckla
stolsmodeller av formlimmat trä. Till en början använde Mathsson tremillimeters
björkfaner med ett ytskikt av bok, men lamellerna blev allteftersom av tunnare tjocklek.
Om tillverkningsprocessen står att läsa att man använde sig av ett värmehärdande lim,
med vilket man förmodligen avser animaliskt varmlim. Efter att limmet hade påförts
lamellerna böjdes dessa kring en mall av björk motsvarande den önskade formen.
Lamellerna låstes mot mallarna med hjälp av formade klotsar och tvingar. Därefter
placerades arbetsstycket på en vedeldad limhäll och tilläts att efterhärda över natten. I
början av 1940-talet började Mathsson att arbeta med ett kaseinlim från Casco (figur
14). 26
En annan svensk möbelformgivare som arbetade med skiktlimmat trä var G. A. Berg.
Förvånansvärt lite är skrivet om ingenjören och möbelarkitekten Gustaf Axel Berg
(1891–1971). Berg konstruerade, liksom Mathsson, anatomiskt sittriktiga stolar under
1930- och 1940-talet. På motsvarande sätt som Mathsson ritade även Berg sina möbler
med en benställning och armlän av laminerat böjträ och ett sittskal av i första hand
flätad sadelgjord. Till de mest kända hör armlänstolen ”Torparen” från 1942 (figur
15). 27
25
Vegesack et al., a.a., s. 142.
Böhn-Jullander, I., Bruno Mathsson - Möbelkonstnären, glashusarkitekten, människan, 1992, s. 96f, 71ff.
27
Boman, M., ”Vardagens decennium” i Boman M. (ed.), Svenska möbler 1890-1990, 1991, s. 264ff.
26
15
Figur 14. ”Eva” formgiven av Bruno Mathsson 1934. Ben och armlän av laminerat böjträ,
ram till sadelgjord av massivt trä med tappförband (björk). Sittskal av flätad sadelgjord.28
Figur 15. ”Torparen” formgiven av G. A. Berg 1942. Laminerat böjträ av mahogny och
flätad sadelgjord.29
28
29
Fiel & Fiel, a.a., s. 231.
Moderna kvalitén 27 november 2000, Auktionskatalog, s. 28.
16
3 Alvar Aalto (1898–1976)
Figur 16. Aino Marsio-Aalto och Alvar Aalto.30
Få formgivare av skiktlimmade möbler har fått lika stort genomslag som finländaren
Alvar Aalto. Aaltos lätta standardmöbler är idag högt uppskattade och många av
modellerna tillverkas än idag. Med känsla för materialet och med insikt om
förutsättningarna hos möbelns användare lyckades Aalto finna en formel för samspel
mellan teknik, ekonomi, estetik och funktion. De tidiga möblerna av massivt eller
skiktlimmat böjträ utfördes framförallt i rödbok men för att göra produktionen billigare
övergick Aalto alltmer till den inhemska björken.31
Möblerna utgjorde en viktig del i Aaltos utvecklingshistoria som byggnadsarkitekt och
formgivare, inte minst för att de förde Aalto till berömmelse utanför Finlands gränser.
Aaltos formlimmade möbler gjorde internationell debut vid utställningarna i Milano
respektive London 1933. Två år senare grundades Artek som ett distributionsorgan för
möbelkollektionen. En av inredningsfirmans grundare var Aaltos arkitektkollega och
hustru Aino Marsio-Aalto (1894–1949). Aino var även verksam som möbelformgivare
och samarbetade med sin man framförallt under 1920-talet.32
Som innovativ möbelformgivare var Aalto som mest produktiv under slutet av 1920talet och början av 1930-talet.33 Den summariska framställningen nedan avser möbler i
huvudsak från denna tidsperiod. Uppgifterna i detta avsnitt grundar sig dels på
litteraturstudier, dels på information inhämtad i samband med studiebesök vid
Huonekalutehdas Korhonen Oy (tidigare Huonekalu- ja Rakennustyötehdas Oy) i Åbo
och Alvar Aalto-Museet i Jyväskylä.
30
Alvar Aalto Design, Prospekt, s. 2.
Pallasmaa, J. (ed.), Alvar Aalto Furniture, s. 72f.
Ibid., s. 77f.
33
Ibid., s. 82.
31
32
17
3.1 De tidiga experimenten
Som möbelformgivare arbetade Aalto till en början i traditionell stil under inflytande av
nystilarna och 1920-talets nyklassicism. Intresset för seriemöbler vaknade hos Aalto
först i slutet av 1920-talet i samband med de nya signalerna från kontinenten. År 1928
ritade Aalto inredningen till de olika lokalerna i Lantmannahuset i Åbo. Möblemanget
till teatersalongen och banklokalen i Lantmannahuset är närmast att benämna som Art
Deco och speglar de förändringar av Aaltos möbelformgivning som ägde rum vi denna
tid.34
Huonekalu- ja Rakennustyötehdas Oy i Åbo var en av de snickerifirmor som med
anbud deltog i tävlingen om att få tillverka möblerna till Lantmannahuset. Företaget var
ett väletablerat och högkvalitativt möbelsnickeri med en produktion anpassad till de krav
som tilltagande industrialisering och serieproduktion medförde. Företagets tekniska
ledare Otto Korhonen hade tidigare tagit fram en rygglänstol där sitsen var placerad
innanför bakbenen för att göra stolen stapelbar. Aalto hjälpte Korhonen att ge stolen en
bättre form än den ursprungligen hade. Den gemensamma skapelsen som patenterades
1929 blev inledningen till ett mycket produktivt samarbete.35
Gunnar Asplund hade till Parisutställningen 1925 formgivit en armlänstol vars rygg i
obruten och elegant linje övergick i stolens sits. Asplunds ”Senna” var en exklusiv
hantverksprodukt av skinn och ädla träslag. År 1929 framlade Aalto idén om en ”FolkSenna”. Aaltos uppslag var att med enkla material och moderna medel tillverka en
rygglänstol som i sin formmässiga gestaltning kunde jämföras med det asplundska
konststycket. Den av Aalto, Marsio-Aalto och Korhonen framtagna versionen med ett
sittskal av formlimmat kryssfaner är grundtypen för Aaltos följande varianter av
böjträmöbler (figur 17).36
Hösten 1928 hade Aalto från Thonet Mundus Konzern i Berlin beställt en serie stolar
och bord. Möblerna var avsedda dels för privat bruk, dels för att inreda gallerivåningen i
restaurang Itämeri i Lantmannahuset. Beställningen omfattade bl.a. ett antal av Marcel
Breuers ”Wassily” vars kubiska konstruktion består av helpressade stålrör som svetsats
samman. I beställningen ingick också ett antal mindre stålrörsbord och fribärande
stålrörsstolar, även dessa formgivna av Marcel Breuer. Möjligen var de dessa möbler
som tjänade som impulsgivare till de två stålrörsmöbler som Aalto och Korhonen
presenterade 1929/30. Den ena av dem var en fribärande stålrörsstol med rygg och sits
av formlimmat kryssfaner. Aalto kallade den stapelbara rygglänstolen för ”världens
första mjuka stol” (figur 18). Två år senare kom stolen som armlänsmodell med rygg,
sits och armlän utformade i ett stycke. I likhet med Gerald Summers armlänstol var
armlänen ”utklippta” från sittskalet (figur 19).37
34
Pallasmaa, a.a., s. 64.
Ibid., s. 64f.
36
Ibid., s. 70.
37
Ibid., s. 69-75.
35
18
Figur 17. ”Folk-Senna” formgiven av Aalto 1929. Modellen kom senare att vidareutvecklas.38
Figur 18. Rygglänstol formgiven av Aalto 1929/30. Formlimmat kryssfaner och stålrör.39
38
39
Schildt, G., Moderna tider - Alvar Aaltos möte med funktionalismen, s. 37.
Fiell & Fiell, s. 218.
19
Figur 19. Armlänstol formgiven av Aalto 1931/32. Sittskal av
formlimmat kryssfaner och benställning av stålrör.40
Aalto och Korhonen utförde åtskilliga experiment för att finna en metod att tillverka
formlimmade möbler i trä utan inslag av stålrör. Till experimenten användes bl.a. bok
då Korhonen hade övertagit ett stort lager från ett konkursdrabbat snickeri som tidigare
tillverkat cykeldetaljer i böjträ. Förutom rödbok experimenterade teamet även med
kombinationen asp- och björklameller. Aspen fungerade emellertid mindre bra till
böjning och björken från de lokala bönderna var inte av tillräckligt jämn kvalitet för att
åstadkomma ett fullvärdigt resultat.41
Ytterligare problem förknippade med de tidiga experimenten var limningen av fuktigt
trä. Kasein var den limtyp som ansågs vara bäst och används för övrigt än idag vid
kallimning.42
40
Alvar Aalto Design, a.a., s. 6.
