LIU-IEI-FIL-A--15/01881—SE
NY EU-REGLERING AVSEENDE
FINANSKRISHANTERING
Implementeringen av och syftet med förfarandet för återhämtning och
resolution i direktiv 2014/59/EU
NEW EU FRAMEWORK REGARDING
FINANCIAL CRISIS MANAGEMENT
The implementation and objectives of the recovery and resolution procedure in
directive 2014/59/EU
Rebecca Fallberg
Masteruppsats i Affärsrätt
HT 2014/VT 2015
Handledare: Elif Härkönen
Affärsjuridiska masterprogrammet
Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling
Linköpings Universitet
Förord
Den finansiella marknaden har under större delen av min studietid intresserat mig. När tillfälle gavs
att själv välja område för fördjupning var det således självklart att författa en uppsats relaterad till
den finansiella marknaden. Ett särskilt tack riktas till Jonas Stedt samt Eric Osmark, affärsjurister
på Kommuninvest i Sverige AB, som var till stor hjälp vid framtagningen av ett mer specifikt
uppsatsämne. Ett särskilt tack vill jag tillägna Jonas, som även avvarade särskild tid för
genomläsning och diskussion avseende uppsatsens innehåll.
Jag vill rikta ett stort tack till mina studiekamrater tillika vänner som under de senaste månaderna
har varit ett otroligt stöd under både bra och mindre bra stunder i uppsatsskrivandets vardag. Det
har varit givande att kunna föra en diskussion avseende min frågeställning och samtidigt få tillfälle
att erhålla synpunkter på framlagt material.
Sist vill jag tillägna ett tack till min handledare Elif Härkönen och mina studentkolleger i
opponeringsgruppen för värdefulla råd och tips, vilka har varit avgörande för det slutliga resultatet
av uppsatsen.
Rebecca Fallberg
Linköping, 2015-03-18
Sammanfattning
Europaparlamentet och ministerrådet antog den 15 maj 2014 direktiv 2014/59/EU - Om inrättande
av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag.
Bestämmelserna i direktivet ska ha tillämpats av EU:s medlemsstater sedan 1 januari 2015, dock
har Sverige ännu inte (mars 2015) antagit eller offentliggjort de lagar som är nödvändiga för att
följa direktivet.
Direktivet tillkom till följd av en gemensam uppfattning avseende undermålig krishantering av
systemviktiga företag i EU under finanskrisen 2008. Införandet av direktivet utgör en förändring
av krishanteringen i EU och infördes i syfte att motverka störningar på den finansiella marknaden.
I tidigare finanskriser var det en naturlig del i medlemsstaternas krishantering att staten ingrep med
ekonomiska stödåtgärder i fallerande företag. Genom direktivets införande kommer statligt kapital
inte längre att utgöra en avgörande roll i krishanteringen, istället flyttas det ekonomiska ansvaret
för krishanteringen till aktieägare och borgenärer genom ett resolutionsförfarande.
I framställningen redogörs övergripande för det finansiella systemet och dess aktörer, samt
krishanteringen som den genomfördes innan och kommer genomföras efter införandet av
resolutionsdirektivet. Syftet med framställningen är att påvisa för- och nackdelar med de olika
krisförfarandesätten samt påvisa vilka tänkbara effekter åtgärderna i resolutionsdirektivet kan
komma att leda till innan och under en framtida finanskris. Utgångspunkten är att utreda om
resolutionsförfarandet kommer bidra till en än mer ökad stabilitet på den finansiella marknaden,
jämfört med om staten även i fortsättningen skulle ingripa med ekonomiska stödåtgärder i
fallerande företag.
De presenterade slutsatserna i framställningen ger uttryck för att resolutionsdirektivet bidrar till en
delvis försämrad krishantering för Sveriges del, eftersom reglernas åtstramning hämmar
handlingsutrymmet för svenska staten att ingripa i systemviktiga institut som riskerar att fallera.
Sverige, med förhållandevis stabil ekonomi, kommer troligtvis att lida större förluster än vinster
genom ett resolutionsförfarande. De mest påtagliga förlusterna kommer troligtvis uppstå på grund
av ökad kompensation till aktieägare och borgenärer för risken förknippad med utlåning till och
aktiehandel i systemviktiga företag. Införandet av det nya krishanteringsdirektivet kan leda till att
systemviktiga företag behöver arbeta än mer för att bibehålla förtroendet från marknaden, för att
undvika likviditetsproblem som riskerar uppstå på grund av motvilja från marknaden att investera
i företagen – en vanlig orsak till finanskriser.
ii
Innehållsförteckning
Förkortningsregister
1. Inledning .................................................................................................................................... 1
1.1 Problembakgrund .................................................................................................................. 1
1.2 Problemformulering .............................................................................................................. 3
1.3 Syfte ...................................................................................................................................... 3
1.4 Metod och material ............................................................................................................... 3
1.5 Avgränsningar ....................................................................................................................... 5
1.6 Disposition ............................................................................................................................ 5
2. Finanskrisen år 2008 och dess konsekvenser ......................................................................... 7
2.1 Krisen i USA och Europa...................................................................................................... 7
2.2 Sveriges situation på finansmarknaden under finanskrisen .................................................. 8
2.2.1 Ekonomiska effekter ...................................................................................................... 8
2.2.2 Motpartsrisker ................................................................................................................ 9
2.3 Sveriges prognostiserade situation på finansmarknaden efter krisen ................................. 10
2.4 Problematiken i svensk banksektor ..................................................................................... 11
3. Finansiella systemet – krav och funktion .............................................................................. 12
3.1 Inledning ............................................................................................................................. 12
3.2 Viktiga och sårbara samhällsfunktioner .............................................................................. 12
3.3 Likviditetsrisk och betalningsberedskap ............................................................................. 13
3.4 Förtroende för den finansiella marknaden .......................................................................... 14
3.5 Systemviktigt företag .......................................................................................................... 15
3.6 Kapitaltäckningskrav........................................................................................................... 16
3.6.1 Kapitalbas och kapitalkrav ........................................................................................... 16
3.6.2 Kapitalbuffert ............................................................................................................... 19
3.7 Bruttosoliditet...................................................................................................................... 19
3.8 Finansiella marknaden – ett sammanlänkat system ............................................................ 20
iii
4. Krishantering av systemviktiga företag fram till 1 januari 2015 ....................................... 21
4.1 Inledning ............................................................................................................................. 21
4.2 Statligt stöd till kreditinstitut............................................................................................... 23
4.2.1 Inledning ...................................................................................................................... 23
4.2.2 Formerna för stödet ...................................................................................................... 23
4.2.3 Särskilt likviditetsstöd vid tillämpning av stödlagen ................................................... 23
4.2.3.1 Carnegie Investment Bank .................................................................................... 23
4.2.3.2 Carnegies förvärv av Hagströmer & Qviberg (HQ-banken) ................................. 24
4.2.4 Villkor för de statliga stödåtgärderna ........................................................................... 24
4.2.4.1 Överenskommelser mellan stat och institut .......................................................... 24
4.2.4.2 Inlösen av aktier .................................................................................................... 25
4.2.5 Stabilitetsfond och stabilitetsavgift .............................................................................. 25
4.3 Kapitaltillskottsprogram...................................................................................................... 26
4.3.1 Inledning ...................................................................................................................... 26
4.3.2 Förutsättningar för att lämna kapitaltillskott ................................................................ 27
4.3.3 Former av kapitaltillskott ............................................................................................. 27
4.3.4 Omfattningen av programmet och avgifter .................................................................. 28
4.4 Garantiprogram för bankers upplåning ............................................................................... 28
4.4.1 Inledning ...................................................................................................................... 28
4.4.2 Förutsättningar för lämnande av garanti ...................................................................... 29
4.4.3 Garantiåtagandets omfattning ...................................................................................... 29
4.4.4 Villkor och avgifter för garanti .................................................................................... 29
4.4.5 Garantiprogrammet under finanskrisen 2008 .............................................................. 30
4.5 Utvärdering av krishanteringen av systemviktiga företag innan 1 januari 2015 ................ 31
4.5.1 Inledande kommentarer ................................................................................................ 31
4.5.2 Statligt stöd till kreditinstitut........................................................................................ 31
4.5.3 Kapitaltillskottprogrammet .......................................................................................... 32
4.5.4 Garantiprogram för bankers upplåning ........................................................................ 33
iv
4.5.5 Avslutande kommentarer ............................................................................................. 34
5. Krishanteringen av systemviktiga företag från och med 1 januari 2015........................... 35
5.1 Inledning ............................................................................................................................. 35
5.2 Harmoniseringsnivå ............................................................................................................ 36
5.3 Resolutionsförfarandet ........................................................................................................ 36
5.3.1 Verksamheten i systemviktiga företag måste fortgå .................................................... 36
5.3.2 Förutsättningar för inledning av resolutionsförfarande................................................ 36
5.3.3 Resolutionsändamål ..................................................................................................... 37
5.3.4 Resolutionsplan ............................................................................................................ 38
5.4 Resolutionsverktygen .......................................................................................................... 38
5.4.1 Försäljningsverktyget ................................................................................................... 38
5.4.1.1 Genomförande ....................................................................................................... 38
5.4.1.2 Försäljningsprocessen ........................................................................................... 39
5.4.2 Broinstitutsverktyget .................................................................................................... 39
5.4.3 Avskiljandeverktyget ................................................................................................... 40
5.4.4 Skuldnedskrivningsverktyget ....................................................................................... 40
5.5 Finansieringsarrangemang .................................................................................................. 41
5.5.1 Stabilitetsfond, insättningsgarantifond och resolutionsreserv...................................... 41
5.5.2 Avgift till resolutionsreserven ...................................................................................... 42
5.5.3 Användning av resolutionsreserven ............................................................................. 43
5.5.4 Nödkrediter .................................................................................................................. 43
5.6 Tekniska standarder och riktlinjer ....................................................................................... 44
5.7 Inskränkning av äganderätten genom BRRD ...................................................................... 44
5.7.1 Inledning ...................................................................................................................... 44
5.7.2 Rätt till egendom .......................................................................................................... 45
5.7.2.1 Proportionalitet och värdering .............................................................................. 45
5.7.2.2 Äganderättens inverkan och betydelse för aktieägare ........................................... 47
5.7.3 Förutsättningar för inlösen av aktier ............................................................................ 48
v
5.7.4 Kostnadsallokering....................................................................................................... 49
5.7.5 Inskränkning av äganderätt föranleder ersättning ........................................................ 50
5.8 Förväntade effekter i och med införandet av BRRD .......................................................... 50
5.8.1 Riksgäldens ställningstagande ..................................................................................... 50
5.8.2 Finanskommitténs synpunkter ..................................................................................... 51
5.8.3 Övriga kommentarer .................................................................................................... 52
5.9 Utvärdering av krishanteringen av systemviktiga företag från och med 1 januari 2015 .... 53
5.9.1 Inledande kommentarer ................................................................................................ 53
5.9.2 Resolutionsförfarandet ................................................................................................. 53
5.9.3 Resolutionsverktygen ................................................................................................... 54
5.9.4 Finansieringsarrangemang ........................................................................................... 55
5.9.5 Åtgärder gentemot ägare .............................................................................................. 55
5.9.6 Avslutande kommentarer ............................................................................................. 56
6. Avslutande analys Sveriges krishantering av systemviktiga företag ................................. 57
6.1 Bör aktieägare och borgenärer bära kostnader och förluster i ett systemviktigt företags
fallissemang för att på bästa sätt stabilisera finansmarknaden vid risk för finansiella kriser? . 57
6.1.1 Inledning ...................................................................................................................... 57
6.1.2 Varför ny reglering av krishantering? .......................................................................... 57
6.1.3 Problemet med moral hazard ....................................................................................... 58
6.1.4 Bibehålla förtroendet från marknaden ......................................................................... 59
6.1.5 Undvika spridningsrisker ............................................................................................. 62
6.1.6 Inskränkning av äganderätten kontra skattefinansierat kapital .................................... 63
6.2 Avslutande kommentarer .................................................................................................... 65
Käll- och litteraturförteckning................................................................................................... 67
vi
Förkortningsregister
ABL
Aktiebolagslag (2005:551)
BNP
Bruttonationalprodukt
BRL
Bankrörelselag (1987:617)
BRRD
Bank Recovery and Resolution Directive
Carnegie
Carnegie Investment Bank
CDO
Collateralized debt obligations
Dir.
Direktiv
Eba
Europeiska bankmyndigheten
ECB
European Central Bank
EU
Europeiska unionen
EUT
Europeiska unionens officiella tidning
FEUF
Fördrag om Europeiska unionens funktionssätt
Fi
Finansinspektionen
FRL
Förmånsrättslag (1970:979)
HD
Högsta Domstolen
HQ (AB)
Hagströmer & Qviberg (Aktiebolag)
IMF
International Monetary Fund
Kapitaltäckningsdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU Om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och
om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om
ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av
direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG
Kapitaltäckningslagen
Lag
(2006:1371)
om
kapitaltäckning
och
stora
exponeringar
LIBOR
London InterBank Offered Rate
vii
LIG
Lag (1995:1571) om insättningsgaranti
Prop.
Proposition
PwC
PricewaterhouseCoopers
Regeringsformen
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform
RiR
Riksrevisionen
Rättighetsstadgan
Europeiska Unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna
SEB
Skandinaviska Enskilda Banken
SOU
Statens Offentliga Utredningar
STIBOR
Stockholm InterBank Offered Rate
Stödlagen
Lag (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut
Tillsynsförordningen
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr
575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för
kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av
förordning (EU) nr 648/2012
viii
1. Inledning
1.1 Problembakgrund
Under år 2008 begärde USA:s regering investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Banken,
med anor från 1850, ställde innan konkursen in betalningar och sökte skydd från sina
fordringsägare, men hade vid konkursen ändå skulder på cirka 613 miljarder dollar. Konkursen är
den i särklass största någonsin i USA och följden blev att utlåningen mellan banker och företag helt
avstannade. Centralbanken i USA hade tidigare under året ekonomiskt stöttat två andra
investmentbanker, men vägrade utan känd anledning stötta Lehmans Brothers innan konkursen
blev ett faktum.1 Många banker i världen har i skild utsträckning anknytning till finansmarknaden
i USA, därav drabbade Lehman Brothers konkurs, och oron i övrigt på den amerikanska
finansmarknaden, även Europa och en eskalerande finanskris utbröt.2
Tillgång till det finansiella systemets grundläggande funktioner3 är nödvändiga för att ekonomin
ska fungera. Det är således inte ovanligt att en finansiell kris utlöses av att ett systemviktigt företag4
fallerar, vilket Lehman Brothers konkurs bevisligen är ett exempel på. Centralbanken i USA skulle
normalt sett ha känt sig skyldig att ingripa med likviditetsstöd i Lehman Brothers, därför att banken
var systemviktig.5 Ofta träder stater in och ”räddar” systemviktiga företag för att förhindra
spridning av en finansiell kris.6 I Sverige har likviditetsstödet skett genom tillskjutna skattemedel,
på bekostnad av skattebetalarna. Statligt stöd är inte enbart en fördel för intressenter7 i det
systemviktiga företaget och en nackdel för skattebetalare, utan även en potentiell riskökning för en
finansiell kris och snedvridning av konkurrensen, eftersom systemviktiga företag vågar ta större
risker i verksamheten.8
I samband med finanskrisen 2008, och i förhoppning att förhindra systemviktiga företags
förväntningar om statligt stöd vid kris, behövdes ett alternativt förfarande för att rekonstruera eller
avveckla systemviktiga företag på ett sätt som inte riskerar att utlösa en finansiell kris och som
dessutom inte innebär att skattebetalare tvingas bära förlusterna och kostnader därav. 9 Det
alternativa förfarandesättet tillkom genom Europaparlamentet och rådets direktiv 2014/59/EU 1
A. Lybeck, J, Finanskrisen, SNS Förlag, 2009, s. 16 f.
http://www.europaportalen.se/tema/finanskris (2014-11-06, 14:00).
3
De grundläggande funktionerna är bland annat betalningsförmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk.
4
Systemviktig verksamhet är verksamhet som är kritisk för någon av det finansiella systemets funktioner alternativt att
verksamhetens fallissemang ger upphov till betydande spridningseffekter på finansmarknaden. Se även avsnitt 3.5.
5
A. Lybeck, J, Finanskrisen, SNS Förlag, 2009, s. 17.
6
SOU 2014:52 s. 27.
7
Exempelvis borgenärer, ägare och kunder.
8
SOU 2014:52 s. 27.
9
SOU 2014:52 s. 27.
2
1
Om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag
(fortsättningsvis BRRD10), vilken Europaparlamentet och ministerrådet antog 15 maj 2014.11
Bestämmelserna i direktivet ska ha tillämpats av EU:s medlemsstater från och med 1 januari 2015,
dock har Sverige inte ännu antagit eller offentliggjort de lagar som är nödvändiga för att följa
bestämmelserna i direktivet.12 Direktivet har dock föranlett en utredning, vilken kom att
genomföras av Finanskommittén i SOU 2014:52 Resolution - en ny metod för att hantera banker i
kris.
I direktivet beskrivs ett förfarande som i första hand syftar till att förebygga att företag hamnar i en
situation som riskerar framtvinga resolution. Förfarandet syftar i andra hand till att, i de fall de
förebyggande åtgärderna inte givit tillräckligt resultat, rekonstruera eller avveckla finansiella
företag som fallerar. Resolution är således ett verktyg för att, utan betydande störningar och avbrott
i samhällsviktig verksamhet, kunna avveckla finansiella företag i kris. Förfarandet ska inledas som
ett alternativ till konkurs.13
I resolutionsförfarandet ska en resolutionsmyndighet utses och i Finanskommitténs utredning av
direktivet föreslås Riksgälden som Sveriges resolutionsmyndighet.14 I en promemoria från
Finansdepartementet togs i mars 2015 ett slutgiltigt beslut att Riksgälden utses till
resolutionsmyndighet.15 Myndighetens främsta uppgift är att tillse att ändamålen med förfarandet
uppnås på bästa sätt. Till hjälp har de fyra resolutionsverktyg. Åtgärderna, med hjälp av verktygen,
ska genomföras på ett sätt så att kostnader för en resolution drabbar aktieägare och lånefinansiärer,
till skillnad från det tidigare tillvägagångssättet där staten stod för kostnaderna genom
skattefinansierat kapital.16 Anledningen till den förändrade kostnadsfördelningen är enbart för att
behålla den prioritetsordning som hade varit för handen om företaget istället gått i konkurs.17 Det
innebär att aktieägare, utan godkännande, kan komma att tvingas sälja sina aktier mot en ersättning
10
(Eng.) Bank Recovery and Resolution Directive.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning
och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och
(EU) nr 648/2012. Se, EUT L 173, 12.6.2014, s. 190.
12
Dir. 2014/59/EU art. 130 p.1.
13
SOU 2014:52 s. 28.
14
SOU 2014:52 s. 1061.
15
Finansdepartementet promemoria, Krishanteringsdirektivet: Val av resolutionsmyndighet, 2015-03-11.
16
SOU 2014:52 s. 27 f.
17
SOU 2014:52 s. 29.
11
2
lika hög som ersättningen hade varit efter ett genomfört konkursförfarande. Vanligtvis resulterar
det i noll kronor, eftersom en aktieägares fordran i en konkurs normalt är oprioriterad.18
BRRD innebär en ny metod för hur krishanteringen i Sverige ska genomföras, samtidigt som
aktieägare och borgenärer får ökat ansvar i krishanteringen, därav uppstår frågan huruvida det
uttalade syftet i direktivet, att undvika finansiella kriser, överensstämmer med de effekter direktivet
i praktiken kommer resultera i.
1.2 Problemformulering
Bör aktieägare och borgenärer bära kostnader och förluster i samband med ett systemviktigt
företags fallissemang, för att på bästa sätt stabilisera finansmarknaden vid risk för finansiella
kriser?
1.3 Syfte
Avsikten med uppsatsen är att belysa problem i krishanteringen när ett systemviktigt företag19
riskerar att fallera, med beaktande av både hanteringen innan och hanteringen efter ikraftträdandet
av BRRD. Genom att tydliggöra problemen med de olika förfarandena kan investerare i
systemviktiga företag,
icke-jurister samt
jurister erhålla
en uppfattning över vilka
förbättringspunkter som vidare bör analyseras samt hur riskerna förändrats i och med införlivandet
av BRRD. Syftet med uppsatsen är att kritiskt granska resolutionsförfarandet och dess effekter på
finansmarknaden för att på så vis kunna avgöra huruvida resolutionsförfarandet är bättre eller
sämre, än förfarandet som användes fram till och med tillkomsten av resolutionsdirektivet.
Granskningen sker dels ur ett samhällsekonomiskt perspektiv med allmännyttan i fokus, dels ur de
berörda parternas20 perspektiv. Syftet är således att utreda huruvida det, ur ett kostnadsperspektiv,
är mer fördelaktigt att övervältra kostnader som uppkommer i en finansiell kris på kollektivet
(samhället) eller på individen (de drabbade företagen och dess ägare). Fokus har främst riktats mot
om inskränkningarna i äganderätten är nödvändiga för att på bästa sätt stabilisera finansmarknaden.
1.4 Metod och material
Uppsatsen är författad genom en rättsvetenskaplig metod, varvid rättskälleläran och en teleologisk
metod har använts för att analysera det i uppsatsen valda rättsområdet. Syftet med denna uppsats
är att granska Sveriges krishanteringsförfarande innan och efter införandet av BRRD, för att genom
18
18 § förmånsrättslag (1970:979) (FRL).
I uppsatsen behandlas flera olika företag som, alla av olika anledningar, är av vikt för det finansiella systemet.
Utgångspunkten i uppsatsen är dock, oavsett benämning på företagen, att de uppfyller förutsättningarna för
systemviktighet. Jfr avsnitt 3.5.
20
Bl.a. systemviktiga företag samt skattebetalare, aktieägare och borgenärer i de systemviktiga företagen.
19
3
granskningen kunna urskilja för- och nackdelar i de olika förfarandena. En rättsvetenskaplig metod
lämpar sig väl när det uttalade syftet med uppsatsen är att finna och formulera relevanta problem
inom det valda rättsområdet.21
I uppsatsen behandlas ett urval av rättsregler som är av vikt för systemviktiga företag på
finansmarknaden. Vid beskrivning av rättsreglerna har även förarbeten och doktrin studerats. Med
anledning av den valda dispositionen utgör således rättskälleläran en viktig del av uppsatsens
inledande kapitel.22 Mest vikt har dock, av naturliga skäl, lagts vid direktiv 2014/59/EU och SOU
2014:52, eftersom syftet med uppsatsen är att kritiskt granska resolutionsförfarandet och de effekter
som uppstår vid tillämpningen av densamma. För att uppnå det sistnämnda genomsyras de senare
kapitlen23 i uppsatsen av en teleologisk tolkningsmetod24. Genom metoden ämnas ändamålen och
syftet med BRRD framhävas samt vilka effekter direktivet kommer leda till.
I det avslutande kapitlet25, vilken framställs som en analyserande och diskuterande del de lege
ferenda26, ämnas inte att utmynna i en rekommendation över hur krishanteringen ska genomföras,
utan hur krishanteringen lämpligen bör genomföras med utgångspunkt i det syfte som anges i
avsnitt 1.3. Anledningen till en diskussion de lege ferenda är att det ännu inte i praktiken har
undersökts vilka effekter en resolution medför. Således är den diskuterande delen av uppsatsen
baserat på dels historiska tillvägagångssätt i en krishanteringssituation och dess effekter, dels egna
slutsatser utifrån den teleologiska tolkningen.
För att finna vägledning och berika den diskussion som förs i uppsatsen har material så som
exempelvis artiklar använts, vilka är författade av sakkunniga inom bank och finans. Även
rättsekonomisk och rättsfilosofisk doktrin utgör en del av det material som använts i uppsatsen.27
Anledning till användning av, i viss mån, icke-juridiskt material är för att styrka den juridiska
argumentationen ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det vill säga en argumentation för vad som
är juridiskt försvarbart utifrån vilka risker finansmarknaden och samhället i stort är villiga att ta
Sandgren, C, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och argumentation, Norstedts Juridik
AB, 2008, s.39.
22
Kapitel 2, 3 och 4.
23
Kapitel 5 och 6.
24
Teleologisk tolkningsmetod innebär att en bestämmelse tolkas efter sitt ändamål eller syfte. Se även, Hettne, J, Otken
Eriksson, I, EU-rättslig metod - teori och genomslag i svensk rättstillämpning, Norstedts Juridik, 2011, s. 168 ff.
25
Kapitel 6.
26
”Vilka regler borde vi ha” se, Kellgren, J, Holm, A, Att skriva uppsats i rättsvetenskap – råd och reflektioner,
Studentlitteratur, 2007, s. 32.
27
Exempelvis; Dahlman, C, m.fl., Rättsekonomi – En introduktion och Falkman, H, Bankrörelse – Risker och
riskhantering i banker samt Dworkin, R, Taking Rights Seriously - New impression with a reply to critics.
21
4
och innefattas med. Användningen av en rättsvetenskaplig metod tillåter att även områden som per
se inte inbegrips i rättskälleläran kan studeras, så som exempelvis rättsekonomi eller rättsfilosofi.28
1.5 Avgränsningar
Framställningen innehåller ingen utförlig beskrivning av vilka författningar som tvingas genomgå
en förändring till följd av direktivets implementering.
Avsikten är att belysa ett urval av de problem och frågeställningar som kan tänkas uppstå, inte bara
i realtid, utan även i framtiden. Således genomförs ingen uttömmande beskrivning av alla tänkbara
problem eller ytterligare frågeställningar som kan uppstå i och med införlivandet av BRRD i svensk
rätt.
Det främsta målet med uppsatsen är att undersöka svenska ägares och borgenärers situation under
en resolution, varför en avgränsning gentemot resolution i gränsöverskridande koncerner är
nödvändig. Eventuella nytillkomna borgenärers och ägares situation, eller rättigheter, i ett
resolutionsförfarande lämnas också därhän. Dels eftersom dessa parter inte påverkar den
ursprungliga sakfrågan, dels eftersom det av utrymmesskäl inte är försvarbart att också behandla
den delen av resolutionsförfarandet.
Resolutionsförfarandet inleds endast om ett företag anses vara systemviktigt. Företags
systemviktighet är situationsberoende29, därför görs inget försök i att konkretisera vilka företag
som för närvarande är systemviktiga.
1.6 Disposition
Inledningsvis, i kapitel 2, genomförs en översiktlig beskrivning av 2008 års finanskris samt
huvudorsaker till varför krisen uppstod. Därefter, i kapitel 3, genomförs en beskrivning av vilka
riskförebyggande åtgärder och kapitalkrav ett systemviktigt företag står inför, samt vilka regelverk
som reglerar detsamma. I kapitel 4 genomförs en presentation av hur krishantering av
systemviktiga företag fram till årsskiftet 2014/2015 såg ut. I kapitel 5 genomförs en presentation
av förfarandesättet för krishantering av systemviktiga företag som tillämpas från och med 1 januari
2015.
Anledningen till nämnda disposition är dels att läsaren ska erhålla en djupare förståelse för och inse
vikten av att behålla stabiliteten i det finansiella systemet, dels för att läsaren ska få en klar struktur
över markanta skillnader i krishanteringen innan och efter införandet av BRRD. För att erhålla en
Sandgren, C, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och argumentation, Norstedts Juridik
AB, 2008, s.39.
29
FI rapport, Stabiliteten i det finansiella systemet, DNR 14-999, 12 juni 2014, s. 16.
28
5
än mer klar struktur av framställningen avslutas såväl kapitel 4 som kapitel 5 med en utvärdering
av respektive krishanteringsförfarande.
Framställningen avslutas i kapitel 6, i vilken avslutande reflektioner och slutsatser presenteras i
syfte att besvara den problemformulering som angivits i avsnitt 1.2.
6
2. Finanskrisen år 2008 och dess konsekvenser
2.1 Krisen i USA och Europa
Upprinnelsen till finanskrisen på den internationella marknaden står att finna i den amerikanska
bostadsmarknaden. Bostadspriserna i USA steg lavinartat under år 2005, med en prognostiserad
fortsatt uppgång kommande år. De ökade bostadspriserna påverkade större delen av de
amerikanska invånarna, vilka inte längre hade samma möjlighet att förvärva fastigheter. I samband
med de ökade priserna beslutade bankerna att sänka räntorna, oaktat betalningsförmågan hos
låntagarna. På grund av lättillgängliga huslån med låg ränta, s.k. subprimelån30, steg
bostadspriserna ytterligare i USA. Detta, kombinerat med en svag betalningsförmåga hos större
delen av de amerikanska invånarna, innebar svårigheter att amortera lånen när bostadspriserna
senare började sjunka. Det innebar att de flesta låntagare, även vid en amortering av ursprungliga
lånet om 20 procent, innehade ett lån värt mer än fastigheten. Resultatet blev stora kreditförluster
för kreditinstituten.
För att i största möjliga utsträckning undvika förluster sålde bankerna bolånen till andra finansiella
institut. De i sin tur paketerade lånen i komplexa finansiella instrument, s.k. CDO:s31, vilka sedan
handlades på den amerikanska värdepappersmarknaden såväl som utanför USA:s gränser.32 Med
anledning av kreditinstitutens agerande spred sig kreditförlusterna till långt fler aktörer än enbart
de ursprungliga långivarna. Osäkerheten på marknaden medförde svårigheter att sälja finansiella
instrument med koppling till den amerikanska bostadsmarknaden.33 Den utlösande faktorn till den
extremt negativa börsutvecklingen i september 2008 var dock investmentbanken Lehman Brothers
konkurs. Under en dag föll Lehmans aktiekurs med 90 procent, ner till nästintill noll. Förtroendet
för hela det finansiella systemet i USA föll samman och de amerikanska bankernas
interbankränta34, vilken figurerar som ett bevis för bankernas förtroende för varandra, steg från
3,75 till 6 procent samma dag.35 Även banker över hela världen höjde sina interbankräntor för att
på så sätt värna om sin egen likviditet och påvisa ovillighet till utlåning av kapital till andra banker.
Agerandet av finansmarknadens aktörer gav upphov till en finansiell kris, vilket föranledde att
30
Amerikanskt begrepp för lån i förhållande till värdet på de tillgångar som belånas, dock utan bedömning av
låntagarens betalningsförmåga. Grundtanken med lånet är att tillgången ska öka i värde och att låntagaren därefter har
möjlighet att ta ytterligare lån att betala av den gamla skulden med.
31
Strukturerat kreditinstrument där obligationer från många olika värdepapperiserade låneportföljer och andra
tillgångar har satts samman.
Se, http://www.swedishbankers.se/web/bf.nsf/$all/DCCCC3910BE81E44C125760F004A9204 (2014-12-02, 12:16).
32
Krugman, P, The return of depression economics and the crisis of 2008, W.W. Norton & Company, 2009, s. 166 ff.
33
Prop. 2008/09:61 s. 18.
34
Den ränta banker tar ut vid utlåning av kapital mellan varandra. Exempel på interbankräntor är LIBOR och STIBOR.
35
A. Lybeck, J, Finanskrisen, SNS Förlag, 2009, s. 16 f.
7
myndigheter och regeringar runt om i världen tvingades vidta kraftfulla åtgärder i form av garantier
och likviditetsstöd till bankerna för att på så sätt försöka lindra effekterna av finanskrisen, så även
i Sverige.36
Delar av Europa drabbades svårt av finanskrisen, varav Island och Grekland är två exempel.
Obalanser i Islands ekonomi byggdes upp genom en snabb ekonomisk tillväxt och kraftig
expansion av bankerna Kaupthing, Landsbanki och Glitnir, vilka även hade en omfattande del av
verksamheten utomlands.37 Bankerna hade köpt amerikanska och andra utländska värdepapper för
lånade pengar motsvarande fem gånger Islands BNP.38 Vid tillfället innan krisen bröt ut hade
bankerna sammanlagda tillgångar om cirka 184 miljarder dollar, jämfört med Islands BNP som var
20 miljarder dollar. När finanskrisen sedan bröt ut drabbades bankerna av inte hanterbara obalanser
och bankerna tvingades ta emot stödlån. Dock lyckades de ändock inte hantera obalanserna och
behövde sedan nationaliseras.39
I Grekland är fortfarande (2015) efterverkningarna från krisen märkbara, eftersom Grekland åren
innan krisen levde över sina tillgångar. I mars 2010 beviljades de ett låneprogram om 45 miljoner
euro i försök att stabilisera ekonomin.40 Låneprogrammet har sedan dess kontinuerligt förlängts
(senast den 23 februari 2015).41
2.2 Sveriges situation på finansmarknaden under finanskrisen
2.2.1 Ekonomiska effekter
Finanskrisens verkningar på den svenska finansmarknaden var relativt begränsade och
storbankernas42 förluster bestod främst genom prisfall i obligationsportföljerna. Storbankerna
redovisade tillsammans en förlust på åtta miljarder kronor från första juli 2007 till och med
halvårsskiftet 2008. Förlusterna förorsakades av orealiserade och realiserade värdeförändringar på
räntebärande värdepapper43. Dock påverkades inte, ur ett stabilitetsperspektiv, storbankerna
särskilt negativt av värdeförändringarna. Trots prisfallet redovisade storbankerna en samlad vinst
36
http://bankforeningen.se/web/bf.nsf/$all/9D69A0848D5B834DC125760F003C168D?open
(2014-11-24, 14:45).
37
Prop. 2010/11:132 s. 5 ff.
38
A. Lybeck, J, Finanskrisen, SNS Förlag, 2009, s. 12.
39
A. Lybeck, J, Finanskrisen, SNS Förlag, 2009, s. 179 f.
40
http://www.eurooppatiedotus.fi/public/default.aspx?contentid=242612&contentlan=3&culture=svFI#.VPRzr_mG9Wg (2015-03-02, 15:45).
41
http://hbl.fi/nyheter/2015-02-20/723861/reuters-rykten-om-overenskommelse-kring-krisprogrammet (2015-03-02,
15:14).
42
Med de fyra svenska storbankerna avses Handelsbanks-, Nordea-, SEB- och Swedbankkoncernerna/finansiella
företagsgrupperna.
43
Värdepapper som ger en i förväg bestämd ränta under en bestämd tidsperiod. Exempelvis obligationer och
statsskuldväxlar. http://www.swedbankrobur.se/fondsparande/fondskolan/ordlista/index.htm?contentid=CID_277003
(2014-11-30, 18:02).
8
om 36 miljarder kronor under första halvåret 2008. Intäkterna var dock lägre än föregående period,
men bankernas vinstnivåer från åren innan finanskrisen visade sig utgöra en mer än tillräcklig
buffert vid perioden med lägre ekonomisk tillväxt. Bankerna påvisade således en god
motståndskraft, både ur ett intjänings – och ett kapitalperspektiv.44 Det bör dock noteras att trots
denna till synes starka motståndskraft spelade svenska statens och Riksgäldens stödåtgärder en
viktig roll för kreditinstitutens överlevnad, främst genom stabilitetsprogram, kapitaltillskott samt
bankgarantier.45
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att insatserna för att hantera finanskrisen 2008 inte drabbade
skattebetalarna. Sett till direkt statsfinansiella effekter har insatserna tvärtom medfört positiva
effekter för statskassan. Finanskommittén påpekar dock, i en utvärdering av finanskrisen, att
insatserna skulle ha varit motiverade även i det fall insatserna inneburit negativa effekter för
statskassan, eftersom syftet med stödinsatser och statligt engagemang är att värna om
samhällsekonomin och svenska medborgare.46
En väl fungerande finansiell marknad är en förutsättning för tillväxt, sysselsättning och välfärd.
Statsfinansiella påfrestningar kan i dessa lägen vara en nödvändighet för att inte snedvrida
finansmarknaden. Finanskommittén anför dock att bättre kunskap och övervakning kan bidra till
färre kriser eller mindre omfattande kriser, med vetskap om att finansiella kriser aldrig kommer att
kunna elimineras. Med bättre redskap att begränsa eventuella skadeverkningar kan stora
samhällsvinster uppnås.47
2.2.2 Motpartsrisker
Svenska banker underskattade risken med att använda säkerheter med låg kvalitet vid finansiering
av verksamheten, liksom risken att vara beroende av gränsöverskridande finansiering. Det innebar
att bankernas största hot under den inledande fasen av krisen, och även efter krisen, var
finansieringsrisken främst vid bankernas inlåning.48
Trots de stödåtgärder som vidtogs av staten kvarstod en risk för att bankerna skulle drabbas av en
inte hanterbar kreditförlust, i det fall konjunkturen inte skulle komma att ändra riktning. Även om
svenska banker hade en stark motståndskraft i finanskrisens startskede fanns en osäkerhet gentemot
44
Fi rapport 2008:18, Finanssektorns stabilitet, DNR 08-8742, 15 okt. 2008, s. 4 f.
https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Bankstod/Stodatgarder-under-krisen/, (2014-11-30, 19:07).
46
SOU 2013:6 s. 23 ff.
47
SOU 2013:6 s. 23 ff.
48
di.se, IMF: Banker och myndigheter missade finansieringsrisker,
http://www.di.se/artiklar/2010/9/29/imf-banker-och-myndigheter-missade-finansieringsrisker/?flik=popularast,
(2015-01-14).
45
9
de finansiella motparternas ökade risker samt en osäkerhet om hur fastighetsmarknadens utveckling
skulle fortskrida. Störst motpartsrisk förelåg i Baltikum, där många av Sveriges storbanker hade en
förhållandevis stor utlåning. Prognoser och rapporter om framtiden innehöll negativa bedömningar,
samtidigt som bankerna respektive externa bedömare hade olika uppfattningar av hur
säkerheternas, huvudsakligen fastigheter, värden skulle komma att utvecklas. Skiljaktigheten i
prognoserna bidrog till förvirring hos investerare, vilka uppfattade situationen som att bankernas
säkerheter antogs vara värda noll kronor vid ett eventuellt fallissemang av motparterna i Baltikum.
Oron och osäkerheten hos investerare innebar en fortsatt turbulens på finansmarknaden. Bankernas
uppfattning under denna fas var dock, även i det värsta tänkbara scenario, att de hade tillräckligt
med resurser genom bankernas vinstkapital för att kunna täcka eventuella framtida förluster.49
Turbulensen på finansmarknaden tydliggjorde bankernas motpartsrisker, vilket medförde att
bankerna blev medvetna om och iakttog försiktighet i de motpartexponeringar som företogs, både
vad gällde val av motpart och storlek på exponeringarna. Finansinspektionens prognos angående
storbankernas motpartsrisker var att även om bankernas största motpart, i form av en utländsk bank,
skulle fallera och hela exponeringen skulle gå förlorad, skulle bankerna ändå klara av de
lagstadgade kapitalkraven.50
2.3 Sveriges prognostiserade situation på finansmarknaden efter krisen
Sammantaget under finanskrisen hade de fyra storbankerna 92 miljarder kronor mer i kapital än
vad det lagstadgade kapitalkravet krävde. Det förutsattes även att kapitalkraven skulle sänkas i takt
med att Basel II51 fullt ut implementerades i det svenska regelverket. Till följd av sänkningen av
kapitalbaskravet skulle bankernas kapital – allt annat lika52 – komma att öka de följande två åren
från sammanlagt 92 miljarder till 162 miljarder kronor, utöver det lagstadgade kapitalkravet53.
Bankernas prognostiserade kapitaltäckningskvot för de närmaste åren efter 2008 visade att
motståndskraften vid en fortsatt konjunkturnedgång var stabil. Under finanskrisens inledande fas
utförde även Finansinspektionen s.k. stresstester54 av bankernas balansräkningar, vilka visade att
bankerna till och med hade förutsättningar för att klara kapitaltäckningskraven vid en eventuell
49
Fi rapport 2008:18, Finanssektorns stabilitet, DNR 08-8742, 15 okt. 2008, s. 5 f.
Fi rapport 2008:18, Finanssektorns stabilitet, DNR 08-8742, 15 okt. 2008, s. 6 f.
51
Unionstäckande kapitaltäckningsregelverk vilken ger kreditinstitut och värdepappersbolag möjlighet att välja mellan
olika metoder vid beräkning av storleken på den kapitalbas som behövs för att möta förluster som beror på kreditrisker,
marknadsrisker och operativa risker. Se dock Basel III, vilken implementerades i svensk rätt 1 januari 2014. Se,
http://www.fi.se/Regler/Kapitaltackning/ (2014-12-02, 10:12).
52
Givet att risken i portföljerna inte ändras och att bankerna inte gör några vinster som bidrar till kapitalet.
53
Se avsnitt 3.6.1.
54
För vidare information ang. stresstesterna hänvisas till www.fi.se.
50
10
recession i Sverige och Baltikum. Utgångspunkten vid testerna var en betydligt sämre utveckling
än vad som förväntades under de tre följande åren efter 2008.55
2.4 Problematiken i svensk banksektor
Även om Sverige allmänt sett hade en bra utgångspunkt i den inledande fasen av finanskrisen 2008,
var fortfarande vissa situationer för banksektorn problematiska. Det var, och är fortfarande, främst
fem delar av banksektorn som är mest problematiska i Sverige. Den första problematiken står att
finna i att Sverige har ett koncentrerat banksystem, i vilken förtroende för marknaden är starkt
beroende av de fyra storbankerna. Figur 1 påvisar ett exempel på Sveriges koncentrerade
banksystem.
Figur 1. Inlåning från svenska hushåll.
Källa: FI – Kreditmarknadsbarometern kvartal 3, 2012.
Det andra problemet är att banksektorn i Sverige är, i relation till Sveriges ekonomi, stor. Det vill
säga bankkoncernernas tillgångar jämfört med Sveriges BNP är klart högre än i andra jämförbara
länder. Den tredje problematiken, som i viss mån sammanhänger med problem nummer två, är att
Sveriges bankkoncerner har omfattande verksamhet utomlands. Det fjärde problemet är att några
av Sveriges storbanker har omfattande verksamhet främst i de baltiska länderna, där stora obalanser
byggts upp under finanskrisen. Således föreligger en ökad risk för ekonomisk nedgång vid en
framtida ekonomisk kris. Det femte problemet är att svenska banker har byggt upp ett beroende av
kortsiktig marknadsfinansiering, till stor del från utlandet. Därmed är bankerna beroende av
fungerande marknader även utomlands. Med anledning av nämnda problem fanns det, efter
utvärdering av finanskrisens verkningar, anledning att se över hur hanteringen av framtida
finanskriser i Sverige kunde förbättras.56
55
56
Fi rapport 2008:18, Finanssektorns stabilitet, DNR 08-8742, 15 okt. 2008, s. 8 f.
SOU 2013:6 s. 23 ff.
11
3. Finansiella systemet – krav och funktion
3.1 Inledning
Sveriges ekonomi baseras på handel med varor av varaktig karaktär genom export och import, vilka
är starkt beroende av den globala ekonomin. Det föranleder behov av stora ekonomiska buffertar i
svenska företag. Sveriges finansiella marknad domineras även av fyra storbanker, varför fallerande
av enbart en av bankerna kan innebära omfattande konsekvenser för hela det svenska finansiella
systemet. Sverige är efter Frankrike det land med störst bankkoncentration57 i Europa (se figur 2),
varför Sverige därmed är i behov av en stabilare marknad än normalt.58
Figur 2. Bankkoncentration Europa
Källa: IMF Country Report No. 12/155.
3.2 Viktiga och sårbara samhällsfunktioner
Finansiella företag är föremål för särskild lagstiftning, statlig tillsyn och, i vissa situationer, direkta
statliga stödinsatser. Den finansiella sektorn innefattar nödvändiga funktioner för att samhället och
samhällsekonomin ska fungera. Ett samhälle där betalningar inte kan genomföras, krediter inte kan
erbjudas eller där försäkringssystemet sätts ur spel skulle innebära enorma skadeverkningar för
både privat- och företagsekonomin. Banker är i allmänhet känsliga för finansiella störningar, vilket
till stor del beror på att balansräkningen i banker består av en tillgångssida baserad på lån till företag
och hushåll, samt en skuldsida bestående av inlåning och kortfristiga skulder. Även om denna
tillgångsomvandling är en av banksystemets viktigaste uppgifter är skuldsidan likvid och kan
snabbt försvinna. Exempelvis kan denna situation uppstå om alla med insatt kapital hos banken
samtidigt vill ta ut sina pengar, och att tillgångssidan inte tillräckligt snabbt kan avyttras eller sägas
57
Swedbank, Nordea, SEB, and Handelsbanken innehar ca 85 % av tillgångarna i svensk banksektor. Tillgångarna i
den totala svenska banksektorn motsvarar ca 425 % av svensk BNP. Se, IMF Country Report No. 12/155, June 2012,
s. 16 f. samt Stefan Ingves presentation hos Bankföreningen år 2011.
58
Banker med totala tillgångar större än 0,5 % av de totala konsoliderade tillgångarna i EU-banker. Se, IMF Country
Report No. 12/155, June 2012, s. 16 f.
12
upp för att kunna lösa utbetalningen vid uttagsanstormningen. Uttagsanstormningar uppkommer
ofta när bankens finansiärer tappar förtroendet för den, vilket innebär att banken riskerar att bli
illikvid.59 En följd av detta kan vara att bankerna inte längre kan förlänga rörelsekrediter till andra
företag, som därmed på grund av likviditetsbrist, i sin tur, riskerar behöva ställa in utbetalningar
till sina fordringsägare. Det beskrivna kan leda till kumulativa likviditetsproblem som i ett värsta
scenario kan leda till konkurser, både i och utanför den finansiella sektorn. Vid störningar i det
finansiella systemet drabbas således samhällsekonomin i stort av allvarliga effekter, exempelvis
vad gäller brist på tillväxt och sysselsättning.60 När störningar uppstår föreligger även en risk för
spridning till andra finansiella institut, eftersom bankerna ömsesidigt är beroende av varandra. Det
i sin tur kan leda till att de finansiella samhällsfunktionerna hastigt slås ut.
Annorlunda formulerat erhåller inte finansiella företag finansiellt stöd för deras egen överlevnad,
utan för att säkra de finansiella funktioner inom vilka företagen bedriver verksamhet.61 När det
finansiella systemet bedöms kunna uppfylla de grundläggande funktionerna på ett ändamålsenligt
sätt, och utan störningar som innebär allvarliga samhällsekonomiska kostnader, råder det finansiell
stabilitet.62
3.3 Likviditetsrisk och betalningsberedskap
Kreditinstituts utlåning är av formellt kortfristig natur, även om den är generellt mer långfristig än
institutens inlåning. När inte löptiderna för in- och utlåning överensstämmer uppkommer en
likviditetsrisk, eftersom institutet inte kan garantera att kapital alltid finns att tillgå. Det innebär att
institutet inte alltid kan uppfylla kraven på att alltid tillhandahålla omedelbart lyftningsbara medel.
Annorlunda formulerat är utlåningen mindre likvid än inlåningen.63
Företag som är utsatta för likviditetsrisker, vilket finansiella institut naturligen är, löper ökad risk
för uttagsanstormningar. På grund av den ökade likviditetsrisken uppställs i bankrörelselag
(1987:617) (BRL) ett krav, med hänsyn till institutens art och omfattning, att ha en tillräcklig
betalningsberedskap för att utan dröjsmål kunna tillgodose insättares uttagskrav. Reglerna tar sikte
på nödvändigheten i finansiella institut att balansera löptiderna för in- och utlåning.64
59
SOU 2013:6 s. 59 f.
SOU 2014:52 s. 237.
61
SOU 2013:6 s. 59 f.
62
SOU 2014:52 s. 238.
63
Falkman, H, Bankrörelse – risker och riskhantering i banker, Norstedts Juridik AB, 2003, s. 434.
64
2 kap. 10 § BRL. Se även, Falkman, H, Bankrörelse – risker och riskhantering i banker, Norstedts Juridik AB, 2003,
s. 434.
60
13
Utöver reglerna i BRL har Finansinspektionen upprättat föreskrifter, i vilka krav ställs på en viss
likviditetstäckningsgrad i finansiella institut samt att rapportering rörande likviditetstäckningen ska
ske månadsvis. På så vis underlättas tillsynen över instituten för Finansinspektionen. 65 Risken för
uttagsanstormning dämpas även genom reglerna i lag (1995:1571) om insättningsgaranti (LIG).
Garantin utlöses dock endast i samband med att en bank försätts i konkurs, alternativt att
Finansinspektionen beslutar att garantin ska utlösas.66 Garantin utlöses först när banken inte längre
kan utföra sin vardagliga verksamhet, därför föreligger fortfarande en risk för uttagsanstormning
om insättare erhåller vetskap om att banken riskerar att fallera.67
3.4 Förtroende för den finansiella marknaden
Den finansiella sektorns funktionsförmåga är beroende av marknadens förtroende för
kreditinstitutens betalningsförmåga och likviditet. I avsaknad av transparent och tillgänglig
information om institutens finansiella ställning och hur den förväntas förändras, skapas risk för att
förtroendet för instituten minskar. Osäkerhet kring institutens solvensförmåga, vanligen orsakad
av informationsbrist, leder även i stor utsträckning till sämre möjligheter att sälja instrument på
värdepappersmarknaden, omvänt att färre är villiga att köpa instrument. Minskat förtroende för
instituten innebär inte sällan kompensationskrav från investerare i form av högre räntor eller
utdelning, vilket leder till att finansiella problem i instituten riskerar att förvärras. Förtroendebrist
kan i svåra kriser snedvrida handeln på marknaden genom att tillgångarna som handlas kraftigt
faller i värde. Inte enbart riskfyllda tillgångar, utan även tillgångar som i vardagligt tal klassificeras
som säkra riskerar att falla i värde.68
Förtroende för den finansiella marknaden har två utgångslägen: ur långivares och aktieägares
perspektiv. Långivare är angelägna att banker ska finansieras genom eget kapital eller ställa
säkerheter för eventuella lån, eftersom det egna kapitalet täcker förluster och skyddar därmed
långivare från att bära förluster. Därigenom överförs kreditrisken69 från långivare till bankens
ägare. Sålunda frambringar det egna kapitalet ett förtroende för banken från långivarna.