Pallasmaa, a.a. s. 94.
42
Ibid., s. 94, samt Korhonen & Piispanen, muntl. medd., februari 2002.
41
20
3.2 Barnstolen av böjträ
Figur 20. Barnstol modell no 103 formgiven av Aalto 1931/32. Formlimmat kryssfaner
och laminerat böjträ. Alvar Aalto-Museet, Jyväskylä.
Det första lyckade försöket att ersätta stålrör med laminerat böjträ gjordes troligen
1931/32 då Aalto och Korhonen ”översatte” en barnstol med benställning av stål till
trä. Förebilden var en rygglänstol med sviktande benställning av stålrör som Aalto och
Marsio-Aalto hade tagit fram året innan. Anledningen till att Aalto och Korhonen valde
en barnstol som första modell var sannolikt brukarens ringa vikt (och därmed liten
belastning på benställningen). En motsvarande modell för vuxna sattes i produktion
1932/33 (modell no 21, se bilaga 9.2).43
Under arbetet med inredningen av Paimiosanatoriet befäste Aalto sitt internationella
rykte som möbelformgivare. Till de möbler som Aalto ritade till sanatoriet hör den idag
så berömda armlänstolen modell no 41. ”Paimiostolens” konstruktiva uppbyggnad
visar likheter med Marcel Breuers ”Wassily”. Sittskalet är liksom hos Breuers clubfåtölj
upphängt i de ramar som utgör stolens benställning och armlän. Den formmässiga
gestaltningen är emellertid av helt annat slag. Det estetiska uttryck som det organiska
materialet och dess mjuka formspråk förmedlar är närmast ”Wassilys” motpol.44
43
44
Schildt, a.a., s. 80.
Pallasmaa, a.a., s. 69-77.
21
Figur 21. Armlänstol modell no 41 formgiven av Aalto1931/32. Formlimmat kryssfaner och laminerat böjträ av björk.45
Med undantag av de första exemplaren till sanatoriet som är av rödbok så tillverkades
modell 41 av björk (liksom idag). Någon dokumentation av använda metoder och
material finns tyvärr ej, men Jukka Korhonen och Kari Piispanen vid Hkt-Korhonen Oy,
tror att man använde sig av kaseinlim ända fram till 1960-talet. Idag limmas ramarna
med karbamidlim (värmehärdande), medan sittskalet limmas i tolaga med PVAc-lim
(figur 21).46
Till sanatoriet formgav Aalto också en sviktande armlänstol med bågar som bärande
konstruktion (modell no 42, tidigare no 31). Liksom ”Paimiostolen” är cantileverstolens rygg och sits utformad i ett stycke men sittskalet har givits en mer återhållen
kurvatur. Armlänstolens utförande går tillbaka på de fribärande stålrörsmöblerna, med
tillägget att Aalto höjt bågarnas läge så att de bildar armlän. Liksom till ”Paimiostolen”
användes troligtvis kaseinlim fram till 1960-talet. Den nuvarande tillverkningsprocessen
är även den motsvarande som för ”Paimiostolen”, d.v.s. PVAc-lim till sittskalet och
karbamidlim till bågarna.47
45
Reed, P. (ed.), Alvar Aalto - Between Humanism and Materialism, 1998, s. 165.
Korhonen & Piispanen, a.a.
47
Ibid.
46
22
Figur 22. Modell no 42 formgiven av Aalto 1931/32. Tillverkad 1933 för sanatoriet i Paimio.
Formlimmat kryssfaner och laminerat böjträ av bok. Alvar Aalto-Museet, Jyväskylä.
Bågarna till de första exemplaren av modell no 42 tillverkades av laminerat bokträ.
Medarna på dessa bågar är i bakåtgående riktning trappstegsvis avtunnade. Sittskalet på
de tidiga exemplaren till sanatoriet är också av tunnare tjocklek och uppvisar en större
radie vid sitsens framkant i förhållande till de senare modellerna. 48 Den uppmätning som
jag utförde vid mitt besök på Alvar Aalto-Museet, visade att även armlänens tjocklek är
av mindre mått på ”Paimio-exemplaren”. Ryggen har också ett något rakare avslut
(figur 22).
Ytbehandlingen på modell 42 har genom åren varierat. Vanligt är att sittskalen är svarteller vitmålade, men även ändra färger såsom terracotta förekommer. Sittskalen av
masurbjörk eller slät björk har också klarlackats. Bågarna återfinns idag bl.a. som
klarlackade och svartmålade (figur 24). 49 Idag sprutlackeras sittskalen med en syntetisk
lack (tvåkomponents klarlack). Uppgiften om när man upphörde med att använda
cellulosabaserad sprutlack är emellertid oklar, troligtvis kring 1950-/1960-talet.50
”Om det finns en avfasning, ett hack, på stolens medar är den alldeles säkert från början
av 1930-talet.” 51 Citatet är hämtat ur en intervju från 1986 med Åke Tjeder dåvarande
VD vid Artek. Vilka modeller avfasningen avser framgår tyvärr ej. På figur 23 syns en
avfasning på bortre medens insida, vilket skulle kunna vara den avfasning som
omnämns i artikeln. Någon ytterligare information om denna detalj har jag inte lyckats
finna.
48
Ben af Schultén, telefax, mars 2002.
Ben af Schultén, a.a.
50
Korhonen & Piispanen, a.a.
51
Wolff-Brandt, C., ”Alvar Aaltos billiga vardagsvaror nu dyra samlarobjekt” i Antik & Auktion, 1986, no 11, s. 42.
49
23
Figur 23. Modell no 42 formgiven av Aalto 1931/32. Formlimmat
kryssfaner och laminerat böjträ av björk.52
Figur 24 och 25. Högryggad variant av modell 42. Modellen tillverkades under 1930-talet.53 Formlimmat kryssfaner och
laminerat böjträ av bok. Alvar Aalto-Museet, Jyväskylä.
52
53
Reed, a.a., s. 165.
Mikonranta, K., muntl. medd., maj 2002.
24
3.3 ”Böjt knä”
Figur 26. Ritning till patentansökan för ”L-ben” 1933.54
En innovation av stor betydelse för Aaltos fortsatta möbelproduktion var hans ”L-, Yoch X-ben”. Metoden som kallas ”böjt knä” eller ”insticksmetoden” innebär att ben
av massivt virke partiellt förstärks med faner och lim. Förstärkningen utgörs av tunna
faner som placeras i ett antal parallellt lagda sågsnitt i den ände av benet som senare ska
böjas. Omkring 1947 skapade Aalto sitt ”Y-ben”, där det förstärkta partiet viks i två
vinkelställda riktningar. År 1954 uppstod ”X-benet”, vilket har formen av en
solfjäder.55
Aalto likställde benens utformning med den klassiska arkitekturens kolonnordningar.
Det osmyckade ”L-benet” från 1933 motsvarade för Aalto den doriska ordningen, den
äldsta av ordningarna, vars utformning är enkel, tung och stabil (figur 26-30).56
Till de största av framgångarna där ”L-benet” används hör den ändamålsenliga pallen
modell no 60. Den ”enkla” pallen har tillverkats i över en miljon exemplar (figur 31
och 32).57
54
Pallasmaa, a.a., s. 77
Ibid., s. 84f.
56
Ibid.
57
Pallasmaa., a.a., s. 82f.
55
25
Figur 27 och 28. Förstärkning och böjning av ”L-ben”. Alvar Aalto-Museet, Jyväskylä.
Figur 29 och 30. Pressverktyg för böjning av ”L-ben” (idag utförs böjningen maskinellt). Alvar Aalto-Museet,
Jyväskylä.
26
Figur 31. Ritning av pall no 60 formgiven av Aalto 1932/33.58
Figur 32. Pall no 60 formgiven av Aalto 1932/33.59
58
59
Pallasmaa., a.a., s. 142.
Alvar Aalto Design, a.a., s. 3.