Det omvända gäller aktieägarna. Ju större risk att aktieägare förlorar kapital, desto större skäl har
aktieägarna att inte låta banken ta stora risker i verksamheten. Riskbenägenheten hos aktieägarna
ökar när bolaget har lite eget kapital, eftersom de har lite monetära medel att förlora och mycket
65
1 kap. 5-7 §§ samt 2 kap. 1-3 §§ FFFS 2012:6.
8 § LIG.
67
Falkman, H, Bankrörelse – risker och riskhantering i banker, Norstedts Juridik AB, 2003, s. 477 f.
68
Prop. 2008/09:61 s. 19.
69
Risken för att en part i en finansiell transaktion inte uppfyller villkoren i kontraktet och förorsakar fordringsägaren
kapital- eller ränteförlust, eller ökade kostnader.
66
14
att vinna om risktagandet resulterar i hög avkastning. Samtidigt är eget kapital ett relativt dyrt
finansieringsalternativ för banker, eftersom ägare kräver ökad kompensation för att behöva bära
den största förlustrisken.70
Rationellt, ur ägarsynpunkt, är att ta riskfyllda beslut när aktiekapitalet är lågt, eftersom eventuella
förluster blir begränsade samt att värdet av vinster i princip kan bli obegränsat. I en välfungerande
kapitalmarknad motverkas sådant beteende av en motvilja att låna ut pengar, vilket leder till att
lånekostnader stiger. Dock kan statlig tillsyn och stödaktioner vid finansiella kriser uppfattas som
en betydande riskminskning för lånefinansiärer, vilket innebär att marknadens krav på bankernas
eget kapital blir för lågt. De låga kraven på eget kapital kan bero på att marknaden och
lånefinansiärer förlitar sig på att bankerna blir omhändertagna av staten vid finansiella kriser. Det
skapar incitament för aktieägare och bankernas ledning att ta riskfyllda beslut i den dagliga
verksamheten.71 De negativa effekterna till följd av bankernas handlande drabbar inte tillfullo
bankerna, vilket blir ett moral hazard – problem.72
3.5 Systemviktigt företag
Ett företag anses systemviktigt om ett fallissemang av detsamma innebär att hela eller delar av det
finansiella systemet utsätts för en allvarlig störning. Åtminstone delar av verksamheten ska utgöra
en del av systemets grundläggande funktioner, vara en förutsättning för att någon annan central del
av det finansiella systemet ska fungera eller vara förknippad med stora spridningsrisker. Det
sistnämnda innefattar specialiserade tjänster73, vilka andra finansiella aktörer är beroende av.
Lehman Brothers fallissemang påvisar dock att även värdepappersbolag kan ge upphov till enorma
spridningseffekter på finansiella marknaden. Likaledes utgör kreditmarknadsföretags och
försäkringsföretags verksamhet i vissa fall sådan spridningsrisk.74
Finansinspektionens definition av systemviktiga företag är:
”Ett företag vars fallissemang kan få så pass allvarliga konsekvenser att det utgör en systemrisk.
Vanliga faktorer för att avgöra om ett företag är systemviktigt är: storlek, gränsöverskridande
verksamhet, sammanlänkning med det finansiella systemet, ersättningsbarhet, komplexitet.
70
SOU 2014:52 s. 239.
SOU 2013:6 s. 92.
72
SOU 2013:6 s.564.
73
Exempel på sådana tjänster är clearing och avveckling, värdepappersförvaring och marknadsgaranthandel.
74
SOU 2014:52 s. 244 f.
71
15
Bedömningen varierar över tiden, bland annat beroende på hur känsligt det finansiella systemet
är för störningar.”75
Finanskrisen 2008 har medfört att definitionen av systemviktighet till viss del har ändrats. Tidigare
identifierades ett fåtal större företag som systemviktiga och övriga företag lämnades därhän. Efter
finanskrisen visade det sig att även mindre företag kunde vara systempåverkande och att det således
föreligger svårighet i att definiera vilka företag som förväntas ha systempåverkande effekter på
finansmarknaden.76 Dock kvarstår banker i fokus för den finansiella stabiliteten, vilket till stor del
beror på att de är känsliga för störningar och vid ett fallissemang ger upphov till spridning till andra
finansiella företag.77
I BRRD använder man benämningen kritiska verksamheter för de företag vars fallissemang utgör
en finansiell risk, och som därmed är systemviktiga. Dessa företag ska, för att utgöra en kritisk
verksamhet, inneha en tillräcklig andel av de grundläggande funktionerna på finansmarknaden
samt utgöra en central motpart för andra företag. Det nämnda indikerar att företagets storlek inte
är avgörande för ett företags systemviktighet, utan det är företagets ersättningssvårighet, eller
utbytbarhet, som avgör om företaget bedriver kritisk verksamhet eller inte.78
3.6 Kapitaltäckningskrav
3.6.1 Kapitalbas och kapitalkrav
För att ett företag ska vara kapabelt att stå emot faktiska och befarade förluster, utan att
finansieringen hotas, är det egna kapitalet av central betydelse.79 I ett systemviktigt företag krävs
som huvudregel en större kapitalbas än i andra typer av företag. Anledningen är att systemviktiga
företag bedriver verksamhet på en mer riskfylld marknad, på grund av att bankernas verksamhet är
styrd av in- och utlåning. Det innebär att bankerna är i behov av mer förlustabsorberande kapital.
Storleken på kapitalet är beroende av de risker företaget tar, men även utsätts för, samt de risker
som det finansiella systemet i sin helhet utsätts för.80 Efter finanskrisen 2008 infördes regler om att
ett företags kapitalbas ska anpassas till företagets kredittillväxt och fungera som motståndskraft när
företaget utsätts för fler och mer omfattande risker. Kapitalbasen ska därför vara anpassad till
bankernas långsiktiga finansiering.81
75
Fi rapport, Stabiliteten i det finansiella systemet, DNR 14-999, 12 juni 2014, s. 16.
SOU 2013:6 s. 94 f.
77
Fi rapport, Stabiliteten i det finansiella systemet, DNR 14-999, 12 juni 2014, s. 15.
78
SOU 2014:52 s. 368 f.
79
SOU 2014:52 s. 248.
80
SOU 2014:52 s. 262.
81
SOU 2014:52 s. 248.
76
16
Krav finns även rörande företagens likvida tillgångar, eftersom företagen ska vara kapabla att
hantera en situation när den kortsiktiga finansieringen av något skäl försvinner.82 Kapitalkravet är
samtidigt utformat utifrån företagens motpartsrisk. Risken är förenad med att leverans och
betalning av finansiella instrument inte alltid sker samtidigt, därför är finansiella institut speciellt
beroende av motpartens ekonomiska ställning. Handel med företag som har instabil ekonomi
föranleder högre kapitalkrav.83
Sedan finanskrisen 2008 har nya regler avseende kapitaltäckningsgraden mynnat ut i
kapitaltäckningsdirektivet84 och tillsynsförordningen85, vilka trädde i kraft den 1 januari 2014, i
syfte att strama åt kapitaltäckningskraven. Genom införandet av reglerna eftersträvas främst att
motverka att systemviktiga företag hamnar i en finansiell kris. I och med införandet av direktivet
och förordningen införlivades den första delen av den s.k. Basel III-överenskommelsen även i
svensk rätt. Basel III innebär övergripande, i jämförelse med Basel II, en höjning av kapitalbasen
och skärpning av vilken sorts kapital som får räknas in i institutens kapitalbas (se figur 3).86
Figur 3. Krav på kärnprimärkapital i Basel III i jämförelse med Basel II
Källa: Stefan Ingves87, Basel III – regler för en säkrare banksektor.88
I Sverige tillkom senare under år 2014, som följd av nämnda direktiv och förordning, lag
(2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag samt lag (2014:966) om
kapitalbuffertar. Genom de nytillkomna lagarna ges möjlighet för institut att möta förluster, som
82
SOU 2014:52 s. 248.
Falkman, H, Bankrörelse – risker och riskhantering i banker, Norstedts Juridik AB, 2003, s. 424.
84
Dir. 2013/36/EU.
85
Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013.
86
Prop. 2013/14:228 s. 111. Jfr även, Financial Stability Boards förslag att globala systemviktiga banker ska ha ett
totalt kapitalkrav, inklusive förlustbärande skulder, på 16-20 %,
http://www.swedishbankers.se/Sidor/4_Publikationer/Bankfokus%20nr%204%202014/5_TLAC---nytt-kapitalkravf%C3%B6r-systemviktiga-banker.aspx, (2015-02-10, 15:38).
87
Chef för Sveriges Riksbank sedan år 2006.
88
Stefan Ingves presentation hos Bankföreningen 2011-11-10.
83
17
beror på kreditrisker89, marknadsrisker90 och operativa risker91, genom att instituten kan välja
mellan olika metoder vid beräkning av kapitalbasen.92
Kapitalbasen utgörs av en sammanvägning av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet för
kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. Kapitalbasen ska sålunda säkerställa bankens
fortlevnad och skydda investerare. Vidare fungerar den utmärkt som ett mätinstrument för
tillsynsmyndigheten, f.n. Finansinspektionen, särskilt vad gäller bedömningen av kreditinstitutens
soliditet.93
Kapitalbaskravet är ett bindande krav, vilket innebär att det inte finns utrymme för fortsatt
verksamhet om kraven inte uppfylls. Tillsynsmyndigheten har befogenhet att återta banktillståndet
om kreditinstitut inte bibehåller det lagstadgade kapitalbaskravet.94 Orsaken till dessa krav är att
kapitalbasen måste vara av tillräckligt bra kvalitet för att kunna utnyttjas till att absorbera
eventuella förluster. Dock får inte kapitalbasen riskeras att dras tillbaka när ett företag får
finansiella problem, en risk vilken utgörs av exempelvis mycket lånat kapital. Aktiekapital är
regelmässigt exempel på minst lättflyktigt kapital.95
Vid varje tidpunkt ska ett institut ha ett kärnprimärkapital96 motsvarande minst 4,5 procent av
institutets totala riskvägda exponeringsbelopp (kärnprimärkapitalrelationen).97 Därutöver ställs
krav på att institutets primära kapital ska utgöra minst sex procent av det totala riskvägda
exponeringsbeloppet (primärkapitalrelationen).98 Slutligen ska den totala kapitalrelationen99 vara
minst åtta procent.100 De beskrivna kraven innebär att en betydligt större andel av kapitalbaskraven,
än tidigare, måste täckas av kapital av högre kvalitet.101
89
Risk för att låntagaren inte uppfyller sina åtaganden gentemot instituten vad gäller betalning av räntor och
amorteringar på avtalad tid. Se även, prop. 2013/14:228 s. 115.
90
Risk när marknadsvärdet på en tillgång förändras i oönskad riktning. Se även, Prop. 2013/14:228 s. 115.
91
Risker för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på
grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsliga risker.
92
http://www.fi.se/Regler/Kapitaltackning/ (2014-12-16, 14:00). Dock kommer inte de olika metoderna att vidare
behandlas.
93
Falkman, H, Bankrörelse – risker och riskhantering i banker, Norstedts Juridik AB, 2003, s. 410.
94
SOU 2014:52 s. 263.
95
SOU 2014:52 s. 262.
96
Aktiekapital och innehållna vinstmedel, dvs. det kapital som anses vara av högst kvalitet och som bäst kan täcka
förluster. Se, prop. 2013/14:228 s. 137.
97
Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013 art. 92.1 a.
98
Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013 art. 92.1 b.
99
Institutets kapitalbas som andel av institutets totala riskvägda exponeringsbelopp.
100
Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013 art. 92.1 c.
101
Prop. 2013/14:228 s. 115.
18
3.6.2 Kapitalbuffert
Utöver
tillsynsförordningens
kapitaltäckningskrav
och
kapitalbaskrav
fordrar
kapitaltäckningsdirektivet krav avseende kapitalbuffert i instituten. Genom kapitalbufferten kan
hänsyn tas till systemrisker, vilka kan variera med makroförhållanden, samt hänsyn till risker som
beror på det finansiella systemets struktur.
Syftet med införandet av en buffert är att den ska kunna användas för att täcka förluster och därmed
förhindra att instituten bryter mot kapitalbaskraven i tillsynsförordningen, i sämre ekonomiska
tider.102 Reglerna om kapitalbuffertar regleras i lag (2014:966) om kapitalbuffertar. I lagen finns
även särskilda kapitalbuffertkrav för systemviktiga företag.103
Om ett institut inte uppfyller buffertkravet ska åtgärder vidtas för att, inom en viss tid, stärka
kapitalbasen så att den hamnar i nivå med buffertkravet. För att stärka kapitalbasen har restriktioner
införts gällande institutets rätt att vidta vinstutdelningar och vissa andra utbetalningar, såsom
exempelvis bonusutbetalningar.104 Konsekvenserna av att ett institut bryter mot buffertkraven är
dock relativt lindriga, vilket överhängande beror på att buffertkravet inte är bindande, till skillnad
mot kapitalbaskravet.105
3.7 Bruttosoliditet
I enlighet med internationella överenskommelser ska bruttosoliditet införas som en extra faktor i
den finansiella regleringen. Det är ett helt nytt reglerings- och övervakningsinstrument i EU.106
Definitionen av vad som avses med bruttosoliditet beskrivs i tillsynsförordningen som:
”[…] den relativa storleken av ett instituts tillgångar, förbindelser utanför balansräkningen och
ansvarsförbindelser att betala eller leverera eller ställa säkerheter, inbegripet skyldigheter som
härrör från mottagen finansiering, gjorda åtaganden, derivat eller repor, men med uteslutande av
skyldigheter som endast kan genomdrivas i händelse av institutets likvidation, ställt i förhållande
till institutets kapitalbas.”107
Annorlunda formulerat uttrycker bruttosoliditetsmåttet kvoten mellan institutets egna kapital och
dess totala tillgångar. Måttet fungerar som en säkerhetsspärr och sätter gräns för hur mycket ett
institut får belåna eget kapital, även i de fall verksamheten anses vara relativt riskfri. Anledningen
102
Prop. 2013/14:228 s. 137 f.
Buffertkraven kommer inte närmare beskrivas i uppsatsen. Se istället, 5 kap. lag (2014:966) om kapitalbuffertar.
104
Dir. 2013/36/EU ingressen skäl (89).
105
SOU 2014:52 s. 264.
106
Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013 ingressen skäl (94).
107
Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013 art. 4.1 led. 93.
103
19
till säkerhetsspärren är att måttet inte tar hänsyn till vem eller vad institutet lånar ut. Dessutom
bidrar bruttosoliditetsmåttet till att instituten inte underskattar de risker som kan uppstå till följd av
felaktiga riskbedömningar.108
Bruttosoliditetsmåttet är ett nytt instrument för EU:s medlemsstater, därför införs kraven gradvis.
Från och med den 1 januari 2014 började instituten rapportera in data. Från och med den 1 januari
2015 ställs det krav på instituten att offentliggöra sina bruttosoliditetsmått. I slutet av 2016 ska
kommissionen utvärdera bruttosoliditetsmåttet och, om lämpligt, lägga fram ett lagförslag om
bindande nivåer för bruttosoliditetsgraden.109
3.8 Finansiella marknaden – ett sammanlänkat system
Vad som ovan visats är att Sverige har ett stort och sammanlänkat finansiellt system, vilken utgörs
av en hög bankkoncentration. Bankerna erbjuder nödvändiga funktioner för att ett samhälle ska
fungera (sparande, lån, betalning och försäkring). Med anledning av bankernas viktiga funktion är
stabilitet i det finansiella systemet avgörande för att förhindra att obalanser uppstår. Därav är höga
kapitalkrav, buffertkrav och bibehållet förtroende från marknaden viktiga beståndsdelar för att
undvika problem i systemviktiga företag och därmed även för att undvika allvarliga problem för
samhällsekonomin.110
108
Prop. 2013/14:228 s. 116 f.
Prop. 2013/14:228 s. 116 f.
110
Fi rapport, Stabiliteten i det finansiella systemet, DNR 14-999, 12 juni 2014, s. 3 f.
109
20
4. Krishantering av systemviktiga företag fram till 1 januari 2015
4.1 Inledning
Innan finanskrisen år 2008 fanns ingen konkret lagstiftning avseende krishantering inom EU. De
regler som fanns reglerade insättningsgaranti samt likvidations- och konkursförfaranden. Sedan år
2008 har dock regeringar, centralbanker och ansvariga myndigheter vidtagit en mängd olika
åtgärder för att stabilisera finansmarknaden samt utvecklat regler för hur krishanteringen lämpligen
ska genomföras. De åtgärder som inledningsvis inleddes i Sverige under krisen var en utökad
insättningsgaranti, lånegarantier samt statliga kapitaltillskott.111 Riksbanken hanterade den
likviditetskris som uppstod genom extra lånefaciliteter med längre löptid än normalt samt lånade
ut kapital mot ett bredare spektrum av säkerheter. Vidare ingick Riksbanken swapavtal112 med
amerikanska Federal Reserve113 för att säkerställa behovet av dollarfinansieringen. Swapavtal
ingicks även med ECB för att Riksbanken skulle ha beredskap att kunna ge lån i euro.114
De åtgärder som Riksbanken genomförde motverkade stopp i betalningssystemet samt ledde till en
upplösning av kreditåtstramningen som genomsyrade finansmarknaden.115 I samband med
Riksbankens åtgärder sjönk interbankräntorna, vilket visar att bankerna var mer villiga att ge
krediter till varandra, även med längre löptider. Swapavtalen bidrog till att spridningen av krisen,
från de länder Sverige hade etablerad handel med, avtog. Riksbankens krishantering baserades även
på att bistå andra länder, med vilka Sverige bedrev handel, i deras krishantering. Därav
förhindrades en spridning av problemen till Sverige.116
Under den inledande fasen av krisen beslutade Riksgälden, i samråd med Riksbanken, att utföra
extra emissioner av statsskuldväxlar enligt ett auktionsschema. Kapitalet som inkom genom
emissionerna lånades ut via s.k. omvända repor117 i säkerställda bostadsobligationer, med samma
löptid som statsskuldväxlar. Åtgärderna bidrog till att belåningsbara värdepapper fanns att tillgå,
111
Prop. 2008/09:61 s. 22. Jfr även, 6 kap. 8 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank i dess lydelse den 1 januari
2015.
112
Finansiellt instrument vari ett byte av kassaflöden mellan två parter på ett underliggande nominellt belopp sker. Ett
swapavtal kan innebära att en part med ett fast kassaflöde vill byta till ett rörligt kassaflöde med en annan part som
istället har ett rörligt kassaflöde men vill byta till ett fast kassaflöde. En ränteswap är ett exempel på ett swapavtal där
en aktör som lånar till fast ränta (ex. bunden ränta i 5 år) vill byta ränteflöde med en annan aktör som lånar till rörlig
ränta. Anledningen till bytet kan vara att aktörerna har olika kreditvärdighet och därmed olika villkor för fast respektive
rörlig ränta.
113
Amerikanska centralbanken.
114
SOU 2013:6 s. 142.
115
SOU 2013:6 s. 24.
116
SOU 2013:6 s. 143 f.
117
Motsatsen till repa, d.v.s. att Riksbanken lånar pengar av bankerna. Riksbankens lämnar egna värdepapper som
säkerhet, så kallade riksbankscertifikat. Långivning i båda riktningarna mellan Riksbanken och banker regleras av
reporäntan, som fastställs av Riksbanken.
21
samtidigt som kreditinstitutens finansiering underlättades. Det i sin tur bidrog till att det finansiella
systemets funktioner var möjliga att upprätthålla.118
Staten tog ut avgifter för flera av sina insatser, vilket resulterade i en nettointäkt för statskassan.
Fortfarande i år (2015) inflyter räntor och kapital, vilkas ursprung hänförs till krishanteringen från
år 2008. Nettointäkterna förväntas uppkomma till närmare tio miljarder kronor.
För att kunna göra en rättvis bedömning av det ekonomiska läget efter krisen måste hänsyn och
reflektioner föras till vilka kostnader som hade kunnat uppstå om inte krishanteringen hade
genomförts, eller om den varit mindre omfattande. Verkligheten angående arbetslöshet,
realekonomi samt effekter på kreditförsörjningen hade med största sannolikhet varit en helt annan
om så varit fallet.119
Figur 4. Jämförelse åtgärder för finansiell stabilitet
Källa: Torbjörn Becker120, SNS Analys nr. 8, Global finansiell kris.
Vid en jämförelse mellan förväntade och faktiska åtgärder visar figur 4 att krisen, ur en
statsfinansiell synvinkel, har varit positiv. Dock är inte en positiv utveckling av statskassan det
väsentliga kriteriet för en lyckad krishantering. Det avgörande, ur en samhällsekonomisk
synvinkel, är huruvida insatserna i krisen bidragit till en bättre, eller i vart fall mindre dålig,
realekonomisk utveckling. I det perspektivet skulle även ett kraftigt negativt statsfinansiellt utfall
vara fullt försvarligt.121
118
SOU 2013:6 s. 148.
SOU 2013:6 s. 182 f.
120
Ekonomidoktor i nationalekonomi och chef för Stockholm Institute of Transition Economics, vid Handelshögskolan
i Stockholm.
121
SOU 2013:6 s. 182 f.
119
22
4.2 Statligt stöd till kreditinstitut
4.2.1 Inledning
Statligt stöd till krisdrabbade företag är berättigat i och med Fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt (FEUF), om stödet inte snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen på den
finansiella marknaden eller påverkar handeln mellan medlemsstaterna.122 I och med finanskrisen
2008 utfärdades lag (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen), i vilken stöd för statlig
finansiering för att motverka risk för allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige
lagstadgades.123 Syftet var att upprätthålla en incitamentsstruktur i vilken kreditinstitutens eget
ansvar bevarades och att statens långsiktiga kostnader för stödet minimerades. Vidare skulle staten
erhålla ersättning för sitt risktagande och ta del av den värdestegring som stödet eventuellt
föranledde. Det var även institutets ägare som skulle stå för förlusterna och att staten skulle, som
en sista utväg, ha rätt att lösa in aktier i institutet.124
För att ta del av stödåtgärderna ställdes restriktiva krav angående bonus- och ersättningssystemen
i bankerna.125 Finanskommittén anser att stödlagen var viktig för att stärka förtroendet på
marknaden under finanskrisen 2008. Det var en nödvändig lagstiftning i den strategi för
krishantering som behövdes i Sverige.126
4.2.2 Formerna för stödet
I propositionen till stödlagen anges att formen för det statliga stödet beror på vilka problem det
finansiella institutet står inför. Vidare anges att det inte är möjligt att ge en uttömmande reglering
för hur formen för stöd bör se ut. Stödmyndigheterna hade vid tillämpning av stödlagen ett fritt
handlingsutrymme, dock fick stödåtgärder endast ske i institut som uppfyllde kraven för
systemviktighet. Exempel på åtgärder som kunde vidtas inom ramen för stödlagen var;
likviditetsförstärkning, statliga garantier, stöd vid uppköp eller statligt övertagande.127
4.2.3 Särskilt likviditetsstöd vid tillämpning av stödlagen
4.2.3.1 Carnegie Investment Bank
Under år 2008 råkade Carnegie Investment Bank (fortsättningsvis Carnegie) ut för
likviditetsproblem och tvingades ansöka om likviditetsstöd från Riksbanken. Riksbanken och
Finansinspektionen bedömde att Carnegie var solid, men att den pågående finanskrisen påverkat
122
Art. 107.1 och art. 107.3b FEUF.
1 kap. 1 § stödlagen.
124
Prop. 2008/09:61 s.30.
125
SOU 2013:6 s. 151 f.
126
SOU 2013:6 s. 23.
127
Prop. 2008/09:61 s. 37 ff.
123
23
bankens likviditet negativt. Två veckor efter det utbetalade likviditetsstödet bestämde
Finansinspektionen att dra in Carnegies banktillstånd, varefter Riksgälden tog över Riksbankens
kredit till bolaget.128
Hanteringen av Carnegie är det enda fallet när stödlagen tillämpats. Banken hade direkt
systempåverkande effekt på finansmarknaden, således var ett oordnat konkursförfarande inte ett
alternativ om stabiliteten på marknaden skulle bevaras. Därav förhandlades ett avtal fram vari
Riksgälden övertog Carnegies krediter och säkerheter som Carnegies moderbolag D. Carnegie &
Co. lämnat till Riksbanken. Säkerheten för stödlånet utgjordes av värdet på aktierna i Carnegie.
Anledningen till att staten avsåg att överta banken, och inte inleda ett likvidationsförfarande, var
att en likvidation innebar större värdeförstöring samt behov av ökad hantering av
spridningseffekter, vilket skulle innebära ökade kostnader för staten. I stödlagen angavs att stöd
ska ges till lägsta möjliga kostnad129 och därav var ägandeövergången det bästa alternativet.130
4.2.3.2 Carnegies förvärv av Hagströmer & Qviberg (HQ-banken)
I nära anslutning med Carnegies ekonomiska instabilitet uppdagades även HQ-bankens
ekonomiska problem. I september 2010 förvärvade Carnegie HQ-banken för 268 miljoner kronor,
vilket innebar att Carnegie förvärvade samtliga av HQ-bankens aktier. Förvärvet skedde på
bekostnad av aktieägarna, vilket innebar enorma förluster för desamma. Storägarna Öresund
drabbades exempelvis av en förlust på cirka 353 miljoner kronor.131
4.2.4 Villkor för de statliga stödåtgärderna
4.2.4.1 Överenskommelser mellan stat och institut
För att vara berättigad till finansiellt stöd krävdes att institutets verksamhet var livskraftig eller
förväntades uppnå lönsamhet på lång sikt, för att möjliggöra en avveckling av instituten under
ordnade former.132 I syfte att tillvarata statens intressen, att institutets ekonomiska ansvar skulle
upprätthållas, skulle beslut om stöd till institutet föregås av överenskommelser mellan stat och
institut.133 Överenskommelserna var ofta villkorade, vilket förutsatte att instituten och ägarna var
samarbetsvilliga. Villkoren reglerade inte sällan hur återbetalning av stödåtgärderna skulle ske. I
och med att syftet med stödlagen var att stödåtgärderna skulle belasta aktieägarna riktades
128
SOU 2013:6 s. 147.
2 kap. 2 § 2 st. stödlagen.
130
SOU 2013:6 s. 153 ff.
131
DN Ekonomi, Stiernstedt, J, Carnegie köper HQ Bank, http://www.dn.se/ekonomi/carnegie-koper-hq-bank/,
(hämtad 2015-01-12).
132
2 kap. 1 § stödlagen.
133
Prop. 2008/09:61 s. 34.
129
24
återkravsvillkor mot aktieägarna, genom det egna kapitalet i instituten. Därmed belastade inte
stödåtgärderna instituten som en skuld, vilket skulle ha varit olämpligt i en finansiell kris. Om
instituten och aktieägare inte samarbetade hade staten befogenhet att säkra kontrollen genom
inlösen av aktier.134
4.2.4.2 Inlösen av aktier
Staten hade rätt att lösa in aktieägares aktier först i de fall ägare eller institut inte godtagit ett enligt
Prövningsnämnden utfärdat avtalsförslag, inte fullgjort en förpliktelse eller i de fall institutets
kapitalbas inte uppgick till det lagstadgade kravet.135 Inlösen fungerade som en sista utväg och fick
enbart göras i de fall det förelåg synnerliga skäl utifrån den allmänna nyttan. Sådant synnerligt skäl
kunde föreligga om institutet hamnat i en verklig krissituation, vilket krävde ett snabbt ingripande.
Till exempel skulle ett sådant ingripande vara berättigat när institutets kapitalbas motsvarade så lite
som en fjärdedel av det lagstadgade kravet136 i kapitaltäckningslagen.137
Lösenbeloppet för aktien skulle bestämmas till ett pris som motsvarade försäljningspriset under
normala förhållanden.138 I de fall det skulle uppstå tvist angående lösenbeloppet skulle beloppet
bestämmas utefter scenariot att institutet aldrig omfattats av statligt stöd.139 I övrigt skulle inlösen
av aktier hanteras utifrån reglerna om inlösen av minoritetsaktier i aktiebolagslagen (2005:551)
(ABL).140
4.2.5 Stabilitetsfond och stabilitetsavgift
Det stödsystem som angavs i stödlagen finansierades från ett räntebärande konto i Riksgälden.
Behållningen på kontot utgjorde stabilitetsfonden. Staten bidrog med 15 miljarder kronor till
fonden, som sedan kompletterades med de medel staten erhöll vid återbetalning av utbetalade
kreditstöd eller garantiprogram. De medel som återfanns, och fortfarande återfinns, på kontot fick
staten återanvända för att kunna ingripa med olika former av stöd. För det fall medlen i fonden inte
räckte till kunde ytterligare krediter uppbäras från Riksgälden.141
Utgångspunkten med stabilitetsfonden var att instituten, i viss mån, skulle finansiera
stödåtgärderna själva. Vidare var syftet även att värna om skattebetalares intressen och långsiktigt
stärka stabiliteten på finansmarknaden. Därför uttalade regeringen att de aktörer som omfattades
134
Prop. 2008/09:61 s. 38.
4 kap. 1 § stödlagen.
136
Jfr. 2 kap. 1 § kapitaltäckningslagen.
137
Prop. 2008/09:61 s. 52.
138
4 kap. 3 § 2 st. stödlagen.
139
5 kap. 1 § stödlagen.
140
Se, 22 kap. ABL.
141
Prop. 2008/09:61 s. 46.
135
25
av stödlagen borde ansvara för finansieringen av kostnaderna genom en stabilitetsavgift. Följden
blev att kreditinstitut från och med år 2009 var tvungna att erlägga en avgift till fonden.142 Avgiften,
vilken utgjorde 0,036 procent av institutens avgiftsunderlag143, var specifikt utformad för varje
enskilt institut.144 Avgiften var baserad på institutets risk för fallissemang, att institutens
riskbenägenhet skulle avta och att ledningens handlande i instituten inte skulle innefattas av en
okontrollerbar chansning för verksamhetens fortgående.145 Avgiften hade således både en
finansierande och beteendepåverkande funktion för finansiella instituts verksamhet.146 Figur 5
visar att stabilitetsfonden år 2013 hade en positiv behållning, vilket till viss del berodde på
inbetalade avgifter från instituten och intäkter från utförda stödåtgärder.
Figur 5. Översikt stabilitetsfonden 31 oktober 2013
Källa: Riksgälden Dnr: 2013/424
4.3 Kapitaltillskottsprogram
4.3.1 Inledning
Under finanskrisen krävde finansmarknaden höga riskpremier och hög avkastning på nytt kapital,
som en naturlig följd av osäkerheten kring bankernas framtida finansiering. Nyemissioner var vid
den tidpunkten oattraktiva för aktieägarna, vilket riskerade bidra till att bankerna skulle dra ner på
tillgångar för att förbättra sin kapitalsituation för att göra aktieägarna nöjda. En sådan utveckling
hade förvärrat situationen på finansmarknaden, varför kapitaltillskottprogrammet utvecklades för
att motverka att den situationen uppstod. Grundtanken med kapitaltillskottprogrammet var att tillse
142
Prop. 2009/10:30 s. 11.
För uträkning av avgiftsunderlag hänvisas till 7 kap. 3 och 5 §§ stödlagen.
144
7 kap. 2 § stödlagen.
145
Prop. 2008/09:61 s. 50.
146
SOU 2013:6 s. 168.
143
26
kreditinstituten med riskkapital till rimliga villkor. På grund av nämnda tillkom även förordning
(2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.147
4.3.2 Förutsättningar för att lämna kapitaltillskott
Endast svenska institut var berättigade till kapitaltillskott och instituten var även tvungna att nå upp
till det lagstadgade kapitalbaskravet för att kunna erhålla kapitaltillskott.148 Kapitalkravet
reglerades i, den nu mer upphävda, lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar
(kapitaltäckningslagen).149 Varje instituts kapitalkrav var specifikt beroende på vilka risker som
förekom i institutets verksamhet; kreditrisker, marknadsrisker samt operativa risker. Vad gällde
kreditriskerna var instituten tvungna att ha kapital överstigande åtta procent av institutets riskvägda
exponeringsbelopp.150 När det kom till marknadsriskerna beräknades den av summan av
kapitalkravet för motpartsrisker för verksamhet i handelslagret, avvecklingsrisker för hela
verksamheten, positionsrisker (ränte- och aktiekursrisk) för verksamhet i handelslagret samt
valutakursrisker och råvarurisker i hela verksamheten. 151
Kapitaltillskottsprogrammet var beroende av att institutet ingick ett avtal med Riksgälden.152 I
avtalen reglerades hur instituten tilläts använda kapitalet, särskilt reglerades framtida ersättning till
personer med ledande ställning i instituten. Restriktioner avseende ersättningen gällde för de fem
personer som hade den högsta sammanlagda ersättningen, vilket innebar ett stopp för löne- och
arvodesökning, stopp för bonusar och begränsningar för avgångsvederlag för företagsledningen i
de institut som erhöll kapitaltillskott. Eventuella avgångsvederlag fick inte vara förmånligare än
enligt riktlinjerna för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i företag med statligt
ägande. Arvode till styrelseledamöter fick heller inte, under åren 2009 och 2010, höjas.153
4.3.3 Former av kapitaltillskott
Kapitaltillskottsprogrammet innebar att Riksgälden kunde, efter regeringens godkännande
tillskjuta aktiekapital, i.e. hybridkapital, till företag. Tillskottet fick som högst motsvara en ökning
av två procentenheter av bankens kapitaltäckningsgrad och fick sammanlagt uppgå till högst 50
miljarder kronor.154 I praktiken var tillskottet ett lån som ingick i institutets kapitalbas såsom
147
SOU 2013:6 s. 165.
5 § förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.
149
Lagen upphävdes i samband med införandet av lag (2014:969) om införande av lagen (2014:968) om särskild tillsyn
över kreditinstitut och värdepappersbolag (2 §).
150
2 kap. 3 § kapitaltäckningslagen.
151
2 kap. 4 § kapitaltäckningslagen.
152
6 § förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.
153
Finansdepartementets pressmeddelande, Regeringen inför kapitaltillskottsprogram för att värna kreditgivningen till
hushåll och företag, 2009-02-09.
154
9-10 §§ förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.
148
27
primärt kapital, dvs. eget kapital.155 I och med att lånet inte drabbade institutens skuldnivå bidrog
lånet till att kunna lindra oron på marknaden avseende institutens kreditförluster.
Det fanns två olika alternativa tillvägagångssätt att genomföra kapitaltillskottet på. Det första
alternativet var att Riksgälden deltog i en marknadstransaktion (nyemission), varigenom
Riksgälden förvärvade aktier eller skuldförbindelser i sådan omfattning att vederlaget för dessa
motsvarade högst 70 procent av beloppet emissionen avsåg och att återstoden av aktierna förvärvas
av andra investerare. Den andel som Riksgälden förväntades förvärva skulle i sådana fall
bestämmas på förhand, innan emissionen genomfördes. Riksgälden kunde även lämna en garanti
för att förvärva återstoden av aktierna, efter erbjudande om nyemission till marknaden, som andra
investerare inte valde att förvärva.156
Det andra alternativet bestod av att genomföra en riktad emission varigenom Riksgälden
förvärvade aktier eller andra skuldförbindelser i form av konvertibler. För det fall att alternativ två
genomfördes var det Riksgälden som skulle utforma emissionsvillkoren, genom vilka hänsyn till
statens risktagande och rätt kunde tillvaratas.157
4.3.4 Omfattningen av programmet och avgifter
För att värna om skattebetalarna fick instituten betala avgifter och avkastning på kapitaltillskottet
till stabilitetsfonden158, det även för att staten tillförsäkrades en löpande avkastning och en andel
av företagets värdestegring.159 Under finanskrisen utnyttjades inte programmet i någon större
omfattning. Ingen av de finansiella instituten var i praktiken i behov av kapitaltillskott.160 Ändock
bidrog programmet till att den finansiella marknaden stabiliserades, genom att aktörer på den
finansiella marknaden visste att det fanns en möjlighet för bankerna att få statligt kapitaltillskott
om det skulle behövas.161
4.4 Garantiprogram för bankers upplåning
4.4.1 Inledning
Garantiprogrammet infördes i samband med finanskrisen 2008 och var en kortsiktig åtgärd, vilken
gällde fram till och med juni 2011. Programmet infördes i syfte att underlätta bankernas
155
7 § förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.
8 § förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.
157
9 § förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.
158
Se avsnitt 4.2.5.
159
Finansdepartementets pressmeddelande, Regeringen inför kapitaltillskottsprogram för att värna kreditgivningen till
hushåll och företag, 2009-02-09.
160
SOU 2013:6 s. 167.
161
SOU 2013:6 s. 23.
156
28
finansiering samt att sänka bankernas upplåningskostnader, för att på så vis främja
kreditförsörjningen till företag och hushåll. Kreditinstituten kunde frivilligt ansluta sig till
programmet genom att ingå ett ramavtal med staten för att sedan anmäla vilka krediter som skulle
garanteras av programmet.162 De banker som önskade gå med i programmet fick avge en
garantiavgift till staten om och när garantin utnyttjades. Programmet innebar kortfattat att staten
trädde in först om banken själv inte kunde betala sina lån.163
4.4.2 Förutsättningar för lämnande av garanti
En statlig garanti fick endast lämnas till svenska institut som hade en kapitalbas, vilken uppgick
till det lagstadgade kapitalkravet164 enligt kapitaltäckningslagen.165 Garantier lämnades inte för alla
typer av lån, utan enbart för skuldförbindelser som var nominellt bestämda, gav avkastning i form
av fast eller rörlig ränta, hade en löptid på mer än 90 dagar men kortare än fem år, hade registrerats
i ett avstämningsregister samt var förenade med en enkel struktur och i övrigt var förenande med
marknadsmässiga villkor.166 Det förelåg en lång rad skuldförbindelser för vilka inte en statlig
garanti
fick utges, bl.a.
för konvertibler,
vinstandelslån, kapitalandelslån eller om
skuldförbindelsen ingick i institutets kapitalbas,167 vilket vanligtvis inträffade vid kapitaltillskott
från staten.168
4.4.3 Garantiåtagandets omfattning
Garantiprogrammet erbjöds under en begränsad tid, därav reglerades även ett högsta belopp som
statens åtagande kunde komma att innebära. Sammanlagt till varje institut som gått med i
programmet kunde garantier lämnas med maximalt 750 miljarder kronor, varav högst 250 miljarder
kronor fick avse skuldförbindelser med en löptid mellan tre och fem år.169 Garantin fick heller inte
överstiga det mottagande institutets summa av förfallande skuldförbindelser eller vara högre än 20
procent av institutets inlåning från allmänheten.170
4.4.4 Villkor och avgifter för garanti
Precis som vid kapitaltillskott reglerades villkoren för lämnad garanti i avtal mellan Riksgälden
och instituten. Villkoren utformades med hänsyn till statens risk och deras rätt att säkerställa
162
SOU 2013:6 s. 158.
Fi rapport, Effekterna av de statliga stabilitetsåtgärderna - första rapporteringen, 12 nov 2008, s. 2.
164
2 kap. 1 § kapitaltäckningslagen.
165
3 § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
166
4 § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
167
5 § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
168
Se avsnitt 4.3.3.
169
7 § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
170
8 § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
163
29
behovet av kontroll och uppföljning av garantin. I villkoren skulle även begränsningar för hur
institutet fick marknadsföra krediter anges samt tröskelvärden för högsta ersättning till personer i
ledande position.171 För lämnad garanti var instituten tvungna att erlägga en avgift; 0,5 procent av
det garanterade beloppet om löptiden understeg ett år eller utifrån marknadspriset på kreditswappar
med ett tillägg om 0,5 procentenheter om löptiden översteg ett år. För säkerställda obligationer var
tillägget istället 0,25 procentenheter.172 Vid bestämmande av avgiften lades ytterligare ett tillägg
på avgiften. Tillägget kunde vara mellan 0,2 - 0,4 procentenheter och var beroende på institutets
kreditbetygskategori.173
4.4.5 Garantiprogrammet under finanskrisen 2008
Garantiprogrammet bidrog på ett avgörande sätt till finansiell stabilitet under krisen. Genom att
staten kunde träda in som garant för bankernas lån, vidgades bankers möjlighet att låna på längre
löptider och utan säkerheter. Det hade tidigare varit ett av de problematiska områdena i samband
med finanskrisen - att vara mindre beroende av kortsiktig marknadsfinansiering och fokusera på
långsiktig finansiering.174 Regeringen och Riksdagens ambition med garantiprogrammet var att alla
banker skulle utnyttja garantin, vilket inte blev fallet. Enligt Finanskommittén finns en mängd olika
förklaringar till varför det förelåg ett ointresse att delta i programmet: 175
-
Riksbanken försåg redan bankerna med det kapital de behövde.
-
Relativt dyrt att finansiera långfristiga lån.
-
Riksbankens vidgning av vilka säkerheter som godtogs bidrog inte till brist på säkerheter,
en faktor som skulle tvingat bankerna att delta i garantiprogrammet.
-
Slippa tvingas begränsa ersättningar till styrelse och ledande befattningshavare, dvs. just
den krets som avgjorde om banken skulle delta eller inte i programmet.
-
Avgiftsstrukturen tenderade att gynna mer problemtyngda banker.
Dock anser Finanskommittén att bristen på bankernas deltagande kan ha bidragit till positiva
effekter trots att garantiprogrammet inte i stor utsträckning utnyttjades. Bankerna, och inte minst
dess långivare, var införstådda i att bankerna vid behov när som helst kunde träda in i programmet,
varför risken för investerare och långivare minskade. Därigenom torde bankernas
upplåningskostnader ha minskat trots att de inte valde att delta i programmet.176
171
9 § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
11 § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
173
12 a § förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
174
SOU 2013:6 s. 23.
175
SOU 2013:6 s. 160 ff.
176
SOU 2013:6 s. 162.
172
30
4.5 Utvärdering av krishanteringen av systemviktiga företag innan 1 januari 2015
4.5.1 Inledande kommentarer
Krishanteringen av systemviktiga företag i Sverige fram till 1 januari 2015 tyder på en oplanerad
och ostrukturerad hantering. De åtgärder som vidtogs i samband med finanskrisen 2008 var
baserade på en lagstiftning som hastigt tagits fram i samband med att krisen utbröt. Det bidrog
troligtvis till en osäkerhet hos myndigheterna inför vilka effekter åtgärderna skulle bidra till och
om tillräckligt med ekonomiska resurser fanns att tillgå för att på bästa sätt stödja fallerande institut.
Att åtgärderna som vidtogs under krisen också togs fram i samband med krisen, visar på en
otillräcklig beredskap för hantering av finansiella kriser. Det påvisar även att de åtgärder som
vidtagits i tidigare kriser antagligen inte bidragit till tillräckligt bra effekter, eftersom
myndigheterna valde att inrätta helt nya åtgärder i och med finanskrisen 2008.
4.5.2 Statligt stöd till kreditinstitut
I stödlagen, så även i propositionen till samma lag, framgår inte närmare hur stödet till
kreditinstituten praktiskt sett skulle gå till. Det är en indikation på att lagen infördes med kort varsel
när finanskrisen bröt ut. En lag som inte närmare reglerar hur förfarandesättet ska gå till innebär
merarbete för de myndigheter som är förpliktade att agera inom lagens tillämpningsområde. Dock
kan det vara en fördel när handlingsutrymmet inte är för snävt utformat, eftersom krishanteringen
kan behöva skilja sig åt beroende på om banken har stor utlåning, stora kreditförluster eller en
obalanserad kapitalbas.
Införandet av stödlagen var troligtvis en viktig åtgärd för att bibehålla förtroendet för den
finansiella marknaden i Sverige under finanskrisen. Trots den begränsade rollbeskrivningen och
vaga handlingsbeskrivningen i lagen, bidrog den säkerligen i vart fall till en mer ökad inblick i
vilken hjälp som fanns att tillgå samt en ökad beskrivning av vilken roll staten hade i
krishanteringen.
Lagstiftningen som fanns att tillämpa i krishanteringssyfte innan införandet av stödlagen var
undermålig och inte tillräckligt anpassad för en finanskris hastiga påverkningar på ekonomin. Ett
konkursförfarande riskerar att ta flera år när tillgångar är svårvärderade och invecklade. Samtidigt
drabbas den finansiella ekonomin negativt om ett systemviktigt företag fallerar och avvecklas,
varför ett konkursförfarande överhuvudtaget inte är ett lämpligt alternativ i en omfattande
finanskris. Stödlagen innebar därför att staten kunde ingripa i ett tidigare skede för att på så sätt
undvika att finanskrisens effekter förvärrades. I en finansiell kris tvingas staten till ad-hoc mässiga
31
åtgärder och stödlagen var troligtvis den lagstiftning som behövdes för att staten skulle tillåtas göra
det som krävdes för att förhindra ett totalt fallissemang av den svenska finansiella marknaden.
För att kunna förhindra att instituten i allt för stor utsträckning förlitar sig på staten som en
fallskärm i krisande situationer behövs dock en tydlig markering för att stöd från staten inte ska
uppfattas som en självklarhet. En riskdifferentierad avgift fungerar som en sådan markering,
eftersom incitamenten minskar för instituten att vidta riskfyllda handlingar i verksamheten. Därav
framstår det rimligt att avgifterna som togs ut vid utnyttjat stöd från staten var nödvändigt ur ett
stabilitetsperspektiv.
4.5.3 Kapitaltillskottprogrammet
Grundtanken med att tillföra kapital till ett fallerande institut är vid en första anblick bra. Att
kapitalet enbart kan tillföras till ett företag som uppfyller lagstadgade kapitalkrav är dock inte fullt
lika försvarbart. I den finansiella sektorn, inkluderat värdepappershandel och bankverksamhet, är
verksamheten beroende av finansiella tillgångar. Sådana tillgångar är i realiteten inte lika stabila.
Tillgångar i exempelvis en bank kan snabbt skifta i värde och består ofta av inlånade pengar från
allmänheten, vilka måste vara tillgängliga för allmänheten att ta ut närhelst de vill. Denna anledning
medför att finansiella institut, speciellt banker, är i behov av en stor kapitalbuffert som kan vara till
hjälp i tider när tillgångarna inte räcker till. Att finansiella institut inte har lika säkra tillgångar, som
exempelvis fastighetsbranschen eller skogsbranschen har, gör att de inte klarar av att hålla en lika
stabil nivå på kapital. Det i sin tur behöver inte betyda att det finansiella institutet är i riskzonen för
ett fallissemang, det kan likväl vara en naturlig del av verksamheten. Det är därför svårt att ha
kapitalbas och buffert som riktmärke, dvs. att banken ska vara solvent, för att vara berättigad till
ett kapitaltillskott.
Kapitaltillskottet, som egentligen är ett lån, ingick i institutens kapitalbas, vilket bidrog till att
andelen eget kapital gentemot andelen skulder tillsynes minskade. Ur ett perspektiv där förtroende
för den finansiella marknaden är av största vikt är kapitaltillskott en ypperlig åtgärd för att dölja
problemen i ett företag. Investerare på den finansiella marknaden är självfallet medvetna om att
staten träder in med kapital vid den typen av stödåtgärd, ändock verkar det ha haft en lugnande
effekt på marknaden trots att institutets reella problem egentligen kvarstår. Tillskottet var dock en
hjälp i rätt riktning för instituten i och med att de erhöll kapital som de inte i samma utsträckning
som ”vanliga” lån behövde känna lika stor oro inför att betala tillbaka.
Kapitaltillskottsprogrammet var även positiv för den finansiella marknaden, eftersom det bidrog
till att de finansiella instituten kunde erbjuda förmånligare lånevillkor till låntagare. I och med att
32
institutens kapitalbas, i jämförelse med institutens skulder, ökade, minskade likaledes bankernas
finansieringsrisk. Därav kunde de erbjuda lägre räntor på utbetalade lån. I takt med att räntorna
sjunker ökar även benägenheten på marknaden att ta lån av bankerna, vilket i sin tur leder till att
utlåningen i bankerna ökar. Att utlåningen ökar bidrar till att bankerna erhåller en positiv
avkastning i sin verksamhet, vilket i sin tur leder till att bankerna lider minskade kreditförluster
och kan behålla en positiv nivå på det egna kapitalet.
4.5.4 Garantiprogram för bankers upplåning
Kreditinstitut fungerar ofta som en intermediär på marknaden mellan kortsiktig och långsiktig
utlåning, vilket innebär att bankerna har längre löptid på tillgångar än på skulder. För att kunna
bibehålla ständig betalningsberedskap till förmån för insättare och inte drabbas av likviditetsbrist
när insättare vill lyfta ut medel ur banken, måste bankerna ständigt refinansiera sig. Anledningen
är att kapital från den långsiktiga utlåningen inte inflyter tillräckligt snabbt i förhållande till den
kortsiktiga upplåningen. Genom garantiprogrammet kunde bankerna undvika att hamna i en
likviditetskris, eftersom staten garanterade att betala skulder så som egen skuld.
Garantiprogrammet kan dock till viss del framstå som onödig med hänsyn till bankernas stabila
kapitalbas. Programmet kan även uppfattas som negativ, eftersom risken för moral hazard i
instituten till viss del kan öka. Som nämndes i avsnitt 4.5.2 om statligt stöd, ger vanligtvis statligt
stöd incitament till ovarsamhet och ökat risktagande i verksamhetshandlingar. Troligtvis ökar
benägenheten till riskfyllda beslut när institutet har mycket lån i relation till eget kapital, eftersom
aktieägarna har lite att förlora och samtidigt kan kräva ökad avkastning på grund av den ökade
risken. Det är inte ovanligt i försäkringsliknande situationer.
Problemet med moral hazard utmynnar troligtvis från att långivares och aktieägares intressen ofta
inte samspelar, utan snarare agerar motparter i spelet om störst avkastning. Aktieägare vinner
ingenting på att ett bolag likvideras eller ansöker om konkurs, på grund av den låga prioriteringen
i konkursens utdelning. Därav vinner aktieägare mer på att fortsätta driva verksamheten i hopp om
att det ska utmynna i framtida avkastning, även om chansen att så sker ofta är liten. Det omvända
gäller för långivare. De vinner mest på att ett institut faktiskt fallerar, eftersom de då erhåller ett
större värde än om allt kapital i banken går till fortsatt drift och att banken senare riskerar att fallera.