27
Ett ofta förekommande element i Aaltos fortsatta produktion är den lilla skiktlimmade
ramen i form av en triangel. ”Triangeln” framställdes 1935/36 av kryssfaner som
väggkonsoll till hyllplan och till klädhängare, men kom även att användas till
paraplyställ och mindre väggbord. 60 Avslutningsvis skall nämnas den schäslong som
Aalto designade speciellt för världsutställningen i Paris 1937 (modell no 39). Än idag
limmas den fribärande vilfåtöljen för hand mot mallar och med kaseinlim (figur 33 och
34). 61
Figur 33. Modell no 39 under tillverkning. Limning av bågar och ram till sadelgjord. Huonekalutehdas Korhonen Oy.
60
61
Pallasmaa., a.a., s. 82f.
Korhonen & Piispanen, a.a.
28
Figur 34. Modell no 39 formgiven av Aalto 1936/37. Laminerat böjträ av björk och sadelgjord.62
62
Vegasack et al., a.a., s. 141.
29
4 Om böjträ och tillverkningsprocessen
Fukt och värme ökar kompressionsförmågan hos trä. Faktorerna förändrar elasticitetsmodulen, d.v.s. förhållandet mellan spänningen i materialet och dess töjning.
Plasticering av trä kan ske genom att man basar, fuktar, väter, kokar eller värmer
träsubstansen. Vid böjningen komprimeras fibrerna på trädetaljens innersida, medan de
sträcks på yttersidan.63
Böjning av trä kräver ett rätfibrigt och defektfritt virke. Företrädesvis används rödbok på
grund av dess homogenitet och fibertäthet, men även ask, hickory och alm är lätta att
böja. Andra träslag som förekommer är bl.a. lönn, björk, hassel och ek.64
Några av fördelarna med formlimningstekniken jämfört med böjning av massivträ är att:
* Snäva böjar (liten radie) kan åstadkommas även vid grövre tjocklekar.
* Faner av sämre kvalitet kan nyttjas till de inre skikten.
* Skiktlimmat trä kan tillverkas i bättre formtolerans än böjt massivträ.65
Formlimmat trä består av tunna träskikt och lim. Limmets funktion är att låsa de böjda
skikten mot varandra. Efter att lim påförts samtliga lager placeras arbetsstycket mellan
ett pressverktyg med han- och honform. Pressverktyget kan vara en tolaga eller en
formad mall i kombination med klotsar och tvingar. Då limmet härdat/torkat har
möbeldelen antagit den önskade formen och presstrycket kan lossas (figur 35 och 36).
Vid böjning av trädetaljen kommer fiberriktningen att följa båglinjen. En trädetalj som
är artificiellt böjd har alltså större motståndskraft mot brott jämfört med en trädetalj vars
form är utsågad. 66 Ett återkommande problem vid formlimning är emellertid den
formförändring som kan äga rum efter att presstrycket har avlägsnats. Den kan dels
yttra sig som skevhet, dels som ”överböjlighet”. Vid skevhet vrider sig hela detaljen
och med överböjning menas att detaljen får en större böjvinkel än vad pressverktyget
har. Om man har en U-form vill detaljen dra ihop sig mer än verktygets form. Även
motsatsen kan emellertid förekomma.67
63
Saarman, E., Träkunskap, s. 121f, samt Bang, O., Historien om en stol - Den dampbøjede træstol og dens skaber Michael
Thonet, 1979, s. 37f.
Saarman, a.a., s. 134f, samt Hansen, S., ”Möbler av böjt trä” i Hantverkets bok - Snickeri, 1937 s. 326.
65
Bäcklund, A. & Edin, M., Formpressade möbeldetaljer, 1996, s. 21.
66
Hansen, a.a., s. 326
67
Bogren, S., Springback - Formstabilitet vid formpressning av skiktlimmat faner, 1997, s. 3.
64
30
Figur 35. Tolaga för formlimning. Den avbildade tolagan används vid framställning av sittskalet till
armlänstol no 42, formgiven av Alvar Aalto. Huonekalutehdas Korhonen Oy.
Figur 36. Formlimning mot mallar med klotsar och tvingar. Bilden illustrerar framställningen av sadelgjordens
ramverk till schäslong no 39, formgiven av Alvar Aalto. Huonekalutehdas Korhonen Oy.
31
5 De ingående materialens egenskaper
Som konservator är det viktigt att ha kunskap om föremålets konstruktion och material.
Endast utifrån en förståelse för hur de olika materialen beter sig och hur skador
uppkommer kan relevanta åtgärder vidtas för att motverka den pågående nedbrytningen. Att identifiera samtliga orsaker till materialens åldrande och uppkomna
skador kan emellertid vara mycket svårt då de bakomliggande faktorerna i allmänhet är
flera till antalet och ofta samverkar med varandra.
Formlimmade sittmöbler från 1900-talets första hälft uppvisar idag skador relaterade till
såväl det tekniska utförandet som till mekanisk och annan yttre påverkan. I regel har
t.ex. limsläppen uppstått i lamellbågarnas böjda partier till följd av såväl belastningen i
samband med användandet som materialets strävan att återgå till sitt utgångsläge.
Vanligt är också att sitsen har fått en bakåtlutande linje, en formförändring till följd av
belastningen och materialets egenskap att ”krypa” (se 5.1).
Trä är ett levande material och på grund av materialets speciella egenskaper är
kunskaper därom av största vikt för en möbelkonservator. I kapitlet redogörs för de
fysikaliska egenskaperna hos trä och ett antal olika limtyper använda i samband med
skiktlimning.
32
5.1 Trä
Trämaterialets egenskaper är framförallt betingade av träslagets vedanatomiska
uppbyggnad. Vedens uppbyggnad på mikronivå varierar från träslag till träslag.
Cellernas typ och antal skiljer sig också mellan löv- och barrträd. Den strukturella
uppbyggnaden av cellerna i sig är emellertid i stort sett densamma oavsett träslag.
Det centrala hålrummet i en cell kallas lumen. Vid torkning av trä avger cellerna först
det fria vatten som samlats i detta lumen. Träet har då nått sin fibermättnadspunkt. Om
materialet torkas ytterligare avges de vatten som är bundet i cellernas väggar. Det är i
detta skede som hållfasthet, hårdhet och elasticitet förändras. Uttorkningen av
cellväggarna innebär också att veden krymper. Trämaterialet krymper minst i
fiberriktningen och mest i tangentiell riktning. Trä förändrar således sina dimensioner
från fibermättnadspunkten och ner till absolut torrt tillstånd.68
Träets vedanatomiska uppbyggnad kan emellertid ge upphov till problem då trä nyttjas
som material till olika föremål. Till följd av materialets uppbyggnad är trä heterogent,
anisotropiskt, hygroskopiskt och reologiskt.
* Heterogent - att olika substansdelar har olika egenskaper , t.ex. vår- och sommarved,
stam- och kvistved.
* Anisotropt - att materialet har olika egenskaper i olika riktningar, både vad gäller
krympning, svällning, hållfasthet och bearbetning.
* Hygroskopiskt - att materialet ändrar och anpassar sitt fuktinnehåll efter luftens
relativa luftfuktighet och temperatur.
* Reologiskt - att trä som belastas får tidsberoende formförändringar, det ”kryper”.
Om t.ex. en trädetalj belastas en längre tid får den en bestående formförändring.69
Andra faktorer som kan påverka trämaterialets egenskaper är tillverkningsmetoden av
själva ämnet. Sittskal till formlimmade möbler består närmast uteslutande av svarvade
fanerark. Vid svarvning av faner rör sig kniven parallellt med stammens årsringar. Vid
utplaningen av det skurna fanerarket uppstår således en skillnad i fiberstruktur på arkets
insida och utsida. Insidan öppnar sin fiberstruktur medan utsidan stänger sin
fiberstruktur.70
68
Saarman, a.a., s. 41-51, 68-78, samt Francén, R., ”Möbler” i Fjæstad, M., (ed) Tidens tand - Förebyggande konservering,
s. 221.
69
Saarman, a.a., s. 17.
70
Bogren, a.a., s. 7.
33
5.2 Olika typer av lim
Fram till mitten på 1950-talet ansågs ”närmast alla sorter av lim” (förf:s översättning)
vara lämpliga för formlimning. 71 Detta avsnitt redovisar några av de olika limtyper som
används fram till nämnda tidpunkt. Avsnittet redogör för limmets framställning, dess
verksamma beståndsdelar samt limfogens egenskaper. Sammanställningen nedan avser
de olika typer av lim som behandlas i detta avsnitt eller omnämns i kommande avsnitt.
Limmerna är ordnade efter ursprungskomponent och härdningsprincip:
Glutinlim
Naturliga limmer
Kaseinlim
Blodalbuminlim
Karbamidlim
Kemiskt härdande
Fenollim
Resorcinollim
Syntetiska limmer
Termoplastiskt
PVAc-lim
Figur 37. Indelningsgrunder för i uppsatsen omnämnda limtyper.
71
Kollman & Côté, a.a., s. 550.
34
5.2.1 Glutinlim (varmlim)
Glutinlim framställs genom extraktion av animaliskt avfall. Vid framställningen
omvandlas kollagenet som finns i avfallsprodukterna till glutin. Extrakten separeras, då
glutinet från den första urlakningen håller den högsta kvaliteten. Limlösningen
indunstas därefter i vakuum. Glutin består av äggvitemolekyler, s.k. peptidkedjor. Vid
limningsprocessen tillförs vatten som tränger in mellan glutinets peptidbindningar, varpå
glutinet sväller och får gelékonsistens. Vid uppvärmning till 60° sprängs kedjorna isär
och limmet går i lösning. Då limfogen avkyls återgår glutinmolekylerna på nytt till
gelform. Limmet binder då limfogen svalnat och vattnet avdunstat eller trängt in i
träsubstansen.72
Glutinlim har mycket hög torrhållfasthet men är inte vatten- och fuktbeständigt.
Vattenbeständigheten kan emellertid förbättras genom tillsats av paraformaldehyd. I
fuktiga miljöer angrips också limfogarna lätt av mikroorganismer. Glutin är ett av de
äldsta kända limämnena. 73 Till de yngre i gruppen av animaliska varmlimmer hör
benlim. Det första industriellt tillverkade benlimmet av god kvalitet togs fram först
under 1800-talet.74
5.2.2 Kaseinlim
Kasein är ett äggviteämne som framställs ur mjölk genom utfällning med syra. Det
erhållna kaseinet är inte vattenlösligt, det sväller endast i vatten. Vattenlösligt kasein
erhålls genom tillsättning av alkalisalter eller ammoniak. Det s.k. alkalikaseinatet kan
användas till limning men är inte vattenbeständigt. För att göra kaseinet vattenbeständigt
tillförs vanligtvis kalciumhydrat. Ett irreversibelt lim kan också erhållas genom reaktion
med exempelvis formaldehyd och koldisulfid. När kaseinlim har härdat är det i princip
olösligt.75
Det härdade limmet är vanligtvis hårt och segt. Kaseinlim är mycket tåligt mot mindre
fuktpåkänningar, men tål inte direkt väta. Limfogarna är inte lösliga men om de utsätts
för omfattande väta absorberar de vatten upp till 20%. Vattendränkta limfogar löper
också risk att utsättas för biologiska processer och hydrolys. Limmet sväller, strukturen
blir uppluckrad och limfogarna släpper. Kaseinlimmets alkanitet kan orsaka
missfärgning av träsubstansen i anslutning till limfogen. Särskilt känsliga är träslag som
innehåller garvsyra.76
Kommersiell tillverkning av kaseinlim startade omkring år 1800 i Schweiz och
Tyskland. 77 Det var emellertid först efter första världskriget som kaseinlimmet fick sitt
industriella genombrott.78 Fr.o.m. 1926 var kaseinlimmet tillgängligt i Sverige.79
72
Granholm, H. & Saretek, V., Lim och limning, 1947, s. 38ff, samt Raknes, E., Trälimning, 1986, s. 28f.
Granholm & Saretek, a.a.,, s. 38ff.
74
Sundström, M., Lim och klister, 1998, s. 12.
75
Granholm & Saretek, a.a., s. 40ff, samt Sundström, a.a., s. 29.
76
Granholm & Saretek, a.a., s. 40ff.
77
Sjögren, A., Lim är fantastiskt!, 2000, s. 17.
78
Granholm & Saretek, a.a., s. 7
79
Abram, E., e-post, april 2002.
73
35
5.2.3 Blodalbuminlim
Blodalbuminlim framställs ur torrsubstansen av blod. Albumin är ett äggviteämne som
finns i blodplasma och som utvinns genom vakuumtorkning. Albuminet löses i vatten
varefter en ammoniak- och kalciumhydratlösning tillsätts. Blodalbuminlim finns både
kallhärdande och varmhärdande. Hållfastheten blir dock avsevärt bättre vid
varmlimning. Vid temperaturer över 80° koagulerar albuminet och blir då olösligt. En
varmlimmad limfog av blodalbumin har därför mycket hög vattenbeständighet och tål
dessutom varmt vatten. Däremot sker en gradvis försämring av limfogens styrka över
tid. Blodalbuminlim har mycket låg beständighet mot mikroorganismer.80
Liksom de animaliska varmlimmerna har även blodalbuminlim en lång historia. Det
föreligger också uppgifter om att man i Ryssland under 1880-talet experimenterade
med att blanda blodalbumin och kasein. Enligt den engelske arkitekturskribenten P.
Morton Shand, var limmets egenskaper överlägsna ”any fish or animal glue”.81
5.2.4 Karbamidlim
Karbamidlim framställs ur karbamid (urea, urinämne) och formaldehyd genom
polykondensation. Reaktionen avbryts vid det stadium då hartset ännu är kolloidalt
vattenlösligt. Limlösningen indunstas till en ca 60%-ig viskös lösning eller torkas till ett
vattenlösligt pulver. Omedelbart före limningen tillsätts en härdare som består av svaga
syror eller syraavspaltande salter. Katalysatorn reaktiverar hartskomponenterna och
fullbordar sammankopplingen av limmolekylerna. Molekylerna blir allt större och mera
förgrenade varefter limlösningen gelar och binder.82
Karbamidlim finns både värmehärdande och kallhärdande. Det värmehärdande tillsätts
ofta ett fyllnadsmaterial (stärkelsehaltigt mjöl) för att sänka limmets pris. Limfogens
egenskaper är beroende av härdarens art och utdrygningsmedlets mängd. Ett outspätt
karbamidlim har en mycket hög hållfasthet i torrt tillstånd. Det tål också kallt vatten bra,
men beständigheten mot varmt vatten är dålig. Limmet tål inte heller upprepade
temperaturförändringar med växlande uppfuktning och uttorkning. Ett outspätt
karbamidlim angrips inte av mikroorganismer, men om fyllnadsmedlet angrips gäller
detsamma som för limfogar av utspätt karbamidharts.83 Limfogarna tål torr värme (4050°) under kortare perioder, men en längre förvaring i sådan miljö försvagar fogarna
gradvis.84
80
Granholm & Saretek, a.a., s. 44f.
Shand, P. M., ”Timber as a Reconstructed Material” i Architectural Review, 1936, Vol. LXXIV, s. 75f.
82
Granholm & Saretek, a.a., s. 54ff.
83
Ibid., s. 59ff.
84
Raknes, a.a., s. 43.