Om institutet är skyddat från likviditetsproblem genom garantiprogrammet, föreligger troligtvis
inget intresse hos långivarna att övervaka verksamheten lika strikt. Det kan eventuellt innebära ett
ökat intresse att erbjuda instituten krediter. Det kan förstås vara både positivt och negativt. Positivt
33
eftersom garantiprogrammet troligtvis ökar kreditinstitutens inlåning, negativt eftersom det ökar
riskbenägenheten i instituten och blir ett moral hazard – problem.
4.5.5 Avslutande kommentarer
Krishanteringen innan årsskiftet 2014/2015 har, som antytts i framställningen, resulterat i en positiv
avkastning för statskassan. Den har även varit en bidragande faktor till att förtroendet på marknaden
bibehölls, även vid en nedåtgående trend på den finansiella marknaden. Det är svårt att bedöma hur
krishanteringen hade påverkats om Sveriges Riksbank inte hade haft hjälp från både USA och EU
genom de swapavtal som slöts med bland annat Federal Reserve och ECB. Dock hade Sverige
troligtvis en enorm fördel och inte minst tur att svenska finansiella institut hade kapitalbufferts,
vilka översteg det lagstadgade kravet. På så vis kom den svenska banksektorn lindrigt undan i
krisen och behövde inte i någon större utsträckning utnyttja det finansiella stöd som staten erbjöd.
Dock föreligger, i samband med att åtgärderna inte i stor utsträckning utnyttjades av instituten,
svårigheter att göra en utförlig analys av åtgärderna och dess effekter på marknaden.
34
5. Krishanteringen av systemviktiga företag från och med 1 januari
2015
5.1 Inledning
Krishanteringen innan införandet av BRRD innebar att staten med hjälp av skattefinansierat kapital
behövde träda in med stödåtgärder när ett systemviktigt företag riskerade att fallera. Trots att
finanskrisen 2008 inte i större utsträckning drabbade skattebetalarna infördes 1 januari 2015 ett
resolutionsförfarande. Förfarandet innebär att ansvaret att bidra med likviditetsstöd lyfts från staten
och att företag, ägare och borgenärer istället ekonomiskt drabbas vid risk för fallissemang. Gunnar
Hökmark177 har drivit arbetet i Europaparlamentet och har uttalat:
”We now have a strong bail-in system which sends a clear message that bank shareholders and
creditors will be the ones to bear the losses on rainy days, not taxpayers. At the same time we also
established clear rules to deal with the most exceptional cases, in which overall financial stability
is in danger."178
Det grundläggande syftet med direktivet är att, utan störningar eller avbrott i systemviktig
verksamhet, rekonstruera eller avveckla finansiella företag som riskerar att fallera i ett tidigare
skede än likvidation eller konkurs.179
När ett företag försätts i resolution övergår kontrollen av företaget till en resolutionsmyndighet,
Riksgälden. Om ett finansiellt företag riskerar att fallera är skälet troligtvis att företaget brustit i sin
verksamhetsstyrning. Därför överförs kontrollen till resolutionsmyndigheten vars uppgift är att
överföra verksamheten till en finansiellt stark aktör eller rekonstruera företagets verksamhet. För
att fullgöra uppgiften har resolutionsmyndigheten fyra resolutionsverktyg 180 till hjälp. I första hand
ska resolutionsmyndigheten se till att företag och dess ägare bär förlusten, i andra hand
borgenärerna. Fördelningen av förlusterna görs i syfte att behålla den prioritetsordning som hade
tillämpats om företaget istället tvingats inleda ett konkursförfarande.181
I och med införlivandet av det nya krishanteringsdirektivet kommer reglerna i stödlagen att
upphävas och ersättas med en ny resolutionslag och en ny lag för förebyggande statligt stöd.182
177
Svensk politiker och ledamot av Europaparlamentet sedan 2004.
Schranz, J, Deal reached on bank “bail-in directive, Press release - Economic and monetary affairs, 2013.
179
SOU 2014:52 s. 29.
180
Se vidare i avsnitt 5.4.
181
SOU 2014:52 s. 29 f.
182
Sverige har ännu inte antagit eller offentliggjort de lagar som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i direktivet
(2015-03-18).
178
35
5.2 Harmoniseringsnivå
Medlemsstaterna i EU får anta eller behålla regler som är striktare eller kompletterar reglerna i
BRRD, under förutsättning att de äger allmän giltighet och inte står i strid med direktivet eller
tillhörande akter för delegering eller genomförande.183 Det nämnda innebär att direktivet är
harmoniserade minimiregler för återhämtning och resolution.184
5.3 Resolutionsförfarandet
5.3.1 Verksamheten i systemviktiga företag måste fortgå
Vid insolvens eller likviditetsproblem som inte är av övergående natur och som företaget genom
att sälja tillgångar, anskaffa mer kapital eller omförhandla skulder kan lösa, inleds ett
insolvensförfarande. Det är inte ovanligt att företaget i ett sådant läge avvecklas, vilket för
borgenärerna innebär ett ökat intresse att erhålla så mycket av sin fordran som möjligt. Vid en
sådan situation är det inledande syftet med resolutionsförfarandet att undvika en oordnad
avveckling, att maximera värdet på företagets tillgångar samt försäkra att företag inte avvecklas i
onödan. En oordnad avveckling innebär inte en given prioritetsordning för hur borgenärer bör få
betalt, vilket är centralt för att kunna differentiera eventuella kreditrisker och prissätta dem därefter.
Generellt sett innebär ett insolvensförfarande istället att en konkursförvaltare ska se till
borgenärernas och företagets bästa, vilket inte nödvändigtvis innebär den bästa lösningen för den
finansiella stabiliteten. När risk för längre avbrott i verksamheten föreligger, i systemviktiga
företag speciellt, föreligger en avhängig fara för allvarliga spridningseffekter. Verksamheten och
betalningsflödena i systemviktiga företag är beroende av att fortgå utan längre avbrott för att inte
bidra till spridningseffekter till andra företag, därför är det ordinära insolvensförfarandet inte att
föredra för systemviktiga företag.185
5.3.2 Förutsättningar för inledning av resolutionsförfarande
Tre grundförutsättningar måste föreligga innan en resolution kan inledas. Den första
förutsättningen är att företaget sannolikt kommer fallera. Den andra förutsättningen är att inga
andra åtgärder kan förhindra företaget från att fallera. Den tredje och sista förutsättningen innebär
att
resolution
endast
kan
inledas
om
förfarandet
förväntas
uppnå
minst
ett
av
resolutionsändamålen186. Den tredje förutsättningen ska ses i ljuset av egendomsskyddet, eftersom
direktivet ställer upp krav på att tillgodose aktieägares och borgenärers rättigheter.187 Ett
183
Dir. 2014/59/EU art. 2.1.
Dir. 2014/59/EU ingressen skäl (10).
185
SOU 2014:52 s. 245 f.
186
Se vidare i avsnitt 5.3.3.
187
Dir. 2014/59/EU ingressen skäl (130).
184
36
resolutionsförfarande innebär ingripande i ägares, och sannolikt borgenärers, rättigheter, därav
behöver förfarandet motiveras av att inskränkningen är nödvändig för att uppfylla ett
allmänintresse. Det åvilar resolutionsmyndigheten att besluta huruvida förfarandet behöver
genomföras för att tillgodose allmänintresset.188
För att ett resolutionsförfarande ska vara effektivt och ändamålsenligt behöver förfarandet inledas
i ett tidigt skede. Ett tidigt agerande kan både bidra till att värden i institutet bevaras samt minskat
incitament till ökat risktagande av ledning och ägare, något som vanligtvis uppstår i takt med en
nedåtstigande trend i företag. Resolution kan med andra ord inledas även om företaget inte påvisat
problem i verksamheten, utan även när enbart misstanke finns därom. Dock ska det finnas objektiva
grunder för bedömningen av om sannolikhet för ett fallissemang av institutet, inom en snar framtid,
föreligger.189
5.3.3 Resolutionsändamål
Att undvika betydande negativa effekter för den finansiella stabiliteten, säkerställa att kritiska
funktioner upprätthålls, förebygga negativa spridningseffekter samt skydda offentliga medel,
investerare och insättare är några av de viktigaste målen ett resolutionsförfarande är tänkt att
uppnå.190 De olika ändamålen med resolutionsförfarandet är avgörande för resolutionsmyndigheten
vid val av resolutionsverktyg. Det är upp till resolutionsmyndigheten att tillse att förfarandet i sin
helhet är proportionerlig och nödvändig i förhållande till ingripandet i enskildas rättigheter och det
bakomliggande intresset att värna om finansiell stabilitet.191
I det finansiella systemet uppstår ofta negativa effekter, därav är det betonat i BRRD att ett
resolutionsförfarande enbart ska inledas i de fall det föreligger en betydande eller allvarlig risk för
negativa effekter för den finansiella stabiliteten. Därför är det av vikt för resolutionsmyndigheten
att identifiera huruvida ett företags fallissemang utgör en sådan betydande risk, och i så fall undvika
att inleda ett resolutionsförfarande som inte överensstämmer med ändamålen av densamma.192
Dock anger Finanskommittén att ett resolutionsförfarande kan vara berättigat trots att det inte direkt
föreligger en betydande eller allvarlig risk för den finansiella stabiliteten, om något av de andra
ändamålen åberopas.193
188
SOU 2014:52 s. 346.
SOU 2014:52 s. 429 f.
190
Dir. 2014/59/EU art. 31.2.
191
SOU 2014:52 s. 410.
192
SOU 2014:52 s. 413.
193
SOU 2014:52 s. 415.
189
37
5.3.4 Resolutionsplan
Innan en resolution kan inledas ska resolutionsmyndigheten upprätta en resolutionsplan för hur de
planerar genomföra resolutionen. Planen ska vara särskild utformad för vart och ett av företagen
under resolution. Det förutsätter att företagen under resolution ger resolutionsmyndigheten all
nödvändig information för att kunna upprätta en plan för resolutionen.194 Resolutionsmyndigheten
får även kräva att företagen under resolution själva medverkar i upprättandet av planen.195 Planen
får dock inte utformas med förutsättning om tillgång till statligt stöd (förutom tillämpningen av
finansieringsarrangemangen196) eller akut likviditetsstöd från centralbanken.197
5.4 Resolutionsverktygen
5.4.1 Försäljningsverktyget
5.4.1.1 Genomförande
Genom försäljningsverktyget har resolutionsmyndigheten befogenhet att sälja företaget i sin helhet
genom överföring av aktier eller inkråmsöverlåtelse. Försäljningen måste dock ske genom
affärsmässiga villkor.198 Försäljningen kan ske till vilken intressent som helst och begränsas inte
enbart till privatägda företag, vilket i och för sig är utgångspunkten. Det föreligger således inte
hinder för att exempelvis en statligt ägd bank förvärvar företaget som är under resolution. 199 Dock
får inte förvärvaren vara ett broinstitut.200 Vid användning av verktyget behöver ett köpeavtal ingås
mellan förvärvaren och säljaren. Om en inkråmsöverlåtelse ska genomföras ingås köpeavtalet
mellan företaget under resolution och förvärvaren. Vid försäljning av aktierna är det innehavaren
av
aktierna
som
ingår
avtalet
med
förvärvaren.
I
praktiken
kommer
troligtvis
resolutionsmyndigheten att agera som om den ägde aktierna i fråga. Anledningen är att
försäljningen behöver ske i två steg, för att erlagt vederlag för aktierna ska tillfalla företaget och
inte aktieägarna. Först kommer resolutionsmyndigheten att lösa in aktierna, för att därefter ingå
avtal med och sälja aktierna till förvärvaren.201
Eventuell ersättning vid försäljningen kan tillfalla två parter; aktieägarna vid aktieöverlåtelse eller
företaget under resolution vid inkråmsöverlåtelse. En aktieöverlåtelse kommer dock, som redan
nämnts, troligtvis att föranledas av inlösen av de befintliga aktieägarnas aktier. Den ersättning som
194
SOU 2014:52 s. 996 samt dir. 2014/59/EU art. 11.1.
Dir. 2014/59/EU art. 10.5.
196
Se vidare i avsnitt 5.5.
197
SOU 2014:52 s. 1003.
198
Dir. 2014/59/EU art. 38.2.
199
SOU 2014:52 s. 583.
200
Dir. 2014/59/EU art. 38.1.
201
SOU 2014:52 s. 590.
195
38
aktieägarna då erhåller härstammar således istället från värderingen 202 av aktierna vid tidpunkten
för inlösen203. Om värderingen har ett positivt värde tillfaller det aktieägarna. Det bör även
uppmärksammas att det inte i alla försäljningar utgår någon ersättning om tillgångarna som försäljs
inte har något värde. Tilläggas bör att resolutionsmyndigheten tar ut en avgift för kostnaderna att
genomföra försäljningen.204
5.4.1.2 Försäljningsprocessen
Resolutionsmyndigheten ska ge ut ett erbjudande om försäljning av företagets ägarrättsinstrument
eller inkråm. Erbjudandet ska vara öppet för insyn samt ge en rättvisande bild av företaget under
resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser. Erbjudandet ska även ge en rättvisande
bild av de äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, inte på ett otillbörligt sätt gynna
eller missgynna potentiella köpare och inte ge upphov till intressekonflikter. Det är av vikt för
resolutionsmyndigheten att beakta behovet av att uppnå en snabb resolution samt att eftersträva att
maximera försäljningspriset.205
5.4.2 Broinstitutsverktyget
Broinstitutverktyget är ett alternativ till försäljningsverktyget, eftersom det vid finansiella kriser
kan vara svårt att snabbt finna en förvärvare till ett fallerande företag. Broinstitutsverktyget medför
en högre grad av statligt ansvar för omstruktureringen av det fallerande företaget i jämförelse med
försäljningsverktyget. Vid användning av verktyget kan försäljning även ske av enbart en del av
det fallerande företaget. Syftet med en sådan åtgärd är att säkerställa fortsatt drift av kritisk
verksamhet, medan övriga delar av företaget tillåts avvecklas genom konkurs. Genom
användningen av verktyget kan även hela verksamheten överföras till en ekonomiskt mer stabil
part, vilken blir moderbolag till det fallerande företaget.206 I den mån broinstitutet övertar mer
tillgångar än skulder, inklusive situationen att aktierna överförs, ska eventuell ersättning erläggas
till den ursprungliga ägaren, dvs. företaget under resolution eller de ursprungliga innehavarna av
äganderättsinstrumenten.207
I BRRD definieras ett broinstitut som en juridisk person som (i) ägs helt eller delvis av en eller
flera myndigheter och kontrolleras av resolutionsmyndigheten, samt (ii) har bildats i syfte att ta
emot och inneha vissa eller samtliga aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett
202
Se vidare i avsnitt 5.7.2.1.
Se avsnitt 5.7.3 för förutsättningar för inlösen av aktier.
204
SOU 2014:52 s. 607.
205
Dir. 2014/59/EU art. 39.2.
206
SOU 2014:52 s. 631 f.
207
SOU 2014:52 s. 649.
203
39
företag under resolution eller vissa eller samtliga av tillgångarna, rättigheterna och skulderna i ett
eller flera företag under resolution i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet och att
sälja företaget under resolution.208 Direktivet bygger således på en modell där ett delvis privatägt
broinstitut per se är tillåtet, men där kontrollen alltid ska finnas hos resolutionsmyndigheten.209
Avsikten med ett broinstitut är sammanfattningsvis att den ska utgöra en tillfällig lösning i avvaktan
på att företaget kan säljas till en annan aktör eller avvecklas på annat sätt.210
5.4.3 Avskiljandeverktyget
Om en omedelbar försäljning genom försäljnings- eller broinstitutsverktygen inte är genomförbart
är avskiljandeverktyget ett alternativ. Avskiljandeverktyget tillåter ett förfarande att sälja eller
avveckla tillgångar över längre tid, än vad som är möjligt genom exempelvis en konkurs.
Tillgångarna, och i vissa fall skulderna, förs över till ett tillgångsförvaltingsbolag, vilket har till
syfte att avveckla tillgångarna och skulderna på ett sätt som maximerar värdet av desamma.211 Med
tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som (i) ägs helt eller delvis av staten, (ii) har bildats
för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution
eller broinstitut, och (iii) avser att förvalta överförda tillgångar, rättigheter och förpliktelser i syfte
att maximera värdet vid en framtida försäljning eller avveckling.212
Verktyget kan dock inte användas självständigt, utan måste kombineras med något av de andra
verktygen, eftersom användandet av verktyget allena hade inneburit en otillbörlig konkurrensfördel
för det fallerande företaget.213
5.4.4 Skuldnedskrivningsverktyget
Det sista av de fyra verktygen används efter att ägarna burit sin del av förlusten, och drabbar istället
borgenärerna. Verktyget ger möjlighet för resolutionsmyndigheten att skriva ned skulder eller
konvertera dem till aktier i företaget under resolution, i dess moderföretag, i ett broinstitut eller i
ett tillgångsförvaltningsföretag. En nedskrivning syftar till att absorbera förluster. En konvertering
innebär att företagets skulder överförs till aktiekapitalet och förbättrar därmed företagets
kapitalbas. Det är dock inte alla skulder som får skrivas ned. Endast de kvalificerade skulderna och
208
Dir. 2014/59/EU art. 40.2.
SOU 2014:52 s. 656.
210
SOU 2014:52 s. 667.
211
SOU 2014:52 s. 676.
212
SOU 2014:52 s. 696.
213
Dir. 2014/59/EU ingressen skäl (66).
209
40
de skulder som får räknas in i kapitalbasen, dvs. övriga kärnprimärkapital- och
supplementärkapitalinstrument, kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering.214
Om resolutionsmyndigheten beslutar att tillämpa avskiljandeverktyget ska det fallerande företaget
upprätta en omstruktureringsplan, vilken ska beskriva vilka åtgärder som ska vidtas för att återge
företagets långsiktiga livskraft. Resolutionsmyndigheten ska i samråd med Finansinspektionen
besluta om planen kan godkännas eller inte. Om det bedöms att förutsättningarna för planen inte är
genomförbara måste ett annat verktyg användas.215
I en utvärdering av verktyget, utarbetad av analytiker vid Riksbanken, kommer verktyget, i relation
till konkurs och statligt stöd, troligtvis innebära en större risk för spridning till andra institut än vad
statligt bankstöd skulle innebära. Dock en mindre risk för spridning än vad en konkurs hade
inneburit. I utvärderingen anges även att verktyget troligtvis kommer innebära större kostnader för
långivare än vad statligt stöd skulle innebära, eftersom långivarna inte påverkas när statligt stöd
ges. Däremot innebär en nedskrivning troligtvis lägre kostnader än om det drabbade företaget
istället gått i konkurs.216
5.5 Finansieringsarrangemang
5.5.1 Stabilitetsfond, insättningsgarantifond och resolutionsreserv
Den tidigare krishanteringen inkluderade externa medel i form av statligt stöd. För att det nya
förfarandet i motsvarande mån ska lyckas kan det finnas behov av statligt kapital även vid en
resolution. För att skattebetalare inte ska drabbas av kostnaderna i en resolution, ställs i direktivet
krav på ett särskilt finansieringsarrangemang217. Samtliga medlemsstater är skyldiga att inrätta s.k.
finansieringsarrangemang som ska hjälpa resolutionsmyndigheten att på ett effektivt sätt tillämpa
resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.218 Därav ska finansiering vid
finansiella kriser ske genom tre separata fonder; stabilitetsfonden, insättningsgarantifonden och
statliga åtgärder i företag under resolution ska finansieras genom en nybildad resolutionsreserv.
Förebyggande statliga stödåtgärder219 vilka vidtas i företag som inte är under resolution ska
finansieras genom stabilitetsfonden. Stabilitetsfonden får även användas vid finansiering av de
statliga stabiliseringsverktygen under resolutionsförfarandet. Insättningsgarantifonden ska
214
Dir. 2014/59/EU art. 44.
SOU 2014:52 s. 710.
216
Eliasson, E, m.fl., Skuldnedskrivningsverktyget ur ett svenskt perspektiv, Penning- och valutapolitik, 2014:2, s. 29.
217
Se avsnitt 5.5.
218
Dir. 2014/59/EU art. 100.
219
Exempelvis garantier och kapitaltillskott.
215
41
användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt för det skydd som garanterade
insättare har i resolution.
Hittills influtna stabilitetsavgifter till stabilitetsfonden, samt nettoresultatet från stödet till Carnegie
Investment Bank, ska överföras till resolutionsreserven.220 I samband med att många av åtagandena
som tidigare finansierades genom stabilitetsfonden överförs på resolutionsreserven, anser
Finanskommittén det berättigat att medlen i stabilitetsfonden ska fördelas mellan reserven och
fonden. Med kommitténs uppdelning hade reserven 12 miljarder kronor i startkapital 1 januari
2015.221 Senast den 31 januari 2024 ska var och en av medlemsstaterna uppnå minst en procent av
alla garanterade insättningar i medlemsstaterna.222 Genom de medel som resolutionsreserven redan
innehåller har Sverige uppfyllt målnivån, närmare nio år före den tidpunkt som BRRD
föreskriver.223
5.5.2 Avgift till resolutionsreserven
Till resolutionsreserven ska en årlig avgift betalas in, vilken kallas resolutionsavgift.
Avgiftsunderlaget utgörs av de avgiftsskyldigas totala skulder, med avdrag för garanterade
insättningar och skuldinstrument som medräknas i kapitalbasen.224 Avgiften delas även in i en
riskavgift och grundavgift, varav den förstnämnda ska baseras på företagets förväntade belastning
på reserven. Den sistnämnda är en fast avgift på 0,01 procent av avgiftsunderlaget och ska betalas
av samtliga företag enbart om fonderingsnivån i resolutionsreserven understiger 3 procent av
garanterade insättningar. Anledningen till dessa avgifter är att företagen i större utsträckning själva
ska stå risken för det fall att de hamnar i kris. Det ger även ägare och ledning lägre incitament till
risktagande.225
Riskdifferentieringen av avgiften ska ske utifrån följande faktorer:226
-
Företagets riskexponering, bland annat omfattningen av dess handel, dess exponeringar
utanför balansräkningen samt dess skuldsättningsnivå.
-
Stabiliteten och variationen i företagets finansieringskällor och obelastade och höglikvida
tillgångar.
-
Företagets finansiella situation.
220
SOU 2014:52 s. 885 f.
SOU 2014:52 s. 888 f.
222
Dir. 2014/59/EU art. 102.1.
223
SOU 2014:52 s. 890.
224
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 art.70.1. För avgiftsberäkning hänvisas till
Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 bilaga 1.
225
SOU 2014:52 s. 893 ff.
226
Dir. 2014/59/EU art. 103.7.
221
42
-
Sannolikheten för att en ordnad resolution av företaget inleds.
-
Omfattningen av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd till företaget.
-
Komplexiteten i företagets struktur och möjligheten till dess resolution.
-
Företagets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera
av unionens medlemsstater.
-
Att företaget ingår i ett institutionellt skyddssystem.
Företag som tillsynes inte anses vara systemviktiga och inte sannolikt kommer bli föremål för
resolution ska erlägga en förenklad avgift bestående av ett engångsbelopp som endast baseras på
deras grundläggande årliga bidrag, i proportion till deras storlek.227
5.5.3 Användning av resolutionsreserven
Reserven är begränsad till följande ändamål.228
-
Garantier avseende tillgångar och skulder för ett företag under resolution eller dess
dotterbolag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
-
Lån till ett företag under resolution eller dess dotterbolag, ett broinstitut, eller ett
tillgångsförvaltningsbolag.
-
Förvärv av tillgångar från ett företag under resolution.
-
Tillskott av medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
-
Ersättning till ägare eller borgenärer i ett företag under resolution för det fall en värdering
visar att dessa grupper får ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution än vid konkurs eller
likvidation.
-
Kompensation till ett företag under resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha
burits av de borgenärer som resolutionsmyndigheten beslutar att undanta från nedskrivning
vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
5.5.4 Nödkrediter
Trots införandet av BRRD finns fortfarande utrymme för Riksbanken att ge nödkrediter till företag
under resolution. Dock enbart till företag som anses ha en framtida livskraft. Stödet ska även vara
ytterst tillfällig och proportionerlig i förhållande till den störning som inträffat på finansiella
marknaden.229
227
Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 ingressen skäl (16).
SOU 2014:52 s. 913.
229
SOU 2014:52 s. 1081.