81
36
De tidigaste experimenten med urea och formaldehyd tog sin början kring sekelskiftet
1900. Under 1920-talet utverkades patent i bl.a. USA, England och Tyskland. Det var
också i Tyskland, vid Badische Anilin- und Soda-Fabrik (BASF) som den industriella
tillverkningen startade vid denna tid. Det exportproblem som var knutet till karbamidlim
var dess korta lagringstid på tre till fem månader. BASF kom senare att framställa ett
pulveriserat karbamidlim med en lagringstid på minst ett år. 85 Karbamidlimmet
”Cascorit” från Casco fanns att tillgå från 1945/46.86
5.2.5 Fenollim
Fenollim framställs av bl.a. fenol och formaldehyd. Kondensationsreaktionen avbryts
och reaktiveras sedan vid limningsprocessen. Fenolhartset i sin slutkondenserade form
är osmältbart och olösligt. Värmehärdande fenollim har mycket god beständighet mot
yttre påverkan, medan kallhärdande lim uppvisar sämre hållfasthetsegenskaper. Det
kallhärdande limmet kräver starka syror som härdare. Syrorna sänker limfogens pHvärde vilket kan medföra en försvagning av träsubstansen. Limfogar av fenollim är
mycket mörka.87
Den äldsta noteringen om ett lim baserat på fenol och formaldehyd är daterad 1872. År
1909 framhåller också Leo Baekeland i sitt patentbrev för bakelit (fenol och
formaldehyd) möjligheterna att nyttja de kondenserade ämnena till limning av trä. Tio
år senare utverkades patent på pappersburet fenollim. Förutom metoden att limma trä
med papper som var impregnerade med fenollim framställdes limmet även i andra
utföranden under 1920-talet. Det var emellertid först efter 1929 som ett fenollim av god
kvalitet fanns att tillgå. Den s.k. TEGO-filmen tillverkades av Goldschmidt AG i
Tyskland. Genom tillsättning av glykol var TEGO-filmen mer elastisk än tidigare
fenolfilmer. Under andra världskriget framställdes flytande fenollim.88
5.2.6 Resorcinollim
Resorcinollim framställs genom kondensation av resorcinol och formaldehyd. Limmet
härdar i rumstemperatur efter tillsättning av paraformaldehyd och fyllnadsmedel. I
motsats till fenollim är limfogen neutral såväl under pågående härdning som efter
härdning. Kemiskt är resorcinollim mycket nära släkt med fenollim. Limfogens
egenskaper kan därför jämföras med limfogar av fenollim. Limfogarnas färg är dock
något ljusare. Vetskapen om resorcinollimmets kemiska sammansättning var känd redan
under 1930-talet.89 Kollman et al., anser emellertid att limtypen introducerades först
kring 1943.90 Kring 1946/48 framställde Casco ett fenolresorcinollim, ”Cascosinol”.91
85
Kollman, F. F. P., Kuenzi, E. W. & Stamm, A. J., Principles of Wood Science and Technology, 1975, Vol. II, s. 68.
Abram, a.a.
Granholm & Saretek, a.a., s. 47ff.
88
Kollman et al., a.a., s. 57.
89
Granholm & Saretek, a.a., s. 51ff.
90
Kollman et al., a.a., s. 66.
91
Abram, a.a.
86
87
37
6 Armlänstol no 42
Möbeln som varit föremål för teknisk undersökning är en armlänstol tillhörande
Nationalmuseum i Stockholm (NMK 71/1996). Objektet är armlänstol modell no 42,
formgiven av Alvar Aalto 1931/32 för sanatoriet i Paimio. Möjligen är armlänstolen
”från tiden” men då stolen saknar märkning kan dateringen inte bekräftas. Möbelns
allmänna fysiska status talar emellertid för att den är av hög ålder, en bedömning utförd
med modeller tillverkade under 1950-talet som referenser. Kaarina Mikonranta vid
Alvar Aalto-Museet är av uppfattningen att stolen troligtvis är gjord på 1930-talet.92
Figur 38. Vy sitthöjd framifrån.
6.1 Teknisk beskrivning
Modellen är en fribärande s.k. cantileverstol. Betecknande för dessa modeller är dess
bågformade sidostycken och avsaknaden av bakben. Tyngden avlastas således i stolens
främre parti, i stolens framsarg och i den del av bågarna som utgör stolens framben
(figur 39 och 40).93
92
93
Mikonranta, a.a.
Sparke, a.a., s. 264.
38
Figur 39. Ritning av sidovy med angivna termer för bågarnas olika delar.94
Figur 40. Sidovy, vänster sida.
94
Efter Pallasmaa, a.a., s. 138.
39
6.1.1 Föremålets mått
Stolens nuvarande mått är svåra att mäta exakt då bågarnas formförändringar inte är
samstämmiga (figur 47 och 48). Stolens ungefärliga mått anges i den vänstra kolumnen.
Som referens anges i den mellersta kolumnen måtten på en armlänstol tillverkad 1933
till sanatoriet i Paimio (figur 22). Kolumnen längst till höger anger måtten på en
nytillverkad stol.95
(mm)
Höjd
Bredd
Djup
565 (vänster sida)
605
785
750
605
730
720
600
750
Armlänens tjocklek är 23 mm, sittskalet 8 mm och dess radie i framkant 30 mm.
Motsvarande mått för armlänstolen till sanatoriet i Paimio är 20, 8 och 90.
Figur 41. På skrå, vänster sida.
6.1.2 Konstruktion
Bågarna består av sex lameller med längsgående fiberriktning. Frambenen och medarna
är i nivå med framsargen förstärkta med ytterligare en lamell (figur 38 och 40).
Sittskalet består av sex fanerlager med växelvis korsande fiberriktning undantaget de två
mittersta skikten som ligger parallellt (figur 43). Sittskalet är tappat i bågarna.
Sammansättningarna är placerade i armlänens bakre avslut och ca 65 mm nedanför
stolens framsarg. Sitsen fortsätter således förbi den egentliga sargen. I utrymmet mellan
sittskalets baksida och framsargen är en rektangulär klots limmad.
95
Korhonen & Piispanen, a.a.
40
Figur 42. Baksida av framben och framsarg.
Figur 43. Detaljbild av sitsen.
41
Figur 44. Mötet mellan framben och mede, vänster sida.
6.1.3 Ingående material
Det träslag som använts är björk. Virket till lamellerna är tämligen kvistrikt i jämförelse
med den helt kvistfria björken som används i dagens produktion. Kvistarna återfinns
främst i de inre skikten.
Som tidigare nämnts har man vid Hkt-Korhonen Oy troligtvis använt sig av kaseinlim
ända fram 1960-talet. 96 En mikroskopisk FTIR-analys utfördes på material som
avlägsnats mellan fanerarken på sittskalet och på material avlägsnat mellan lamellerna på
bågarna. Analysen som utfördes av Tikkurila Services Oy bekräftade att materialet från
bågarna innehöll protein. FTIR-analysen gav ej samma resultat på proverna från
sittskalet. 97 Enligt Ulla Korhonen (som agerat mellanhand vid upphandling av denna
tjänst) var emellertid provets mängd mycket knapp och detta kan möjligen vara
anledningen till det avvikande resultatet.98 Det utfördes också en test där försök gjordes
att reaktivera lim från bågarna i värmeugn (60°) med tillförsel av vatten. Limmet gick ej
att lösa.
96
Korhonen & Piispanen, a.a.
Se bifogad analysrapport.
98
Knuutinen, U., e-post, april 2002.
97
42
Figur 45. Reagenstest av ytbehandling. Blå färg visar förekomst av cellulosanitrat. Från vänster: ytbehandling
under sitsen som antogs vara cellulosa, samma som föregående, ytbehandling utmed kanter under sitsen som
antogs vara alkydlack.
I samband med identifikation av ytbehandlingen hittades kvarvarande rester av originalytbehandling under sitsen. Då lacken belystes med UV-ljus fluorescerade dessa partier i
en avvikande färg. Att originalytbehandlingen varit en cellulosalack bekräftades med en
reagenstest Analysen utfördes med svavelsyra, destillerat vatten och difenylamin (figur
45). Även analyserna från Tikkurila Services Oy bekräftade närvaro av cellulosanitrat
som isolerat ämne.
I samband med den utförda reagenstesten togs också prov på den nuvarande
ytbehandlingen, vilken antogs vara en alkydlack. Enligt denna analys innehåller den
sekundära ytbehandlingen ingen nitrocellulosa. I FTIR-analysen utförd vid Tikkurila
Services Oy fann man emellertid spår av en blandning bestående av nitrocellulosa,
alkydharts och polyuretanalkyd. Dessa ämnen förekommer både i limmer och i
ytbehandlingar, men går sannolikt att härleda till den nuvarande ytbehandlingen.
Anledningen till att inget utslag gavs på reagenstesten kan eventuellt vara att
cellulosanitratens mängd i den sekundära ytbehandlingen är mycket ringa och att FTIRanalysen är en så mycket mer förfinad metod.
43
6.2 Tillståndsrapport
Figur 46. Detaljbild av höger mede.
Stolen uppvisar såväl formförändringar som brottsprickor och limsläpp. Den förlorade
hållningen och den något vridna konstruktionen är direkt kopplad till bågarnas
formförändring. Frambenen har av belastningen vid användandet fallit bakåt och
samtidigt förorsakat det alltför lutande sittskalet. Framförallt den vänstra meden har
dragit sig in mot stolens mitt och därmed gett upphov till spänningar i sittskalets nedre
parti som i dagsläget är något konvext (figur 42 och 52).
Brottsprickor har uppstått i båda frambenen. Sprickorna löper vertikalt längs med
tapphålen för sarg och sits. Skadorna är direkt relaterade till den bristfälliga
konstruktionen (figur 54). Limsläppen återfinns framförallt i medarna och i sittskalets
övre och nedre avslut. Limsläppen i medarna liksom träets missfärgning av fukt och
mikroorganismer är förmodligen en följd av att stolen vid något tillfälle stått utomhus.
Sannolikt skadades den ursprungliga ytbehandlingen av denna väta varpå den slipades
av och ersattes med syntetisk sprutlack.
Sittskalets faneryta uppvisar rikligt med sprickor och återfinns där radien är som minst.
Sprickorna har sitt ursprung i de bräckor (småsprickor) som vanligtvis uppstår i
samband med svarvat faner. På motsvarande sätt som på medarna har fukt trängt in i
sprickorna. Då brottsprickorna i stolens främre del liksom limsläppen i lamellerna är
mycket ”stumma” är stolens konstruktion tämligen stabil.
44
Figur 47. Helbild ovanifrån.
Figur 48. Helbild bakifrån.
45
Figur 49. Detaljbild av vänster mede.
Figur 50. Detaljbild av sitsen.
46
Figur 51. På skrå, höger sida.
Figur 52. Undersida av höger mede.
47
Figur 53. Sittskalets övre avslut.
Figur 54. Insida av vänster framben.
48
Figur 55. Sittskalets övre avslut.
Figur 56. Detalj av ryggparti.
49
6.2.1 Sittskalet
* Torksprickor i ytfaneret på sittskalets ovansida (figur 50).
* Torksprickor i fanerarkens ändträytor (figur 43).
* Limsläpp vid ryggens respektive sitsens avslut (figur 53).
* Urslag i ryggens vänstra hörn (figur 55).
* Grå målarfärg vid ytterkanten av ryggens avslut (figur 47).
* Sitsens avslut något konvext (figur 42 och 52).
* Torksprickor i sittskalets ytterkanter (figur 38).
* Torkspricka om ca 40 mm lång på baksida av rygg i anslutning till tapp
(figur 43).
6.2.2 Bågar
*
*
*
*
*
*
*
*
Armlän
Torksprickor i anslutning till kvistar (figur 40 och 51).
Torksprickor i ytlamellerna på armlänens ovansida (figur 47).
Brottspricka i höger armlän vid tapphål för rygg (figur 41).
Limsläpp mellan lamellerna. Limsläppen återfinns främst i de mellersta skikten
(figur 40 och 51).
Framben
Benen har fallit bakåt och därmed givit sittskalet en alltför bakåtfallande lutning
(figur 40 och 48).
Brott- och torksprickor i de mellersta lamellerna. Brottet i vänster framben är det
mest omfattande. Sprickan börjar i nivå med sitsen och löper ca 250 mm ner mot
meden (figur 40, 44, 51 och 54).
Limsläpp mellan lamellerna. Limsläppen återfinns främst i de mellersta skikten
(figur 40 och 51).
Sammansättningen framben och framsarg har ”krupit ifrån varandra”. Drygt två
mm av framsargens vänstra respektive högra tapp är frilagda (figur 42).
Medar
* Torksprickor i de mellersta lamellerna (figur 44).
* Vänster mede har vridit sig in mot stolens mitt (figur 47).
* Limsläpp i medarnas avslut och (främst) i lamellernas nedre skikt
(figur 46 och 49).
* Fuktskador som förorsakat omfattande missfärgningar. Fuktskadorna återfinns även
en bit upp i riktning mot sitsen (figur 51).
* Sårig yta på undersida av medar (figur 52).
50
6.2.3 Ytbehandling och tidigare ingrepp
Vid något tillfälle har den ursprungliga ytbehandlingen av cellulosalack blivit avslipad
med en oscillerande slipmaskin. S.k. ”sliprosor” återfinns på stolens samtliga
skådeytor. Efter avslipningen har stolen sprutlackerats med den nuvarande syntetiska
lacken. När denna restaurering har utförts är svårt att avgöra, men den sekundära
ytbehandlingen är i tämligen gott skick. Oscillerande slipmaskiner har funnits på
marknaden sedan slutet av 1950-talet, vilket innebär att den nuvarande ytbehandlingen
måste ha tillkommit under 1900-talets andra hälft.99
6.2.4 Tidigare åtgärder
Några övriga ingrepp än ovan nämnda har ej observerats.
6.2.5 Rekommenderade åtgärder
Enligt framställningen ovan är således stolen i relativt stabilt skick med reservation för
skadorna i frambenen. Som tidigare nämnts är limsläppen och brotten emellertid
”stumma” och skulle därför inte medge en nedlimning. En sådan åtgärd skulle
sannolikt framkalla nya limsläpp till följd av de spänningar som tillförs i materialet. En
mjukgörning av träet med fukt och värme skulle kunna innebära skador på såväl
trämaterialet som på ytbehandlingen. Tillförsel av fukt skulle också vara förenat med
risk att ofördelaktigt påverka bågarnas form. Med särskild hänsyn till stolens roll som
museiföremål avrådes från handgripliga åtgärder som inte garanterar ett fullvärdigt
resultat eller bidrar till föremålets väl. Istället bör förebyggande konservering
prioriteras.
Om möjligt bör all fuktig behandling undvikas. Sittskalets sprickor är ytterst känsliga
för fukt och tillhörande biologiska processer. Vid rengöring och eventuell borttagning
av färgfläckar rekommenderas torra metoder såsom dammsugning, borstning och
skrapning med skalpell. Då det är viktigt att möbeln fortsättningsvis ges tillfälle att
åldras skonsamt bör en pietetsfull och varsam hantering ställas i absolut främsta rummet.
6.2.6 Grafisk dokumentation
Följande två bilder illustrerar limsläpp och sprickor i bågarna.
Limsläpp
Tork- och brottsprickor
99
Andersson, S., muntl. medd., mars 2002.
51
Figur 57. Limsläpp och sprickor i bågarna, höger sida.
Figur 58. Limsläpp och sprickor i bågarna, vänster sida.
52
7 Resultat och diskussion
Mycket har blivit osagt och mycket har förblivit oklart i detta examensarbete. Min
målsättning har varit att redogöra för använda material och metoder inom
formlimningstekniken och att söka svar på frågor kopplade till problematiken gällande
konservering av formlimmade möbler. Då jag påbörjade min kunskapsinhämtning
anade jag att information om materialteknologin under 1900-talets första hälft skulle
vara bristfällig och svår att finna vilket jag fått bekräftat. För varje skrivet avsnitt och
efter utfört fallstudium tillkom också nya frågor. Om inte annat så visar detta att
materialtekniken är så betydligt mer komplex än vad jag utgick ifrån då jag började
intressera mig för ämnet.
De faktorer som förorsakar föremålens gradvisa nedbrytning är ofta en synergieffekt
mellan flera samverkande faktorer som t.ex. trämaterialets egenskaper, möbelns
konstruktion och klimatologiska faktorer. Till detta kommer belastnings- och
utmattningsskador relaterade till användning samt allmänt undermåligt utförda
renoveringar.
En reaktivering av kemiskt härdande lim och kaseinlim är inte möjligt då dessa limmer
är olösliga. Den pågående åldringsprocessen i limmet går således inte att påverka. De
irreversibla limmerna reser också svårigheter om föremålet är i behov av omlimning.
Om avsikten är att vid omlimning använda reversibelt lim är detta endast möjligt om
tidigare limrester går att avlägsna. Om limytorna inte är trärena uppnås inte en fullgod
limning och kortsiktiga vårdåtgärder av detta slag bör undvikas. För närvarande återstår
därför bara förebyggande konservering i syfte att fördröja den pågående nedbrytningen
av själva limfogarna.
Däremot är aktiv konservering möjlig vid åtgärdande av brott och lakuner. Om beslut
fattas att åtgärda dessa skador inställer sig emellertid frågan om konserveringen skall
utföras i de material som föremålet är tillverkat i, eller om man skall använda sig av
samma metoder och material som vid konservering av historiska möbler, d.v.s. material
som inte påtagligt försvårar en framtida omkonservering och vars egenskaper vi känner
till.