228
43
Anledningen till att företag fortfarande ska kunna bistås hjälp genom nödkrediter från Riksbanken
är att marknadens finansiärer ibland inte vill eller kan bistå med kapital tillräckligt snabbt när ett
företag riskerar att fallera. Vidare föreligger troligtvis svårigheter att överhuvudtaget finna
marknadsfinansiärer. Det anses även ligga inom Riksbankens uppdragsområde att främja ett säkert
och effektivt betalningsväsende, om så behövs ska de således träda in i tid av kris.230
5.6 Tekniska standarder och riktlinjer
Den 19 december 2014 publicerade Europeiska bankmyndigheten (Eba)231 tekniska standarder232
och riktlinjer233 för vilka befogenheter myndigheter i ett resolutionsförfarande har för att avlägsna
eller åtgärda hinder för resolution samt riktlinjer för hur en resolution bör genomföras. I BRRD
föreskrivs att resolutionsmyndigheten har befogenhet att exempelvis kräva att det fallerande
institutet avyttrar särskilda tillgångar eller upphör med ett specifikt verksamhetsområde inom den
övergripande verksamheten, om inte en planerad resolution förutspås bli tillräckligt effektiv.234 Det
är vid sådana åtgärder av vikt att resolutionsmyndigheterna i samtliga medlemsstater hanterar
befogenheterna på ett uniformt sätt, därav införandet av riktlinjerna. Riktlinjerna föreskriver även
vikten av att lämna väsentlig information till rätt myndigheter235 för att på så vis möjliggöra att
resolutionsmyndigheten i tid upptäcker att ett företag är i behov av en resolution och i största
utsträckning kan undanröja hinder mot genomförandet av en planerad resolution.236 Vidare ställer
riktlinjerna upp ytterligare krav för vad som ska ingå i en resolutionsplan.237
5.7 Inskränkning av äganderätten genom BRRD
5.7.1 Inledning
En viktig princip i resolutionsförfarandet är att behålla den prioritetsordning238 som är för handen
i ett konkursförfarande. Det avgörande är att parter med lägst prioritet ska bära förlusterna före
230
SOU 2014:52 s. 917 f. Se även, 1 kap. 2 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank i dess lydelse den 1 januari
2015.
231
Eba arbetar bl.a med att utforma tillsynen över banker med verksamhet i flera länder, främja lika tillämpning av
EU-regler hos tillsynsmyndigheter i olika länder samt fördjupa samarbetet mellan tillsynsmyndigheter i olika länder.
232
Eba, FINAL Draft Regulatory Technical Standards - on the content of resolution plans and the assessment of
resolvability (EBA/RTS/2014/15), 2014-12-19.
233
Eba, Guidlines - on the specification of measures to reduce or remove impediments to resolvability and the
circumstances in which each measure may be applied under Directive 2014/59/EU (EBA/GL/2014/11), 2014-12-19.
234
Dir. 2014/59/EU art. 17.5.
235
Dir. 2014/59/EU art. 81.3.
236
Eba, Consultation Paper - Draft Regulatory Technical Standards on procedures and contents of notifications
referred to in Articles 81(1), (2) and (3) and the notice of suspension referred to in Article 83 of Directive 2014/59/EU
(EBA/CP/2014/47), 2014-12-19, s. 5 ff.
237
Eba, Consultation Paper - Draft Regulatory Technical Standards on procedures and contents of notifications
referred to in Articles 81(1), (2) and (3) and the notice of suspension referred to in Article 83 of Directive
2014/59/EU (EBA/CP/2014/47), 2014-12-19, s. 11 ff.
238
Se FRL.
44
övriga parter. Det innebär att aktieägare eller andelshavare i första hand drabbas av förluster i ett
resolutionsförfarande, i andra hand drabbas borgenärerna. Resolutionsmyndigheten får härmed
lösa in aktier, överföra aktier till borgenärer vars fordringar blivit nedskrivna eller, om det egna
kapitalet är positivt, späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandelar. Åtgärderna måste genomföras
för att sätta ned de befintliga aktieägarnas anspråk på, och inflytande över, företaget. 239 De åtgärder
som resolutionsmyndigheten kan vidta i ett resolutionsförfarande kräver däremot inget
godkännande av vare sig ägare eller borgenärer, inte heller ledning eller styrelse.240
För att införliva principen om att aktieägare i första hand ska bära förlusterna måste aktiekapitalet
minska i proportion till förlusterna i företaget, eftersom utgångspunkten är att förlusterna ska
fördelas lika mellan aktierna. Om det egna kapitalet är mindre än aktiekapitalet ska aktiekapitalet
minskas så att det hamnar i paritet med det egna kapitalet. Om det egna kapitalet har ett negativt
värde kan det innebära att aktiekapitalet helt förbrukas, vilket innebär att aktieägares aktier är helt
utan värde. Om företagets egna kapital är positivt får resolutionsmyndigheten istället besluta om
att späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandel. Det kan genomföras genom att företagets skulder
konverteras till aktier, vilka borgenärerna får i utbyte för sina fordringar. 241 Oavsett positivt eller
negativt eget kapital får resolutionsmyndigheten besluta om att lösa in aktier, det innebär att
aktierna makuleras och avförs ur aktieboken.242
5.7.2 Rätt till egendom
5.7.2.1 Proportionalitet och värdering
Rättighet till egendom skyddas bland annat av Europeiska Unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna, den s.k. rättighetsstadgan. Genom stadgan godtas begränsningar i enskildas
rättigheter och friheter endast vid beaktande av proportionalitetsprincipen, samt om det allmänna
samhällsintresset upprätthålls.243 För att kunna begränsa rätten till egendom enligt rättighetsstadgan
ska det, förutom att det är nödvändigt med utgångspunkt i att samhällsnyttan kräver det, föreskrivas
i lag samt utgå rättmätig ersättning för förlusten.
Inom rättsteorin argumenterar Ronald Dworkin244 för att rättigheter, i vissa fall, får inskränkas för
att undvika allvarlig skada på samhällsnyttan, eller för att uppnå mycket stora vinster för
densamma. Enbart en marginell ökning av den allmänna nyttan eller samhällsnyttan är, enligt
239
SOU 2014:52 s. 569.
SOU 2014:52 s. 466.
241
SOU 2014:52 s. 573 f.
242
SOU 2014:52 s. 576 f.
243
Rättighetsstadgan art. 52.
244
Amerikansk rättsfilosof och professor i rättsvetenskap och filosofi.
240
45
Dworkin, aldrig ett giltigt skäl till att inskränka eller ingripa i någons rättigheter. 245
Proportionalitetsprincipen spelar således stor roll när avgränsning ska göras mellan statens skäl för
ett ingrepp i äganderätten och den enskildes skäl att behålla egendom orörd. Det måste med andra
ord finnas balans mellan medel och mål. Kan samma mål uppnås med mindre ingripande åtgärder
som med mer ingripande åtgärder, bör förstnämnda åtgärder användas. Det ankommer på staten, i
det här fallet resolutionsmyndigheten, att påvisa att inga andra åtgärder är möjliga för att
åstadkomma målet med ingripandet.246 I BRRD anges att resolutionsförfaranden enbart bör inledas
när det anses nödvändigt av hänsyn till allmänintresset. Vidare framgår att alla ingrepp i aktieägares
och borgenärers rättigheter som kan tänkas komma att företas i enlighet med BRRD är förenliga
med
Rättighetsstadgan
och
att
resolutionsåtgärderna
står
i
proportion
till
proportionalitetsprincipen.247
I resolutionsförfarandet eftersträvas uppfyllelse av proportionalitetsprincipen genom att
värderingen av institutets tillgångar och skulder ska utföras av en oberoende person och att lägsta
ersättning som kan utges till aktieägare och borgenärer är den som skulle ha utgått om ett
konkursförfarande istället hade inletts. Om det vid en värdering för att fastställa det ekonomiska
utfallet visar ett sämre utfall, än vid en konkurs, ska medlemsstaterna se till att borgenärer och
ägare får mellanskillnaden utbetald från ett av finansieringsarrangemangen248 för resolution.249
”Om resolutionsmyndigheten t.ex. skriver ned en fordran från 100 kronor till 50 kronor och denna
fordran enligt den särskilda värdering som ska ske skulle vara värd 60 kronor om företaget i stället
skulle ha avvecklas genom konkurs eller likvidation så har borgenären drabbats av en förlust på
10 kronor. För denna förlust har borgenären rätt till ersättning ur resolutionsreserven”.250
Vid hanteringen av Carnegie251 ansåg staten att övertagandet av banken var nödvändigt ur ett
samhällsperspektiv. För att återvinna det utbetalade stödet till Carnegie avsåg Riksgälden att sälja
aktierna till en privat intressent. Försäljningen avslutades år 2009 när Altor Fund III samt Bure
Equity AB stod som köpare. Övertagandet var långt ifrån okomplicerat och avgjordes genom en
rättstvist i Prövningsnämnden252. Tvisten avsåg en värdering Riksgälden låtit göra i enlighet med
stödavtalet, vilket ingicks i samband med likviditetsstödet till Carnegie. Slutresultatet av tvisten
245
Dworkin, R, Taking Rights Seriously - New impression with a reply to critics, Duckworth, 1978, s. 191 f.
Sterzel, F, m.fl., Äganderätten – ansvar, skydd, Ägarfrämjandet, 2004, s. 39.
247
Dir. 2014/59/EU ingressen skäl (13).
248
Se avsnitt 5.5.
249
Dir. 2014/59/EU art. 34.1 g och art. 75.
250
SOU 2014:52 s. 842.
251
Se avsnitt 4.2.3.1.
252
Särskilt organ för prövning av tvister inom ramen för stödlagen.
246
46
blev att aktieägarna till Carnegie blev utan ersättning.253 Riksgälden angav att om de inte hade
övertagit aktierna skulle Carnegies rörelse ha avvecklats, vilket istället hade resulterat i en snabb
värdeminskning och förluster för skattebetalarna.254 Anledningen till att aktieägarna blev utan
ersättning var på grund av att Prövningsnämnden fastställde ett lägre värde av aktierna, vilka
utgjorde säkerhet för stödlånet, än det egentliga värdet. Prövningsnämnden angav som skäl till
värderingen att:
”Man ska ta sikte på det högsta pris som en välinformerad och kapitalstark köpare skulle vara
beredd att betala för de pantsatta aktierna den aktuella dagen”.255
5.7.2.2 Äganderättens inverkan och betydelse för aktieägare
I ett utdrag ur Harold Demsetz256 artikel, Toward av Theory of Property Rights, anges att
äganderätten till egendom i mångt och mycket styr hur ägaren agerar vid olika situationer. Ägaren
förväntar sig att samhället, dvs. staten, ska värdera äganderätten högt och därav förhindra att andra
inkräktar på ägarens egendom. Staten förväntas att ge ägare, genom författningar, inte bara
skyldigheter utan även rättigheter att förhålla sig till vid handlingar kopplade till äganderätten.257
Äganderättens värde är, enligt Demsetz, ofta uppbyggd utifrån ekonomiska teorier. Desto mer
ägaren gynnas av äganderätten, ju mer värdefull blir den. Om värdet på äganderätten ökar förväntas
ägaren utnyttja äganderätten i större utsträckning. Det innebär att äganderätten måste vara
begränsad, men samtidigt inte för inskränkt för att förlora värdet. Om inget värde i att inneha en
äganderätt förelåg skulle heller ingen ansträngning företas för att vare sig erhålla äganderätt eller
behålla densamma.258 Incitament för att överhuvudtaget förvärva en äganderätt grundas i att
äganderätten är en förutsättning för att åtnjuta den nytta och det värde vilken äganderätten
förknippas med.259 Om äganderätten är bristfälligt upprätthållen uppstår negativa effekter och
minskat incitament till investeringar eller ökade transaktionskostnader.260
Inom aktiehandel föreligger, enligt Demsetz, en riskavvägning. Aktiehandel föranleds av att
aktieägarna kan lita på att företaget styrs på ett sätt som genererar vinst. Drabbas företag av ett ökat
ansvar, vilket leder till riskökning, är risken överhängande att befintliga aktieägare antingen
253
SOU 2013:6 s. 155.
https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Bankstod/Stodatgarder-under-krisen/Carnegie/ (hämtad 2015-01-07,
14:39).
255
http://www.aktiespararna.se/Artikelarkiv/Borsnotiser/2011/oktober/Inga-pengar-till-Carnegies-aktieagare/
(hämtad 2015-01-07, 14:31).
256
Professor Emeritus of Economics på the University of California i Los Angeles (UCLA).
257
Demsetz, H, Toward a Theory of Property Rights, The American Economic Review, Vol. 57, No. 2, 1967, s. 347.
258
Demsetz, H, Toward a Theory of Property Rights, The American Economic Review, Vol. 57, No. 2, 1967, s. 352.
259
Dahlman, C, m.fl., Rättsekonomi – En introduktion, Studentlitteratur, 2013, s. 63.
260
Dahlman, C, m.fl., Rättsekonomi – En introduktion, Studentlitteratur, 2013, s. 167.
254
47
kommer kräva högre avkastning eller finna andra investeringsmöjligheter som inte är lika
riskfyllda. Omvänt skulle ett ökat ansvar för företag innebära en minskad benägenhet att ta
riskfyllda beslut, vilket troligtvis innebär en säkrare avkastning. I det fall bolaget är noterat på en
aktiemarknadsplats kommer troligtvis ett ökat avkastningskrav från blivande aktieägare att
resultera i en minskning av börskursen. Fördelar behöver vägas mot nackdelar för att avgöra
huruvida en förändring i värdet av äganderätten genererar högre vinster eller större förluster. 261
Tilläggas bör att ett ökat ansvar för företagen i en krishantering skulle, med stor sannolikhet, bidra
till att verksamhetsledningen i systemviktiga företag får ökat incitament att utforma verksamheten
på ett sätt som är mer samhällsekonomiskt effektivt.262
5.7.3 Förutsättningar för inlösen av aktier
I Sverige måste kompensation vara förenlig med regeringsformen, i vilken anges:
”Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna
eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det
allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen.
Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska
vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för
vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som
är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas
enligt grunder som anges i lag.”263
Viktiga utgångspunkter är att egendom får fråntas ägaren enbart när; ett allmänt intresse föreligger,
full ersättning utgår samt ersättningen bestämts enligt lag. I samband med 2008 års finanskris
fördes en dialog kring vilka stabilitetsstärkande åtgärder som var nödvändiga för det svenska
finansiella systemet. Däribland framhöll regeringen att inlösen av aktier endast får genomföras som
yttersta utväg för att värna om den finansiella stabiliteten och tillgodose angelägna allmänna
intressen. Vidare angav regeringen att inlösen enbart skulle godtas i väl definierade undantagsfall,
när inga andra åtgärder fanns för att bevara landets ekonomiska stabilitet för att undvika agerande
i strid med regeringsformen. Beträffande finansiella företag angavs det dock att ett sådant agerande
261
Demsetz, H, Toward a Theory of Property Rights, The American Economic Review, Vol. 57, No. 2, 1967, s. 359.
Dahlman, C, m.fl., Rättsekonomi – En introduktion, Studentlitteratur, 2013, s. 127.
263
2 kap. 15 § regeringsformen.
262
48
ansågs motiverat om företagets kapitalbas understiger de lagstadgade kraven samt om det
genomförs för att motverka allvarlig störning i det finansiella systemet.264 I diskussionen angav
regeringen även att inlösen vid en finansiell kris skulle likna reglerna om inlösen enligt
aktiebolagslagen, i vilken lösenbeloppet för aktien ska motsvara det pris som kan påräknas vid en
försäljning under normala förhållanden.265
I NJA 1996 s. 293 (Balken-målet) angav HD att tvångsinlösen av aktier är ett förfarande som i
många hänseenden liknar ett expropriationsförfarande. Därav bör utgångspunkten vid
tvångsinlösen av aktier vara, precis som vid expropriation, att den som drabbas av åtgärden ska
försättas i samma ekonomiska läge som om åtgärden inte hade skett. I de fall aktien är börsnoterad
ska inte minoritetsägaren kunna erhålla mer ersättning än det börsnoterade värdet.
I förarbetena till ABL, anges utöver det HD angav i Balken-målet, att lösenbeloppet bör kunna
bestämmas efter det normala försäljningsvärdet av aktien, vilket även kommer till uttryck i lagen.266
Med uttrycket normala förhållanden avses normala förhållanden i den rådande situationen.
Ovidkommande tillfälliga omständigheter bör således inte ha inflytande på värderingen.
Utgångspunkten bör vara att lösenbeloppet ska motsvara samma summa som om aktieägaren
frivilligt valt att försälja aktierna.267
Enligt Ägarfrämjandet bör alltid i första hand en överenskommelse eller frivilliga lösningar
eftersträvas, endast i sista hand bör expropriation eller liknande ingrepp kunna aktualiseras.268
5.7.4 Kostnadsallokering
En av grundpelarna i BRRD är som redan nämnts att föra över kostnader för rehabilitering av
systemviktiga företag på företaget och dess ägare. Det innebär att ett av ändamålen med direktivet
är att minska statens finansiella ansvar att ekonomiskt träda in i företag som är viktiga för den
finansiella stabiliteten.269 I en artikel skriven av Guido Calabresi270 förs en diskussion angående
hur transaktionskostnader, tillgångsallokering och ansvar ska fördelas mellan olika parter, främst
mellan samhällskollektivet och specifika företag. Calabresi antyder att den part av två parter som
genomför en transaktion, om resultatet av transaktionen blir densamma oavsett vilken av parterna
som företar transaktionen, kommer i det långa loppet ha betydelse för välfärden för båda parter.
264
Prop. 2008/09:61 s. 52 ff.
22 kap. 2 § ABL.
266
Prop. 2004/05:85 s. 452. Jfr även, 22 kap. 2 § ABL.
267
Prop. 2008/09:61 s. 55.
268
Sterzel, F, m.fl., Äganderätten – ansvar, skydd, Ägarfrämjandet, 2004, s. 83.
269
SOU 2014:52 s. 29.
270
American legal scholar och senior judge i the U.S. Court of Appeals. Tidigare rektor på Yale Law School, där han
även varit professor sedan 1959.
265
49
Annorlunda formulerat spelar det stor roll vem av parterna som genomför en transaktion, eftersom
ansvaret för transaktionen kan påverka parterna olika och gynna ena parten mer än den andra. Så
är fallet även om själva transaktionen leder till samma resultat. Är vinsten lägre än kostnaderna att
genomföra en specifik transaktion är det eventuellt inte försvarbart att överhuvudtaget genomföra
transaktionen. Det gäller även lagstiftning. Om marknaden kan lösa problemet själv utan hjälp från
lagstiftning, är det mer kostnadsbesparande för staten att inte skärpa lagstiftningen. Enligt Calabresi
bör (oftast) det mest kostnadseffektiva vara att ett kollektiv bär kostnaderna för vad samma
kollektiv även gynnas av.271
5.7.5 Inskränkning av äganderätt föranleder ersättning
Vad som tydligt framgår ovan är att äganderätten tillmäts en relativt starkt position och att rättmätig
ersättning ska utgå vid tvångsinlösen av aktier. Reglerna i BRRD indikerar på en otillåten
inskränkning av äganderätten, eftersom ersättningen baseras på aktiernas värde som om företaget
gått i konkurs – vanligtvis noll kronor. Ersättningen ska, som framgått, bestämmas efter värdet på
aktien som om den sålts under normala förhållanden. Konkurs bör inte kunna kategoriseras som ett
normalt förhållande.272
5.8 Förväntade effekter i och med införandet av BRRD
5.8.1 Riksgäldens ställningstagande
I ett remissyttrande från Riksgälden uttrycks oro över huruvida reglerna i direktivet kommer kunna
tillämpas effektivt i det fall att en ny finanskris utbryter. Oron grundas i de snäva reglerna för när
staten tillåts träda in med stöd i ett fallerande företag. Under finanskrisen 2008 var flera företag i
behov av statligt stöd samtidigt. Vid en resolution krävs mer omfattande åtgärder för att förhindra
ett fallissemang av företaget och en spridning till andra institut. Därav är Riksgälden bekymrade
över huruvida resolutionsförfarandet kommer fungera tillräckligt snabbt för att uppnå syftet med
de nya reglerna.273 Riksgälden är fortsatt oroliga över att resolutionsförfarandet inte kommer kunna
genomföras som planerats när en finanskris är nära att bryta ut, eftersom många finansiella företag
samtidigt kommer vara påverkade av instabiliteten på marknaden. Därav kommer det att vara
betydligt svårare att genomföra en försäljning till en annan finansiell aktör.274
271
Calabresi, G, Transaction Costs, Resource Allocation and Liability Rules: A Comment, Yale Law School Legal
Scholarship Repository, 1968, s. 67 ff.
272
Se vidare i avsnitt 6.1.6.
273
Riksgälden remissvar till Finansdepartementet, Konsultation avseende EU-kommissionens förslag till
krishanteringsdirektiv, Dnr 2012/1163, s. 3.
274
Riksgälden remissvar till Finansdepartementet, Konsultation avseende EU-kommissionens förslag till
krishanteringsdirektiv, Dnr 2012/1163, s. 7.
50
5.8.2 Finanskommitténs synpunkter
Direktivet ska tillämpas i systemkriser, dvs. när det råder spridd osäkerhet i hela eller stora delar
av det finansiella systemet – både nationellt och inom EU. Risken för spridningseffekter är särskilt
stor vid systemkriser och de aktörer som, i enlighet med direktivet, åsamkas förluster i ett sådant
skede är i stor utsträckning andra inhemska aktörer. Det innebär en direkt rubbning av den
samhällsekonomiska stabiliteten. Kommittén är av uppfattningen att direktivet fordrar en alltför
långtgående tillämpning av principen att staten inte ska bära kostnader som härstammar ur
finanskriser. Anledningen till det är att staten agerar yttersta riskbärare för samhället och att det är
närmast orealistiskt att ett katastrofhot gentemot samhällsekonomin inte ska hanteras av
densamma. För länder med vittgående statsfinansiella problem utgör dock direktivet en positiv
utveckling, även om osäkerhet föreligger kring deras snäva möjligheter att ta det ansvar som krävs.
De länder, däribland Sverige, som inte har samma statsfinansiella trovärdighetsproblem blir dock,
genom direktivet, bundna av förfarandesättet även om kapacitet finns att genomgå en finansiell kris
utan användning av ett resolutionsförfarande. Även om det föreligger vissa inslag av flexibilitet i
direktivet, t.ex. möjlighet för staten att ta över ägandet till en bank under resolution, är fortfarande
det reella utrymmet för staten att på eget initiativ vidta andra åtgärder för att förhindra spridning
av en finansiell kris för snäv.275
Finanskommittén är fortsatt negativ gentemot de återhämtningsplaner som ställs upp i direktivet,
speciellt i en systemkris. De anför att det i en systemkris föreligger risk för att planerna praktiskt
sett inte kommer fungera ändamålsenligt. Kommittén beskriver tänkbara problem enligt följande:
”Ett exempel är att banker i återhämtningsplaner ska redogöra för hur de på egen hand ska ta sig
ur de påfrestningar som kan uppstå om det finansiella systemet som helhet utsätts för stress.
Tillsynsmyndigheten ska se till att planen i största möjliga mån undviker negativa effekter på det
finansiella systemet. Om så inte är fallet, ska den ålägga institutet att göra om planen så att det
villkoret uppfylls. På nytt kan detta framstå som en rimlig princip, men det är inte självklart att det
är möjligt att lägga fast planer för alla berörda institut som uppfyller villkoret att samtliga ska
fungera i en allvarlig stressituation”.276
275
276
SOU 2014:52 s. 339 f.
SOU 2014:52 s. 343.
51
Enligt Finanskommittén innebär införandet av BRRD även ett utökat ansvar för berörda företag,
vilket betyder ökade kostnader och behov av tillgång till ökade resurser. Den största förändringen
för företagen är troligtvis kravet på en resolutionsplan.277
5.8.3 Övriga kommentarer
PwC har likt Finanskommittén uttryckt att upprättandet av en resolutionsplan innebär en stor
förändring för berörda företag. Arbetet med att frambringa en plan utefter de snäva instruktioner
som beskrivs i direktivet kommer vara under konstant granskning, vilket innebär ökade kostnader
och blir mer tidskrävande för företagen. Resolutionsplanen kan komma att innebära ändringsbehov
i företagens mål, affärsmodeller eller ledningsmodeller. Resolutionsförfarandet som sådant kan
även komma att innebära ändringar i befintliga avtal mellan företagen och dess borgenärer,
eftersom företagens struktur och verksamhet behöver anpassas efter nya mål och krav. Det i sin tur
kan komma att påverka affärsrisken i företagen, främst på grund av skuldnedskrivningsverktygets
inverkan på borgenärers fordringar.278 Företagen kommer troligtvis märka verkningarna från
införandet av BRRD genom ökad svårighet att finna extern finansiering till verksamheten.279
Sakkunniga personer vid Riksbanken280 har författat en artikel angående vilka effekter
skuldnedskrivningsverktyget kan komma att få för Sveriges finansiella marknad.281 I artikeln anges
att långivare eller borgenärer i fallerande företag inte bär någon förlust om företaget erhåller statligt
stöd, därav blir den risk företagen väljer att anta i sin verksamhet mindre viktig för långivare, om
banken fallerar men får statligt stöd. Genom en skuldnedskrivning ökar risken för långivare att
behöva bära förluster vid företagens eventuella fallissemang, vilket innebär att långivarna kommer
vilja kompenseras för den ökade risken. Det i sin tur kan leda till svårare finansieringsmöjligheter
för företagen, alternativt ökade finansieringskostnader. Omvänt förväntas verktyget leda till ökade
chanser till återvinning av kostnader för långivare, än om företagen istället gått i konkurs. Det bör
leda till en mildare syn på risken av långivare.282
Vidare anges att skuldnedskrivningsverktyget även kan komma att innebära ökade
spridningseffekter till andra institut på finansiella marknaden, i och med att deras verksamhet kan
drabbas svårt om deras fordringar skrivs ned. Detsamma kan även drabba investerare, om de
277
Dir. 2014/59/EU art. 10. Se även avsnitt 5.3.4.
PwC, EU Bank Recovery and Resolution Directive ‘Triumph or tragedy?’, 2014, s. 2 f.
279
PwC, EU Bank Recovery and Resolution Directive ‘Triumph or tragedy?’, 2014, s. 2 f.
280
Elin Eliasson, Emil Jansson och Thomas Jansson - verksamma vid Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet
samt Riksbankens avdelning för penningpolitik.
281
Åsikterna framförda i artikeln är författarnas egna och ska inte nödvändigtvis ses som representativa för
Riksbankens syn på dessa frågor.
282
Eliasson, E, m.fl., Skuldnedskrivningsverktyget ur ett svenskt perspektiv, Penning- och valutapolitik, 2014:2, s. 35.
278
52
investerat i instrument kopplade till företagen vars fordringar skrivs ned. Det kan ge upphov till en
dominoeffekt av krisande institutioner.283
5.9 Utvärdering av krishanteringen av systemviktiga företag från och med 1 januari
2015
5.9.1 Inledande kommentarer
Efter finanskrisen 2008 var det, efter genomgång av den tidigare krishanteringen, en självklarhet
att en ändring av krishanteringen skulle komma att ske. Varken EU eller Sverige hade en tillräckligt
genomgående lagstiftning för att på ett effektivt sätt kunna hantera en finansiell kris. Även om
följderna av finanskrisen var hanterbara i Sverige, insåg man troligtvis att det inte skulle vara
hållbart att återigen införa en ogenomtänkt lagstiftning i samband med att en ny kris bryter ut.
Samtidigt som man troligtvis inte var helt tillfredsställd med lagstiftningen som infördes under
finanskrisen 2008.
Att den nya lagstiftningen sker genom ett minimiharmoniserat direktiv är ett bra sätt att genomföra
ett unionsenhetligt krishanteringsförfarande som samtidigt tillåts vara anpassningsbar till varje
medlemsstats redan befintliga lagstiftning. Att lagstiftningen ska kunna anpassas är något som är
viktigt för att överhuvudtaget kunna effektivisera krishanteringen utefter vilka åtgärder som är bäst
lämpade för varje medlemsstat.
5.9.2 Resolutionsförfarandet
De uttalade syftena med förfarandet ger inledningsvis ett positivt intryck i vad en resolution av ett
företag kan komma att resultera i. Min uppfattning, likt Finanskommitténs uppfattning, är att en
konkurs av ett systemviktigt företag inte är ett bra alternativ om stabilitet på finansiella marknaden
ska bibehållas. Därav är det av vikt att regelverken, som är ämnade att förhindra spridningseffekter
och uppkomst av finansiella kriser, tillåter ett snabbt ingripande och en snabb process för att vända
en ekonomisk nedgång. Däremot bör det ifrågasättas huruvida ett resolutionsförfarande faktiskt
tillåter ett sådant snabbt ingripande som behövs när ett företag riskerar att fallera. Det som främst
åsyftas är att resolutionsförfarandet innebär omfattande planering genom upprättande av en
resolutionsplan samt en väl utförd analys av företagen under resolution. Det för att kunna bestämma
vilket resolutionsverktyg som lämpligen bör användas samt om en resolution av företaget verkligen
kommer uppnå minst ett av resolutionsändamålen.
283
Eliasson, E, m.fl. Skuldnedskrivningsverktyget ur ett svenskt perspektiv, Penning- och valutapolitik, 2014:2, s. 41 f.
53
Sammanfattningsvis behöver en lång rad åtgärder vidtas och utredas innan resolutionsförfarandet
faktiskt kan inledas, vilket inte är detsamma som ett snabbt och effektivt hanteringsförfarande. På
grund av det anförda kan man ställa sig frågande till huruvida resolutionsförfarandet kommer
fungera effektivt, för det fall att en ny finansiell kris uppstår. Min uppfattning är att krishanteringen
genom en resolution innebär en alldeles för långsam hantering, vilket i sin tur troligtvis kommer
innebära en oerhört ökad arbetsbelastning för Riksgälden om de ska planera, utvärdera och
genomföra en resolution i flera olika institut samtidigt.
Fråga uppstår även om resolutionsförfarandet tillåts att inledas i ett för tidigt skede än vad som är
nödvändigt. Verksamheten i banker är baserad på finansiella tillgångar, vilka kan således hastigt
förändras i värde. Det innebär att det är svårt att förutse när ett finansiellt institut är i behov av en
resolution. Verksamhet i ett finansiellt institut innebär ofta hög riskvolatilitet, eftersom
verksamheten styrs av marknadens efterfrågan och i stor utsträckning av omvärldsekonomin. Det
sagda indikerar på att instituten riskerar att ge sken av insolvens eller likviditetsbrist, när det
egentligen är en naturlig bild av marknadens upp- och nedgångar. Precis som Calabresi antyder i
sin artikel kan marknaden på egen hand lösa vissa problem och ett regelverk ämnat att lösa samma
problem är, i dessa fall, inte speciellt kostnadseffektivt. Det är således inte heller kostnadseffektivt
att ett resolutionsförfarande kan inledas redan när enbart misstanke om fallissemang föreligger.
5.9.3 Resolutionsverktygen
Verktygen som presenteras i BRRD har, enligt min åsikt, både en positiv och en negativ effekt för
krishanteringen. Verktygen är positiva eftersom de ger en tydlig bild av vilka alternativa åtgärder
inom krishantering som finns att tillgå samt att de ger en tydlig beskrivning över hur
resolutionsmyndigheten ska genomföra tillämpningen av valt verktyg. Verktygen är dock negativa
av anledningen att en utförlig analys över vilken effekt det valda verktyget kommer innebära måste
genomföras. Om analysen av verktyget visar att tillämpningen inte kommer uppnå till minst ett av
resolutionsändamålen måste ett nytt verktyg väljas och en ny analys genomföras, vilket innebär att
analysen riskerar att ta alldeles för lång tid.
I analysen av verktygets effekter på företaget under resolution ska alltid den finansiella
stabiliteteten stå i fokus. Det i sin tur kan komma att innebära problematik, eftersom
resolutionsmyndigheten vid val av verktyg måste göra en avvägning av om ändamålet med
resolutionen kommer leda till finansiell stabilitet, både på kort och lång sikt. Vid användning av
exempelvis skuldnedskrivningsverktyget kan en nedskrivning av skulder innebära en tillfällig
stabilitet för företaget under resolution, vilket leder till att företaget kan återhämta sig och fortsätta
54
sin verksamhet på lång sikt. Dock kan användning av verktyget, speciellt i en finansiell kris när
många företag samtidigt lider ekonomisk nedgång, leda till spridningseffekter. I och med att
skulderna i ett institut ofta är utspridda i många låneinstitut, riskerar samtliga låneinstitut att lida
skada om deras skulder skrivs ner i omfattande mängd. I en finansiell kris kommer i stort sett alla
finansiella institut i viss utsträckning påverkas, därav finns en överhängande risk att flera institut
är i behov av en resolution efter det att deras skulder skrivits ner. Resolutionsmyndigheten behöver
således göra en avvägning av vilka åtgärder som värnar om den finansiella stabiliteten på lång sikt
såväl som på kort sikt, vilket kräver ytterligare analyser och således även mer tid.
5.9.4 Finansieringsarrangemang
Att nödkrediter från Riksbanken fortsättningsvis ska kunna ges är egendomligt, eftersom en
anledning till att BRRD antogs var att stödåtgärder av det slaget skulle upphöra. Finanskommittén
är troligtvis medvetna om att det kommer föreligga svårigheter att finna tillräckligt med
marknadsfinansiärer i en framtida finanskris och har av den anledningen valt att behålla nödkrediter
som ett alternativ i krishanteringen. Genom att behålla nödkrediter frångår man dock till viss del
syftet med BRRD. Min uppfattning är att det, i en finansiell kris, kommer vara alldeles för svårt att
finna ett företag som kan tänka sig att ställa upp som övertagande bolag av fallerande institut.
Därför kommer nödkrediter antagligen vara en nödvändighet i stort sett samtliga
resolutionsförfaranden, därav kommer skattebetalarna ändock behöva bidra med kapital i
krishanteringen, om än mindre än tidigare.
5.9.5 Åtgärder gentemot ägare
Den största skillnaden i samband med införandet av BRRD är oundvikligen att kostnaderna för
krishanteringen flyttas från skattebetalarna genom statligt kapital till aktieägare och borgenärer. I
skälen till direktivet284 samt i utredningen285 framhävs endast ett fåtal gånger att genomförandet av
en resolution ska ske i ljuset av och i proportion till enskildas rättigheter. Ett av få kriterier i BRRD,
för att det ska anses motiverat att inleda ett resolutionsförfarande, är att förfarandet ska ge ett större
bidrag till samhällsnyttan än vad en konkurs av institutet skulle innebära. Samhällsnytta har i regel
överhängande suveränitet, vilket troligtvis kommer leda till att det är oundvikligt att samhällsnyttan
kommer väga tyngre än aktieägarnas önskan att få behålla sina aktier i en finansiell kris. Därav
kommer troligtvis aldrig ett resolutionsförfarande att vara avhängigt enskildas rättigheter.
284
285
Dir. 2014/59/EU ingressen skäl (13).
SOU 2014:52 s. 433.
55
Proportionalitetsprincipen är en princip som genomsyrar all nationell och unionsenhetlig
lagstiftning. På grund av att principen ska ha beaktats även innan införandet av BRRD är det möjligt
att ställa sig skeptisk till att aktieägare skulle ges mer utrymme att uttrycka sina rättigheter i ett
resolutionsförfarande. Carnegietvisten och uppköpet av HQ-banken är exempel på att
proportionalitetsprincipen inte ges särskilt stort utrymme när samhällsnyttan står på spel. Det är
egentligen inte förvånansvärt att så är fallet heller, eftersom det är givet att staten ser till kollektivet
och inte till individer i den här typen av frågor. De som drabbas värst av ett instituts fallissemang
ska förstås beaktas i första hand. Om ett systemviktigt företag skulle tillåtas fallera på grund av att
aktieägares äganderätt ska skyddas, skulle eventuellt hela betalningssystemet slås ut och samhället
skulle inte längre fungera. Det skulle även drabba de aktieägare som i utgångsläget fått behålla sina
aktier.
Det är självklart att aktieägarnas intressen kan komma att åsidosättas för att samhällsekonomin ska
stabiliseras. Vad som däremot är förvånansvärt är att tillämpningen av BRRD inte genomsyras av
proportionalitetsprincipen och rättighetsstadgan i tillräcklig omfattning, vad avser ingrepp i
äganderätten. Med största sannolikhet medför inte BRRD till att aktieägarna erhåller rättmätig
ersättning för förlusten av deras rättigheter. Genom att formulera att aktieägarna ska erhålla lika
stor ersättning som om företaget istället gått i konkurs undviker man, i de flesta fall, att behöva ge
ersättning till aktieägarna, eftersom aktieägare sällan erhåller ersättning vid en konkurs. Troligtvis
ökar viljan att investera i systemviktiga företag på grund av att det innan BRRD förelåg åtminstone
en liten risk för att företaget kunde komma att fallera. Samtidigt, om den äldre krishanteringen
fortfarande skulle tillämpas, skulle systemviktiga företag i princip vara undantagna från
fallissemang, eftersom deras verksamhet är alldeles för viktig för den finansiella stabiliteten. I och
med införandet av BRRD försvinner troligtvis säkerheten med att investera i systemviktiga företag
för blivande aktieägare, vilket antagligen kommer innebära en minskad vilja att investera i
systemviktiga företag.
5.9.6 Avslutande kommentarer
Direktivet bidrar å ena sidan till en bättre rutin för staten i krishanteringsförfarandet, å andra sidan
finns det fortfarande en del faktorer som troligtvis kommer innebära problem i krishanteringen.
Inte minst kommer troligtvis en förändring att ske på den finansiella marknaden vad gäller
investerares vilja att överhuvudtaget investera i systemviktiga företag.286
286
Nämnda kommentarer behandlas vidare i kapitel 6.
56
6. Avslutande analys Sveriges krishantering av systemviktiga företag
6.1 Bör aktieägare och borgenärer bära kostnader och förluster i ett systemviktigt
företags fallissemang för att på bästa sätt stabilisera finansmarknaden vid risk för
finansiella kriser?
6.1.1 Inledning
En ståndpunkt, vilken tydligt framgår i BRRD samt i Finanskommitténs utredning är att konkurs
av ett systemviktigt företag inte under några omständigheter är ett alternativ om stabilitet på den
finansiella marknaden ska bibehållas. Om ett systemviktigt företag drabbas av finansiella
störningar är det av vikt att problemen hanteras på ett sätt så att samhället inte drabbas av vare sig
allt för stora förluster eller av marknadsstörningar, exempelvis betalningsstörningar,
uttagsanstormningar eller liknande. De systemviktiga företagens verksamhet behöver fortgå med
goda chanser att fortfarande kunna bistå marknaden med de tjänster som behövs för att stabiliteten
på marknaden ska bevaras. Det är en omöjlighet om inte de utsatta företagens förluster absorberas,
eftersom det är förlusterna som är orsaken till företagens instabila situation och bidrar till en risk
för fallissemang. Därav är krishanteringen i Sverige beroende av en stor mängd kapital, frågan i
sammanhanget är dock varifrån kapitalet ska inhämtas – från skattekapital eller från företagets egna
kapital och ägare?
6.1.2 Varför ny reglering av krishantering?
Det är ingen självklarhet att kapitalet ska kunna tas från det fallerande företaget, eftersom företaget
kanske inte har tillräckligt kapital för att återhämta sig på egen hand i en omfattande krissituation.
Det är inte heller en självklarhet att aktieägare eller borgenärer har tillräckligt stort intresse i
företaget för att vilja erbjuda finansiell hjälp. Att företaget skulle vidta drastiska åtgärder i form av
försäljning av tillgångar eller dra ner på befintlig verksamhet kan i sin tur allvarligt skada
samhällsekonomin, speciellt när det handlar om en stor bank. Speciellt stor risk är att
lånefinansiärer riskerar att sluta tillhandahålla krediter till en bank vars framtidsutsikter börjar
mörkna, vilket även hör samman med att lånefinansiärer ifrågasätter företagets verksamhet i de fall
företagets kapitalbas börjar minska. Av det nämnda framgår indirekt att staten, i det här
sammanhanget, har en otroligt svag förmåga att förhandla med ägare och borgenärer såvida deras
förhandlingsposition inte styrks av lagstiftning. I takt med att ett företags kapital minskar, minskar
även befintliga och blivande aktieägares samt borgenärers incitament till fortsatta investeringar i
företaget. Om ingen lagstiftning reglerar statens befogenheter, att hantera situationen, kommer
staten vara tvungen att bistå det fallerande företaget med kapital och stöd. Om de inte inträder med
57
kapital föreligger en överhängande risk att det systemviktiga företaget fallerar och att stabiliteten
på den finansiella marknaden rubbas. Det innebär att aktieägare och borgenärer står som vinnare i
en förhandling som staten omöjligt kunnat vinna och skattebetalarna tvingas bära förlusterna.
På grund av ovanstående är det inte förvånansvärt att BRRD kom att genomföras. Vid en
beskrivning av scenariot på ovan angivna sätt framstår krishanteringen innan införandet av BRRD
som otillräcklig och orättvis, med beaktande av att skattebetalarna indirekt tvingades ta ansvar för
en dålig verksamhetsstyrning av ett systemviktigt företag. Samtidigt bör dock en krishantering
genom skattekapital tillåta en snabb hantering, vilket är en viktig beståndsdel för att effektivt kunna
bekämpa en finansiell nedgång. Att belasta samhällskollektivet med kostnader för specifika
företags räkning är, enligt min åsikt, inte anmärkningsvärt. Ett flertal av svenska samhällets
funktioner är finansierade genom statligt kapital. Enligt min mening är det berättigat att belasta
skattebetalarna med kostnader som påverkar hela samhället. Något som tydligt framgått i
framställningen är att systemviktiga företag bidrar med viktiga samhällsfunktioner, funktioner som
används av i stort sett alla juridiska och fysiska personer. Dessa personer är även i olika
utsträckning skatteskyldiga. På grund av att skattebetalare använder de samhällsfunktioner som
systemviktiga företag bidrar till, bör det inte heller föreligga några problem med att finansieringen
av systemviktiga företags krishantering sker genom skattefinansierat kapital.
6.1.3 Problemet med moral hazard
Genom krishanteringen, som den såg ut innan BRRD, kvarstår dock problemet med moral hazard
hos aktieägare samt styrelse och ledning. Problemet med moral hazard handlar inte enbart om att
aktieägare och borgenärer får ökat incitament till riskfyllda beslut eller risktagande i övrigt. Min
uppfattning är dessutom att moral hazard kan leda till en instabilitet på finansmarknaden genom att
konkurrensen till viss del snedvrids. Med det sagda menas att på grund av att systemviktiga företag
har en fallskärm i form av tillgång till statligt stöd finns möjligheten för sådana företag att minska
sina finansieringskostnader, ha en lägre kapitalbuffert samt, vilket redan nämnts, ta mer riskfyllda
verksamhetsbeslut. Dessa möjligheter har inte icke-systemviktiga företag i samma utsträckning,
eftersom deras fallissemang inte påverkar den finansiella stabiliteten på likartat sätt. Det nämnda
kan leda till stora differenser på marknaden och ger utrymme för systemviktiga företag att vinna
marknadsandelar och inneha en konkurrensfördel som inte är försvarbar, eftersom det kan bilda
obalanser på marknaden.
Genom BRRD och förflyttningen av kostnadsansvaret från staten till ägare och borgenärer bör
problemet med moral hazard inte försvinna, men i alla fall till viss del begränsas. Problemet skulle
58
kunna motverkas av ökad reglering och tillsyn, genom än mer ökade kapitalkrav och kapitalbuffert,
för att företagen själva ska kunna hantera de eventuella negativa effekter som kan uppstå till följd
av riskfyllda beslut. Det värsta scenariot för systemviktiga företag är dock ett indraget
banktillstånd, i och med att konkurs inte är ett alternativ. Ett indraget banktillstånd behöver inte
innebära att banken faktiskt kommer avvecklas eller innebära förluster för vare sig ägare eller
borgenärer, till exempel om staten tar över eller lyckas finna ett annat företag som tar över det
systemviktiga företagets verksamhet. Det är av nämnda anledningar som BRRD innebär ett steg i
rätt riktning vad gäller problemet med moral hazard, eftersom företagen inte längre kan lita på att
staten ingriper med stödåtgärder vid en ekonomisk nedgång.
Min uppfattning är dock att moral hazard inte är ett sådant stort problem för den finansiella
stabiliteten att så drastiska åtgärder behöver införas som beskrivs i BRRD. Oavsett vilken typ av
affärsverksamhet det handlar om måste det föreligga en viss risk inkluderat i verksamheten för att
den ska kunna utvecklas i rätt riktning. Ett regelverk vars syfte är, att i alla tänkbara situationer,
eftersträva stabilitet är inte möjligt att uppnå, än mindre önskvärt. Det bör finnas en gräns för vilka
åtgärder som får vidtas i syfte att uppnå absolut stabilitet på den finansiella marknaden. BRRD
kommer troligtvis innebära att systemviktiga företag drabbas av en långsammare expanderingstakt,
på grund av att verksamhetsstyrningen i banker inte har incitament till att ta riskfyllda beslut, såvida
det inte finns en tillräcklig kapitalbuffert att falla tillbaka på. Det kan innebära att
samhällsekonomin drabbas negativt till följd av att banker inte i samma utsträckning följer
marknadstrenderna genom att introducera nya betalningsmetoder eller tillhandahålla en rimlig
prisnivå på utlåning till allmänheten. Vid en sådan situation hade kanske inte Swish287 eller Mobilt
BankID288 funnits idag, på grund av motvilligheten till att prova nya verksamhetsgrenar och
innefatta verksamheten med risker. Att aktörer på finansiella marknaden, och företag i övrigt, gör
felaktiga bedömningar, drabbas av förluster och ibland tvingas avveckla verksamheten är troligtvis
ett sundhetstecken snarare än ett problem.
6.1.4 Bibehålla förtroendet från marknaden
Kapital är, som nämndes ovan, viktigt för det finansiella systemets funktion, så även för att
bibehålla förtroendet för finansiella institut från marknaden. Ju mer kapital en bank har, desto lägre
risk behöver långivarna befatta sig med och desto billigare blir inlåningen för banken. För
aktieägare gäller däremot det motsatta, vid mycket kapital har aktieägarna mer att förlora och
287
Swish är en mobilapplikation vilken möjliggör snabba betalningar mellan privatpersoners bankkonton.
Mobilt BankID är en e-legitimation som kan användas både för inloggning och signering via webben på en vanlig
persondator, där mobilen fungerar som separat säkerhetsdosa.
288
59
tillåter således inte banken att ta riskfyllda beslut. Aktieägarna resonerar dock omvänt när banken
har lite kapital. Ett finansiellt instituts verksamhet baseras nästintill helt på överföring av kapital,
därför drabbas förtroendet troligtvis ganska avsevärt av att institutets kapital inte är positivt.
Förtroendet för den finansiella marknaden är essentiell för de finansiella institutens överlevnad,
varför det i krishanteringen bör tas hänsyn till den aspekten. Resolutionsförfarandet ska kunna
inledas i ett tidigt skede, till och med när enbart misstanke om fallissemang föreligger. Om
förtroendet kvarstår intakt kommer det vara en bidragande faktor till bevarandet av stabiliteten på
marknaden, eftersom inga spridningseffekter hinner uppstå innan institutet förhoppningsvis
kommer på rätsida med verksamheten igen. När ett resolutionsförfarande inleds bör det väckas
misstanke på marknaden att något inte står rätt till i verksamheten. Det kommer troligtvis innebära
att investerare och långivare kommer börja tveka om fortsatt samverkan med institutet är att
föredra, eftersom en resolution riskerar innebära att skulder skrivs ner och aktier dras in. Därav
kommer antagligen förtroendet för institut under resolution att i viss mån påverkas oavsett om
resolutionen inleds i ett tidigt eller senare skede.
Resolution är ett tecken på att ett instituts verksamhet bedrivs felaktigt, därför föreligger även risk
för att förtroendet för institutet minskar i och med att förfarandet tillåts att inledas i ett mycket
tidigare skede än vad krishanteringen tillät innan genomförandet av BRRD. Om skattefinansierat
stöd istället tillhandahålls till institutet i samma skede skulle troligtvis marknaden acceptera
nedgången av kapital i institutet och vara mer förlåtande, därav skulle förtroendet bibehållas.
Anledningen är att man troligtvis förknippar en resolution med ett förfarande som kommer innebära
stora förändringar i verksamheten, förändringar som kommer påverka även andra aktörer på den
finansiella marknaden utöver det krisdrabbade institutet. Om institutet istället erhåller kapital direkt
från staten kommer problemen att läkas utan att andra aktörer påverkas av åtgärderna, eventuellt
förutom
skattebetalarna
och
statskassan.
När
inga
andra
aktörer
påverkas
av
krishanteringsåtgärderna är det inte lika motiverat av marknaden att tappa förtroendet för institutet.
Det finns således ingen anledning för exempelvis lånefinansiärer att neka förnyade krediter, för
investerare att försälja aktier eller för insättare att flytta sina pengar till en annan mer stabil aktör.
Att resolutionsåtgärderna tillåts inledas i ett tidigt skede föranleder ytterligare ett problem; att
marknaden inte får utrymme att lösa problem som vanligtvis uppstår. Något som Calabresi antyder
i sin artikel om allokering av kostnader är att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt att lösa
problem genom lagstiftning om marknaden själv kan lösa problemet utan hjälp från lagstiftning.
Vad som redan nämnts i framställningen är att upp- och nedgångar på den finansiella marknaden
är vanligt förekommande. Även om ett resolutionsförfarande ska vara välmotiverat för att kunna
60
inledas förekommer en överhängande risk att förtroendet rubbas när resolutionsmyndigheten
påbörjar utredningen huruvida en resolution ska genomföras av ett institut. Speciellt om
utredningen påbörjas under en period när ett institut befinner sig i en ekonomisk nedgång som
institutet kan klara sig ur på egen hand, utan hjälp från resolutionsmyndigheten. Vad som
egentligen börjat som ett ogrundat tvivel av ett finansiellt institut kan komma att leda till
omfattande kriser och därmed större behov av resolutioner, vilket vidare kan innebära en allvarlig
samhällsekonomisk störning.