I de fall föremålet är limmat med konsthartslim, innebär en konserveringsåtgärd med
exempelvis animaliskt varmlim att ett ”främmande” material adderas möbeln. Detta är
ett förfarande som snarast är det motsatta än vid konservering av historiskt material
(undantaget materialbyte av etiska skäl såsom elfenben, sköldpaddsskal etc). Även om
möbeln ursprungligen är limmad med ett syntetiskt lim, rättfärdigar inte detta en
konservering med konsthartslim, då icke reversibla material kan medföra negativa
konsekvenser vid en framtida konservering. En annan aspekt är att de syntetiska
limmerna har funnits så förhållandevis kort tid på marknaden varför vi i dagsläget inte
kan värdera dess egenskaper med avseende på åldrande och dess inverkan på föremålet i
ett längre perspektiv.
53
En alternativ metod för komplettering av lakuner och nedlimning av löst faner skulle
kunna vara att i förebyggande syfte tillföra en fyllnadsmassa som är lätt att avlägsna.
Denna spackling/kittning innebär emellertid att ett ”främmande” material tillförs
möbeln. Om åtgärden utförs bör den begränsas till de känsliga partier där risk för
ytterligare skador föreligger, t.ex. sittskalets ytterkanter.
Det kan inte nog påpekas att vår syn på originalstatus som den högst prioriterade
kvaliteten även bör gälla möbelns ytbehandling. Ytbehandling oavsett om den är
transparent eller pigmenterad är att betrakta lika unik som möbelns övriga delar. Likväl,
syns det mig, som om det konserveringsetiska förhållningssättet gentemot cellulosalack
och andra transparenta ytbehandlingar inte är motsvarande som för de bemålade ytorna.
En originalyta är emellertid omistlig som informationsbärare oavsett typ av
ytbehandling. Det borde därför vara självklart att tillskriva den gulnade och
krackelerade cellulosalacken samma egenvärde som t.ex. lagnande linoljefärg.
Trots möbelkonserveringsområdets förhållandevis korta traditioner så har yrket numera
nått ett mognadsstadium vad gäller historiska möbler. Den väsentligaste uppgiften nu är
att utverka riktlinjer för bevarandet av möbler från 1900-talets första hälft. Den centrala
frågan som vi måste ta ställning till och gemensamt bör försöka besvara är vilka åtgärder
vi kan vidta för att vidarebefordra dessa kulturföremål i så oförvanskat skick som
möjligt till kommande generationer. Möbler från 1900-talets första hälft borde
tillskrivas samma bevarandevärde som möbler från tidigare perioder varför det är viktigt
att utveckla metoder som inte står i strid med vedertagna konserveringsetiska principer,
d.v.s. minsta möjliga åtgärd och användning av väl beprövade material.
Konserveringens yttersta syfte är att säkerställa föremålet inför framtiden, men vad skall
då lämpligen styra de direkta ingreppen? Är den utslagsgivande faktorn möbelns
faktiska behov av vittgående åtgärder eller ett antal ”mindre ”åtgärder med möjlighet
till omkonservering i framtiden? Andra frågor som bör ställas är:
* Hur viktigt är det att bevara upphovsmannens intentioner? Är det försvarbart att i
förstärkande syfte tillföra kompletterande komponenter till undermåliga
konstruktioner?
* Innebär avsaknaden av anpassade konserveringsmaterial och metoder att endast ett
urval av de mest representativa möblerna kommer att kunna beses på museerna i
framtiden? Vad händer med de möbler som inte når museal status?
Möbelns faktiska behov av åtgärder är av naturliga skäl starkt knutet till föremålets
nuvarande funktion. Ett museiföremål vars funktion i första hand är att förmedla
information om samtidens värderingar, ambitioner och rådande smakideal ställer inga
krav på brukbarhet till skillnad mot en privatägd möbel vilken fortfarande används i sin
sin ursprungliga funktion. Ingrepp för att återställa föremålets estetiska värde är
ytterligare ett exempel på en åtgärd som ofta är del av syftet vid konservering av
bruksmöbler, men inte vid åtgärdande av museiföremål.
54
Museiföremål där konserveringsåtgärderna begränsats till ett minimum kan således ge
möjligheter att avläsa materialens åldringsegenskaper. En nytillverkad kopia av en äldre
förebild kan på ett utmärkt sätt illustrera stildrag, tekniska lösningar och andra fysiska
särdrag. Det som skiljer en nytillverkad möbel från en äldre är emellertid dess avsaknad
av just åldersrelaterade förändringar. Kulturföremål som inte brukas och där de aktiva
ingreppen begränsats till ett minimum är således av synnerligen stort värde för studiet av
de processer som på sikt förorsakar föremålets nedbrytning.
För att dokumentera och konservera möbler från 1900-talets första hälft är det viktigt att
ha goda kunskaper om materialteknologi. Att kunna identifiera de ingående materialen
är en förutsättning för att förstå de olika skeenden som ligger till grund för deras
gradvisa nedbrytning. Av den anledningen är det angeläget att aktivt samla kunskap om
produktionsmetoder och material från denna tidsperiod. Väsentligt är att man går
tillbaka till de tidpunkter då metoderna och materialen introducerades i syfte att
dokumentera deras tillkomsthistoria. Angeläget och intressant vore att inhämta kunskap
om metoder och material från personer som varit verksamma inom möbelindustrin
under 1900-talets första hälft. Det är också väl så väsentligt att möbelkonservering som
disciplin redan i utbildningsstadiet integrerar förmedling av denna materialkunskap med
information om mer traditionella material.
En följdfråga i sammanhanget är också möbelkonservatorns framtida yrkesroll.
Möbelkonservering är ett specialiserat ämnes- och forskningsområde med trä som
huvudmaterial. Vem tar hand om möbler från 1900-talets andra hälft vilka till stor del
består av sammansatta material? En konservator som är specialiserad inom ett
materialområde bör inte åta sig konservering av andra material. Bör möbelkonservatorna bredda sina kunskaper eller kommer möblerna i framtiden att vara i
händerna på specialistutbildade konservatorer? Föreligger det risk för att konservering
kommer att utföras av konservatorer med bristfällig kompetens?
Möbelkonservering är ett yrkesområde som präglas av föränderlighet varför man med
stor sannolikhet kan säga att vi idag inte tillämpar dokumentationsmetoder som svarar
mot framtida forskarkrav. Likväl är det av största vikt att man tar ställning till den
aktuella problematiken och samlar kunskap om denna möbelkategori för att minimera
risken att alltför kortsiktiga beslut kommer att fattas i samband med konserveringsingrepp.
En ständigt pågående forskning är också en förutsättning för konserveringsvetenskapens framåtskridande inom kategorin möbler. Det kan inte heller nog påpekas
att det är viktigt att yrkesverksamma möbelkonservatorer regelbundet uttrycker denna
insamlade kunskap i skrift. Dessa kunskapskällor kan vara av synnerligen stor betydelse
för nu verksamma konservatorer och inte minst kommer de att utgöra en oersättlig bas
vad det gäller framtida forskning inom området.
55
8 Källförteckning
8.1 Litteratur och övriga publikationer
Alvar Aalto Design, Prospekt, Artek, Helsingfors, (utan årtal).
Alverà, Alessandro, ”Michael Thonet and the Development of Bentwood Furniture” i
Ostergard, Derek, E., (ed.) Bentwood and Metal Furniture 1850–1946, The American
Federation of Arts, New York, 1987, ISBN 0-295-96409-X.
Bang, Ole, Historien om stol - Den dampbøjede træstol og dens skaber Michael Thonet,
Borgen (utan förlagsort), 1979, ISBN 87-418-4958-2.
Bogren, Stefan, Springback - Formstabilitet vid formpressning av skiktlimmat faner,
Internrapport, Linköpings universitet, 1997.
Boman, Monica, ”Vardagens decennium” i Boman Monica (ed.) Svenska möbler
1890–1990, Signum, Lund, 1991, ISBN 91-87896-09-5.
Bäcklund, Anders & Edin, Magnus, Formpressade möbeldetaljer - Glasfiberförstärkning
av skiktlimmade faner samt förslag på nya fästelement, Examensarbete i Träteknik,
Linköpings universitet, 1996.
Böhn-Jullander, Ingrid, Bruno Mathsson - Möbelkonstnären, glasarkitekten, människan,
Signum, Lund, 1992, ISBN 91-87896-12-5.
Deese, Martha, ”Gerald Summers and Makers of Simple Furnitures” i Journal of
Design History, Oxford University Press, 1992, Vol. V, no 3.
Edwards, Clive D., Victorian Furniture - Technology and Design, Manchester University
Press, 1994, ISBN 0-7190-3783-2.