Även om det skulle visa sig att resolutionsförfarandet inte innebär en rubbning av marknadens
förtroende för det finansiella institutet innan resolutionsförfarandet inleds, kvarstår dock en risk för
rubbning under själva förfarandet. Nästintill alla fyra resolutionsverktyg kräver någon form av
värdering av exempelvis aktier, skulder eller andra tillgångar. I beskrivningen av exempelvis
försäljningsverktyget framgår bl.a. att det i försäljningen ska framgå en rättvisande bild av företaget
under resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt av äganderättsinstrument
som har givits ut av företaget. Samtidigt gäller att resolutionsmyndigheten inte på ett otillbörligt
sätt ska gynna eller missgynna potentiella köpare. Resolutionsmyndigheten ska även eftersträva att
genomföra en resolution på kortast möjliga tid. För att uppnå dessa krav och samtidigt se till att
inga spridningseffekter uppstår kan det eventuellt hända att värderingen, ur perspektivet från en
aktieägare, uppfattas som snedvriden och orättvis. Troligtvis uppfattas värderingen på nämnda sätt
eftersom en vanligt förekommande uppfattning på den finansiella marknaden är att tillgångar som
försäljs i ett krisdrabbat företag är de sämsta tillgångarna i företaget. Därav kommer troligtvis ingen
part vara beredd att köpa högt värderade aktier eller andra tillgångar i ett fallerande institut. Inte
nog med att det troligtvis kommer vara svårt att hitta ett institut som är villig att ta över ett
krisdrabbat instituts aktier, så är även finansiella tillgångar svårvärderade. Detta på grund av att
värdet på tillgångarna snabbt kan förändras, ofta i samband med att tillgång till information på
marknaden kan vara ojämnt fördelad mellan olika parter.
På grund av att finansiärer eller ägare troligtvis inte vinner mer på att ett institut hamnar i resolution
än om institutet istället går i konkurs, kommer en resolution antagligen inte stärka förtroendet utan
troligtvis ge motsatt effekt. Om förtroendet skadas kommer det sannolikt även leda till ovilja att
investera i finansiella institut, vilket i sin tur kommer bidra till ytterligare likviditetsproblem för
instituten. I en finansiell kris skulle förtroendeproblem kunna bidra till att finansiärer och
investerare i systemviktiga företag helt försvinner på grund av att osäkerheten på marknaden bidrar
till att aktörerna hellre investerar i tillgångar som uppfattas som säkrare. Många banker är
börsnoterade och om förtroende för banken drastiskt minskar skulle det troligtvis även leda till en
61
nedgång av aktiens värde på marknaden, vilket indikerar på att blivande aktieägare inte är beredda
att satsa lika mycket kapital i banken som tidigare.
6.1.5 Undvika spridningsrisker
Ett av de grundläggande ändamålen med införandet av BRRD är att undvika spridningsrisker
mellan systemviktiga företag, eftersom negativa spridningseffekter mellan finansiella institut är
den vanligaste orsaken till att en finansiell kris uppstår. Vid krishanteringen, som den ska
genomföras enligt BRRD, ska spridningsrisker förhindras genom att resolutionsmyndigheten tar
full kontroll över företaget i kris i ett tidigt skede innan kreditförluster och liknande hinner nå andra
aktörer på marknaden. Vid krishanteringen, som den såg ut innan införandet av BRRD, undveks
kreditproblemen i instituten med hjälp av bl.a. kapitaltillskott i form av nyemissioner eller att staten
garanterade krediter. Vad som tidigare nämnts i framställningen är att en effektiv krishantering
måste kunna inledas hastigt, eftersom finansmarknaden hastigt förändras. Kapitaltillskott och
garantier är åtgärder som, i relation till en resolution, kan inledas hastigt och som troligtvis leder
till en snabb förändring av de krisdrabbade företagens verksamhet och råder bot på deras brist på
kapital. I och med BRRD kommer troligtvis risken för spridningseffekter att öka, eftersom
resolutionsåtgärderna innebär att kostnader hänförliga från resolutionen kommer drabba även andra
aktörer på den finansiella marknaden. Ändamålet med en resolution är att undvika en finansiell
kris, men frågan är om inte resolutionsåtgärderna på sikt snarare ger upphov till ökade problem,
vilka istället riskerar leda till finansiella kriser.
I en finansiell kris, eller när risk för kris föreligger, riskerar banksystemet att drabbas av stora
förluster. Att, i ett sådant läge, tvinga kostnader på bankernas finansiärer och ägare, genom
exempelvis nedskrivning av skulder, kommer innebära stora förluster för inte bara företaget, utan
även för företagets intressenter. Det kommer leda till negativa spridningseffekter till fler aktörer,
vilket påverkar samhällsekonomin mer än om staten istället erbjudit kapital, som de över tid ändå
kommer återfå och då även med ränta. Att undvika spridningseffekter är särskilt viktigt i Sverige,
eftersom vi har ett koncentrerat banksystem (se figur 1 och 2). Bankerna i Sverige är beroende av
varandras verksamheter för att kunna genomföra in- och utbetalningar, därför föreligger stor risk
för spridningseffekter till de andra tre storbankerna om en av dem hamnar i kris.
Även om staten fortfarande, vid tillämpning av BRRD, tillåts att ge nödkrediter till krisdrabbade
institut är möjligheten snävt reglerad i direktivet, vilket kan innebära att statens handlingsutrymme
att ge nödkrediter visar sig vara alldeles för snäv i en finansiell kris. Det är en fin gräns mellan att
statens handlingsutrymme blir för snäv för att vara effektiv och att staten tillåts för stort
62
handlingsutrymme att ge nödkrediter. Institut ska inte kunna räkna med att staten alltid träder in
och räddar en krisdrabbad verksamhet (moral hazard). Samtidigt får inte staten tvingas vidta
åtgärder som riskerar att påverka den finansiella stabiliteten i fel riktning enbart för att efterleva
principen om att staten genom skattebetalare inte bör bära kostnader för finanskriser.
6.1.6 Inskränkning av äganderätten kontra skattefinansierat kapital
I BRRD framgår explicit, i flera artiklar, att syftet med reglerna och resolutionsåtgärderna är att
bankerna och dess ägare och borgenärer ska drabbas av förlusterna och kostnaderna av desamma.
Fråga är dock om utformningen av reglerna och krishanteringsåtgärderna har utformats på detta
sätt enbart för att undvika att skattefinansierat kapital används i krishantering.
Reglerna är utformade i ett EU-direktiv, varför reglerna troligtvis är baserade på en
sammanvägning av alla medlemsstaters förväntade situation i en framtida krishantering. Inte alla
medlemsstater i EU har en lika välmående statsfinans som Sverige och således inte samma
kapacitet att träda in med kapital i ett krisdrabbat institut under en finansiell kris. Införandet av
BRRD är troligtvis en åtgärd för att förhoppningsvis kunna bidra till en ökad stabilitet på den
europeiska finansiella marknaden som en helhet. Det i sin tur innebär att införandet av BRRD
gynnar medlemsländer med mindre välmående finanser i Europa, medan medlemsländer med mer
välmående finanser, däribland Sverige, tvärtom kommer inskränkas i sitt sätt att hantera
krisdrabbade institut. Med utgångspunkt från Sveriges situation under finanskrisen 2008, att krisen
resulterade i en vinst för Sveriges statskassa, är Sverige egentligen inte i behov av sådan sträng
reglering som BRRD innebär. Troligtvis kommer inte heller skattebetalare i Sverige märka någon
skillnad avseende vad skattekapitalet används till. Att den senaste krisen faktiskt resulterade i en
vinst för statskassan, talar ytterligare för att skattebetalare i Sverige troligtvis inte lider enorma
förluster genom krishanteringen, som den såg ut innan BRRD infördes.
En förflyttning av det ekonomiska ansvaret reducerar troligtvis risken för moral hazard-problem
hos verksamhetsledning och ägare, vilket är ett starkt argument för att flytta det ekonomiska
ansvaret. Dock kvarstår frågan om målet med att reducera moral hazard och förflytta kostnaderna
för krishanteringen motiverar en inskränkning av äganderätten till aktier för aktieägarna. I avsnitt
5.7 framförs frågan huruvida BRRD inskränker aktieägares rättigheter. Min uppfattning är att en
inskränkning av äganderätten kommer inträffa i en framtida krishantering efter införandet av
BRRD. Mot bakgrund av att resolutionsmyndigheten troligtvis kommer att lösa in aktier, utan
tillstånd från aktieägarna, vid användning av resolutionsverktygen, är det tydligt att en
inskränkning av aktieägarnas äganderätt kommer att ske. Inlösen av aktier är dock berättigat när
63
det är angeläget för den allmänna nyttan eller om det är en sista utväg för att värna om den
ekonomiska stabiliteten. I en finansiell kris bör dessa krav vara uppfyllda, således är det även
berättigat att tillämpa bestämmelserna i BRRD. Det är dock inte lika klart att kraven är uppfyllda
om enbart misstanke om fallissemang föreligger, eftersom det i de fallen troligtvis finns andra
möjliga åtgärder att vidta för att hantera situationen. Bestämmelserna i BRRD kommer således, i
de senare fallen, att innebära en oberättigad inskränkning av äganderätten. Att direktivet enbart
innehåller fyra olika resolutionsverktyg, vilka alla innebär drastiska åtgärder i företagens
verksamhet, är troligtvis inte tillräckligt i ett företag där endast misstanke om fallissemang
föreligger. Lämpligt vore att utforma ett verktyg för mindre verksamhetsförändringar, som inte
innebär åtgärder som belastar vare sig staten eller aktieägare. Det är inte ovanligt att ett företag
hamnar i en ekonomisk nedgång på grund av en för företaget opassande verksamhetsledning, därav
är ett verktyg för verksamhetsförändringar önskvärt.
I de fall en inskränkning av äganderätten är berättigad är den avgörande frågan om aktieägare,
genom bestämmelserna i BRRD, får den ersättning de är berättigade till. I Balken-målet uttryckte
HD att tvångsinlösen av aktier, vilket kan likställas med aktieägares situation vid användning av
försäljnings – och avskiljandeverktygen, är en form av expropriation. Reglerna för en expropriation
är att den part som får sin rättighet inskränkt ska erhålla ersättning motsvarande värdet av
tillgången. I BRRD uttrycks att reglerna för denna tvångsinlösen ska ske på liknande sätt som
regleringen om minoritetsinlösen i ABL beskriver. I förarbetena till ABL anges, likt HDs uttalande
i Balken-målet, att lösenbeloppet ska motsvara samma värde som aktieägaren hade erhållit vid en
frivillig försäljning av aktien. Även Ägarfrämjandet understryker dessa ståndpunkter, vilket talar
för att den allmänna uppfattningen av regleringen angående tvångsinlösen är att aktieägaren ska
erhålla en försvarbar ersättning som kompensation för förlorad äganderätt. Regleringen i BRRD är
inte, i sak, felaktig i det avseendet, eftersom reglerna i direktivet talar för att aktieägarna ska erhålla
ersättning för den förlorade äganderätten. Problemet är dock att ersättningen är baserad på den
ersättning som hade utgått om det krisdrabbade institutet istället gått konkurs. I de flesta konkurser
blir det inget kapital över till oprioriterade aktieägare, varför aktieägare i en resolution troligtvis
inte heller kommer erhålla någon ersättning. Beaktansvärt är att en resolution likställs med ett
konkursförfarande, när en resolution tillåts inledas i ett skede långt innan en konkurs ens är aktuell.
Därför förefaller det, enligt min åsikt, egendomligt att värderingen av aktierna ska ske i
föreställning om att tillståndet i det krisdrabbade institutet är mycket värre än vad det i realiteten
är när en resolution inleds.
64
Frågan,
huruvida
krishantering
bör
genomföras
med
skattefinansierat
kapital,
har
sammanfattningsvis utgångspunkt i en riskaversion mellan aktieägare och borgenärer å ena sidan
och staten och skattebetalare på andra sidan. Vilken sida som ekonomiskt ska ansvara vid en
krishantering har, som framgått i framställningen, stor betydelse för samhällsekonomin. Det bästa
resultatet för samhällsekonomin är beroende av de kostnadsmässiga för- och nackdelar som
riskfördelningen innebär för de parter som ska stå risken.
Ska aktieägare och borgenärer stå risken i en krishantering kommer de troligtvis ställa högre krav
på avkastning på investerat kapital, vilket skulle innefatta högre utdelning på aktier eller högre
ränta på krediter. Ska staten och skattebetalare stå risken i en krishantering kommer troligtvis
varken ökning eller minskning av kraven att ställas, eftersom det enda krav staten troligtvis har är
att behålla en finansiell stabilitet utan märkbar minskning av statskassan. På grund av aktieägares
och borgenärers motstånd till ökad risk kommer troligtvis en förflyttning av det ekonomiska
ansvaret i krishanteringen innebära ökade kostnader för företagen, på grund av att den nya
riskfördelningen leder till ökade krav på kompensation från aktieägare och borgenärer.
Ur ett riskbedömningsperspektiv är det troligtvis staten och skattebetalare som har minst motvilja
att innefatta sig med den risk en krishantering innebär. Enligt min åsikt bör risken fördelas till den
part som har lägst riskaversion, eftersom det föranleder lägst krav att tillfredsställa till troligtvis
den lägsta kostnaden. Om staten, genom skattefinansierat kapital, skulle stå den ekonomiska risken
i svensk krishantering skulle det även vara det mest gynnsamma alternativet för samhällsekonomin,
med anledning av de lägre kostnader en sådan riskfördelning sannolikt skulle innebära. I de fall
oförutsedda omständigheter inträffar som rubbar både statens, skattebetalares, ägares och
borgenärers intressen, bör risken fördelas mellan parterna, snarare än till en av parterna. Troligtvis
har alla parter på den finansiella marknaden intresse av att behålla en finansiell stabilitet på
marknaden. Ansvaret bör således fördelas lika mellan staten, skattebetalare, ägare och borgenärer.
Det skulle förslagsvis kunna genomföras genom ökad tillsyn över samt ökade kreditkrav för
systemviktiga företag. Samtidigt som staten bör bistå med ekonomisk hjälp, genom skattekapital,
när så behövs.
6.2 Avslutande kommentarer
Av framställningen har framgått att det finns både för– och nackdelar med den förändring i
krishanteringen av systemviktiga företag som skett i Europa genom BRRD. Främst föreligger
problem avseende dels skuldnedskrivningsverktyget, dels inskränkning av äganderätten för
aktieägare i systemviktiga företag. Vägen framåt för Sveriges krishantering är helt beroende av
65
vilka ändamål som eftersträvas inom EU, men det ska inte uteslutas att Sverige bör ha en viktig
roll i att påverka besluten EU står inför. Det är tveksamt huruvida en resolution kommer bidra till
de positiva effekter vilka EU eftersträvar, främst på grund av de oklarheter som föreligger
beträffande skuldnedskrivningsverktyget och äganderättsfrågan. För att i viss mån undvika de
problematiska områdena i direktivet bör istället ett tydligare avstamp göras i tillsyn och översyn på
den finansiella marknaden. I och med Basel III kommer alla medlemsstater inom EU att träffas av
strängare regler, främst i fråga om kapitalkrav. Reglering avseende högre kapitalbas och
kapitalbuffert hjälper företagen att förbereda sig för ekonomisk nedgång. Mer frekvent rapportering
av och tillsyn över företagens finansiella ställning skulle troligtvis leda till en större vetskap hos
såväl företagen som staten för när en verksamhetsförändring borde ske. Således bör ett tidigt
ingripande kunna genomföras för att förhindra att institutet hamnar i ett finansiellt svårt läge.
Hur rättsutvecklingen avseende krishanteringen i Sverige och inom Europa kommer fortskrida i
framtiden är förstås svårt att utläsa, speciellt innan åtgärderna enligt BRRD har satts på prov. Det
är rimligt att ställa sig skeptisk till att effekterna kommer bli som förväntat. Min inställning till
krishanteringen är att framtagningen av BRRD kan vara förenad med kostnader för att vidta
åtgärder som i en faktisk krishantering visar sig vara i onödan, i alla fall för Sveriges del. En
framtida finanskris kanske drabbar Sverige hårdare än vad 2008 års finanskris gjorde. Om så blir
fallet finns anledning att förmoda att min värdering av de nya reglerna i BRRD hade blivit
annorlunda.
66
Käll- och litteraturförteckning
EU-rätt
Primärrätt
Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2012/C 326/02).
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Sekundärrätt
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav
för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande
av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa
värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam
resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU om behörighet att utöva verksamhet i
kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv
2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram
för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets
direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG,
2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt
Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
Kommissionens delegerade förordning (EU) av den 21 oktober 2014 om komplettering av
Europaparlamentets
och
rådets
direktiv
2014/59/EU
avseende
förhandsbidrag
till
finansieringsarrangemang för resolution.
Övriga
Europeiska bankmyndigheten, Consultation Paper - Draft Regulatory Technical Standards on
procedures and contents of notifications referred to in Articles 81(1), (2) and (3) and the notice of
suspension referred to in Article 83 of Directive 2014/59/EU (EBA/CP/2014/47).
67
Europeiska bankmyndigheten, FINAL Draft Regulatory Technical Standards - on the content of
resolution plans and the assessment of resolvability (EBA/RTS/2014/15).
Europeiska bankmyndigheten, Guidlines - on the specification of measures to reduce or remove
impediments to resolvability and the circumstances in which each measure may be applied under
Directive 2014/59/EU (EBA/GL/2014/11).
Offentligt tryck
Förordningar
Förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl.
Förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.
Propositioner
Regeringens proposition 1995/96:5 - Lag om företagsrekonstruktion.
Regeringens proposition 2004/05:85 - Ny aktiebolagslag.
Regeringens proposition 2008/09:61 - Stabilitetsstärkande åtgärder för det svenska finansiella
systemet.
Regeringens proposition 2009/10:30 – Stabilitetsavgift.
Regeringens proposition 2010/11:132 - Förlängd tillgänglighetsperiod för krediten till Island.
Regeringens proposition 2013/14:228 - Förstärkta kapitaltäckningsregler.
Statens offentliga utredningar
SOU 2013:6 – Att förebygga och hantera finansiella kriser.
SOU 2014:52 Resolution - En ny metod för att hantera banker i kris.
Rättsfallsförteckning
NJA 1996 s. 293.
Litteratur och Artiklar
A. Lybeck Johan, Finanskrisen, upplaga 1:1, SNS Förlag, Stockholm, 2009.
68
Calabresi Guido, Transaction Costs, Resource Allocation and Liability Rules: A Comment, Yale
Law School Legal Scholarship Repository, paper 3743, 1968.
Dahlman Christian, m.fl., Rättsekonomi – En introduktion, upplaga 2:2, Studentlitteratur, Lund,
2013.
Demsetz Harold, Toward a Theory of Property Rights, The American Economic Review, Vol. 57,
No. 2, Papers and Proceedings of the Seventy-ninth Annual Meeting of the American Economic
Association, 1967.
Dworkin Ronald, Taking Rights Seriously - New impression with a reply to critics, 2nd impression
(corrected) with appendix, Duckworth, London, 1978.
Eliasson Elin, m.fl., Skuldnedskrivningsverktyget ur ett svenskt perspektiv, Penning- och
valutapolitik, 2014:2.
Falkman Henric, Bankrörelse – Risker och riskhantering i banker, upplaga 1:1, Norstedts Juridik
AB, Stockholm, 2003.
Hettne Jörgen, Otken Eriksson Ida, EU-rättslig metod - teori och genomslag i svensk
rättstillämpning, upplaga 2:1, Norstedts Juridik, Stockholm, 2011.
Kellgren Jan, Holm Anders, Att skriva uppsats i rättsvetenskap – råd och reflektioner, upplaga 1:1.
Studentlitteratur, Lund, 2007.
Krugman Paul, The return of depression economics and the crisis of 2008, W.W. Norton &
Company, New York, 2009.
PwC, EU Bank Recovery and Resolution Directive ‘Triumph or tragedy?, januari 2014.
Sandgren Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och argumentation,
upplaga 2:2, Norstedts Juridik AB, Stokholm, 2008.
Schranz John, Deal reached on bank “bail-in directive, Press release - Economic and monetary
affairs, 2013-12-12 (10:16).
Sterzel Fredrik, m.fl., Äganderätten, Ansvar, Skydd – En översikt, Ägarfrämjandet, Stockholm,
2004.
69
Internetkällor
Aktiespararna, Inga pengar till Carnegies aktieägare,
http://www.aktiespararna.se/Artikelarkiv/Borsnotiser/2011/oktober/Inga-pengar-till-Carnegiesaktieagare/, publiceringsdatum 2011-10-05, hämtad 2015-01-07.
Becker Torbjörn, SNS Analys nr. 8, Global finansiell kris, penningpolitik och krishantering,
http://www.sns.se/sites/default/files/sns_analys_nr_8_0.pdf, publicerad 2012-12, hämtad 2015-0119.
Dagens
Industri,
IMF:
Banker
och
myndigheter
missade
finansieringsrisker,
http://www.di.se/artiklar/2010/9/29/imf-banker-och-myndigheter-missadefinansieringsrisker/?flik=popularast, publicerad 2010-09-29, hämtad 2015-01-14.
DN Ekonomi, Stiernstedt Jenny, Carnegie köper HQ Bank, http://www.dn.se/ekonomi/carnegiekoper-hq-bank/, publiceringsdatum 2010-09-03, hämtad 2015-01-12.
Europainformationen.fi, Den ekonomiska krisen i Europa – bakgrund och förlopp,
http://www.eurooppatiedotus.fi/public/default.aspx?contentid=242612&contentlan=3&culture=sv
-FI#.VPRzr_mG9Wg, publiceringsdatum 2012-02-23, hämtad 2015-03-02.
Europaportalen,
Ekonomisk
kris
-
fakta,
http://www.europaportalen.se/tema/finanskris,
publiceringsdatum saknas, hämtad 2014-11-06.
Finansinspektionen, Kapitaltäckning, http://www.fi.se/Regler/Kapitaltackning/,
publiceringsdatum saknas, hämtad 2014-12-02 samt 2014-12-16.
Hufvudstadsbladet, Stödprogrammet för Grekland förlängdes, http://hbl.fi/nyheter/2015-0220/723861/reuters-rykten-om-overenskommelse-kring-krisprogrammet, publiceringsdatum 201502-20, hämtad 2015-03-02.
Riksgälden, Övertagandet av Carnegie,
https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Bankstod/Stodatgarder-under-krisen/Carnegie/,
publiceringsdatum saknas, hämtad 2015-01-07.
Riksgälden, Stödåtgärder under finanskrisen,
https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Bankstod/Stodatgarder-under-krisen/, senast
granskad 2013-03-25, hämtad 2014-11-30.
70
Svenska Bankföreningen, Fakta om Finanskrisen,
http://bankforeningen.se/web/bf.nsf/$all/9D69A0848D5B834DC125760F003C168D?open,
publiceringsdatum saknas, hämtad 2014-11-24.
Svenska Bankföreningen, Finanskrisens termer och ord,
http://www.swedishbankers.se/web/bf.nsf/$all/DCCCC3910BE81E44C125760F004A9204,
publiceringsdatum saknas, hämtad 2014-12-02.
Svenska Bankföreningen, TLAC – nytt kapitalkrav för systemviktiga banker?,
http://www.swedishbankers.se/Sidor/4_Publikationer/Bankfokus%20nr%204%202014/5_TLAC--nytt-kapitalkrav-f%C3%B6r-systemviktiga-banker.aspx, publicerad 2014-12-17, hämtad 201502-10.
Swedbank Robur, Räntebärande värdepapper,
http://www.swedbankrobur.se/fondsparande/fondskolan/ordlista/index.htm?contentid=CID_2770
03, publiceringsdatum saknas, hämtad 2014-11-30.
Övriga källor
Finansdepartementets pressmeddelande, Regeringen inför kapitaltillskottsprogram för att värna
kreditgivningen till hushåll och företag, publicerad 2009-02-09.
Finansdepartementet Promemoria, Krishanteringsdirektivet: Val av resolutionsmyndighet,
publicerad 2015-03-11.
Finansinspektionens författningssamling (FFFS 2012:6) – finansinspektionens föreskrifter om krav
på likviditetstäckningsgrad och rapportering av likvida tillgångar och kassaflöden, ikraftträdande
2013-01-01, senast uppdaterad 2014-06-26.
Finansinspektionen, Kreditmarknadsbarometern kvartal 3 – 2012, publicerad 2012-12-05.
Finansinspektionens rapport 2008:18, Finanssektorns stabilitet, DNR 08-8742, publicerad 200810-15.
Finansinspektionens rapport, Effekterna av de statliga stabilitetsåtgärderna - första
rapporteringen, publicerad 2008-11-12.
Finansinspektionens rapport, Stabiliteten i det finansiella systemet, DNR 14-999, publicerad 201406-12.
Europeiska unionens officiella tidning.
71
International Monetary Fund, Country Report, No. 12/155, publicerad 2012-06-01.
Riksgälden Promemoria, Riksgäldens åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet
(2013:3), Dnr 2013/424, publicerad 2013-11-15.
Riksgälden remissvar till Finansdepartementet, Konsultation avseende EU-kommissionens förslag
till krishanteringsdirektiv, Dnr 2012/1163, publicerad 2012-06-21.
Riksrevisionens rapport RiR 2011:9, Myndigheternas insatser för finansiell stabilitet -Lärdomar i
ljuset av utvecklingen i Baltikum 2005–2007, publicerad 2011-02-10.
Sveriges Riksbank, Presentation Stefan Ingves, Basel III – regler för en säkrare banksektor, 201111-10.
72