Fiell, Charlotte & Fiell, Peter, 1000 Chairs, Taschen, Köln, 1997, ISBN 3-8228-7965-7.
Francén, Richard, ”Möbler” i Fjæstad, Monika (ed) Tidens tand - Förebyggande
konservering, Riksantikvarieämbetets förlag, Stockholm, 1999. ISBN 91-7209-135-5.
Granholm, Hjalmar & Saretek, Vitold, Lim och limning, Chalmers tekniska högskola,
Institutionen för byggnadsteknik, Gumperts Förlag, Göteborg, 1947.
Hansen, Søren, ”Möbler av böjt trä” i Hantverkets bok - Snickeri, Lindfors Bokförlag
AB, Stockholm, 1937.
Joyce, Ernest, The Technique of Furniture Making, BT Batsford Ltd, London, 1987,
ISBN 0-7134-4407-X.
56
Kollman, Franz F. P., & Côté, Jr., Wilfred A., Principles of Wood Science and
Technology, Springer-Verlag, Berlin, 1968, Vol. I.
Kollman, Franz F. P., Kuenzi, Edward W. & Stamm, Alfred J., Principles of Wood
Science and Technology, Springer-Verlag, Berlin, 1975, Vol. II.
Lucie-Smith, Edward, Furniture - A Concise History, Thames & Hudson Ltd, London,
1995, ISBN 0-500-20172-2.
Mackenzie, Miall L. Lexikon i KEMI, Liber, Malmö, 1976, ISBN 91-40-03476-3.
Moderna kvalitén 27 november 2000, Auktionskatalog, Stockholms Auktionsverk.
Nationalencyklopedin, Band XI, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs. 1993,
ISBN 91-7024-619-X.
Ostergard, Derek, E., ”Before Industrialization” i Ostergard, Derek, E., (ed.) Bentwood
and Metal Furniture 1850-1946, The American Federation of Arts, New York, 1987,
ISBN 0-295-96409-X.
Ostergard, Derek, E., ”Catalogue” i Ostergard, Derek, E., (ed.) Bentwood and Metal
Furniture 1850-1946, The American Federation of Arts, New York, 1987,
ISBN 0-295-96409-X.
Pallasmaa, Juhani, (ed.), Alvar Aalto Furniture, Museum of Finish Architecture, Finish
Society of Crafts and Design & Artek, Helsingfors, 1984, ISBN 951-9229-33-7.
Pritchard, Jack, View from a Long Chair, Routledge & Kegan Paul plc, London, 1984,
ISBN 0-7102-0231-8.
Raknes, Eirik, Trälimning, Universitetsförlaget AS, Oslo, 1986, ISBN 91-970513-8-3.
Reed, Peter, (ed.), Alvar Aalto - Between Humanism and Materialism, The Museum of
Modern Art, New York, 1998. ISBN 0-87070-107-x.
Saarman, Endel, Sveriges Skogsindustriförbund, Markaryd, 1992, ISBN 91-7322-726-9.
Shand, Morton P., ”Timber as a Reconstructed Material” i Architectural Review, The
Architectural Press, London, Januari-June 1936, Vol. LXXIV.
Schwartz, Marvin D., Stanek, Edward J. & True, Douglas K., The Furniture of John
Henry Belter and the Rococo Revival, E. P. Dutton Publishing Co., Inc., New York,
1981, ISBN 0-525-93170-8.
Schildt, Göran, Moderna tider - Alvar Aaltos möte med funktionalismen, Wahlström &
Widstrand, Stockholm, 1985, ISBN 91-46-15155-9.
57
Sjögren, Arne, Lim är fantastiskt!, Eurox Näringslivsutveckling AB, Helsingborg, 2000,
ISBN 91-631-0104-01.
Sparke, Penny, DESIGN - 1900-talet pionjärer, Albert Bonniers förlag, Stockholm,
1999, ISBN 91-0-056828-7.
Sundström, Maria, Lim och klister, Nordiska Museets förlag, Stockholm, 1998.
ISBN 91-7108-438X.
Vegesack von, Alexander, Dunas, Peter & Schwartz-Clauss, Mathias (eds.),
100 Masterpieces from the Vitra Design Museum Collection, Weil am Rhein, 1996.
ISBN 3-9804070-3-9.
Wolff-Brandt, Carina, ”Alvar Aaltos billiga vardagsvaror nu dyra samlarobjekt” i
Antik & Auktion, Allers förlag ab, 1986, november no 11, s. 40-43.
Wood, Andrew D. & Linn, Thomas G., Plywoods Their Development, Manufacture and
Application, Chemical Publishing Co., Inc., New York, 1943.
8.2 Otryckta källor och muntliga uppgifter
Abram, Eugeniusz, Träindustrilim, Casco Products AB, Stockholm.
Andersson, Sture, Försäljare, Robert Bosch AB, Stockholm.
Korhonen, Jukka, Managing Director, Huonekalutehdas Korhonen Oy, Littoinen,
Finland.
Mikonranta, Kaarina, Chief Curator & Intendent, Alvar Aalto Museum, Jyväskylä,
Finland.
Piispanen, Kari, Technical Director, Huonekalutehdas Korhonen Oy, Littoinen, Finland.
Schultén af, Ben, Artistic Director, Artek, Helsingfors, Finland.
Knuutinen, Ulla, Befattning, Lecturer in chemistry, EVTEK, Institute of Art and Design,
Vantaa, Finland.
58
9 Bilagor
9.1 Produktionsstämplar vid Artek
I dagsläget föreligger ingen studie över använda produktionsstämplar. De snickeritekniska detaljer som skiljer Aaltos originalmöbler från nytillverkade modeller är också
mycket små, varför möblerna kan vara mycket svåra att datera. Citatet nedan är saxat ur
den tidigare nämnda intervjun med Åke Tjeder, förutvarande VD vid Artek:
- Om det finns en stämpel under stolens eller bordets medar har man kommit en bit på
väg, säger Åke Tjeder. Från 1936, fram till slutet av 40-talet användes en stämpel med
texten; Alvar Aalto, Artek. Från slutet av 40-talet till mitten av 50-talet användes Alvar
Aalto, Artek Design, och fr.o.m. 50-talets mitt lade man ännu till ett Made in Finland.
- De allra tidigaste Aalto-möblerna, dvs de som tillverkades 1929–1936, numrerades
med en metallstans. Varje ny serie numrerades från 1 och avslutades där produktionen
upphörde. Det finns inga uppgifter bevarade om i vilka mängder de olika modellerna
tillverkades.
...
Åren 1945–55 tillverkades Alvar Aaltos möbler också i Hedemora i Sverige. Dessa
möbler är stämplade Aalto-möbler svensk kvalitetsproduktion.100
100
Wolff-Brandt, a.a., s. 42.
59
9.2 Kronologisk förteckning över Alvar Aaltos formlimmade
möbler
60
61
62
Källa: Efter Pallasmaa, Juhani, (ed.), Alvar Aalto Furniture, 1984.
63
9.3 Analysrapport från Tikkurila Services Oy
64
9.4 Ordlista
Formaldehyd,
färglös gas med stickande lukt, den kommersiella varan (formalin) består av
ca 40% formaldehyd. Framställs genom att metylalkoholånga och luft får
passera över en upphettad metall- eller metalloxidkatalysator. Tillverkas
också in mindre utsträckning genom oxidation av paraffinkolväten.
Hydrolys,
sönderdelning av ett ämne genom inverkan av vatten.
Koldisulfid,
färglös vätska som framställs ur träkol och svavelånga vid upphettning, eller
genom reaktion mellan metan, svavelånga och en katalysator.
Kolloidal,
ämne som är mycket finfördelat (dispergerat) i ett annat medium. De
kolloidala partiklarna , d.v.s. den finfördelade fasen, har storleken 1 nm till
1 µm.
Kondensation,
reaktion av två molekyler som slår sig samman samtidigt som vatten eller
något annat ämne med enkel sammansättning avspjälkas.
Paraformaldehyd,
ett vitt amorft pulver som luktar som formaldehyd. Handelsprodukten består
av 95% formaldehyd och erhålls som en vit flockig massa när formaldehydlösning indunstas.
Peptidbindningar,
ämnen som består av två eller flera aminosyror.
Källor: Mackenzie, M. L., Lexikon i KEMI, 1976, samt Nationalencyklopedin, Band XI, 1993.
65