Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 106 1985
Svenska Litteratursällskapet
Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa
en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
REDAKTIONSKOMMITTÉ
Göteborg: Lars Lönnroth
Lund: Louise Vinge, Ulla-Britta Lagerroth
Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Vivi Edström
Umeå: Sverker R. Ek
Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren
Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen,
Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum, Box 513, 751 20 Uppsala
Utgiven med understöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och
eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat
bör var väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan
göras mot manuskriptet.
ISBN 91-22-00816-0 (häftad)
ISBN 91-22-00818-7 (bunden)
ISSN 0348-6133
Printed in Sweden by
Almqvist & Wiksell, Uppsala 1986
Recensioner av doktorsavhandlingar
resterande fyra kapitlen är Jack Commons Kiddar’s Luck
(1951) och The Ampersand (1954), Brendan Behans Bor­
stal Boy (1958), Alan Sillitoes Key to the Door (1961) och
Barry Hines’ A Kestrel for a Knave (1968). Dessa sägs ha
åstadkommit »profoundly meaningful and committed art»
(s. 71), eftersom de behållit arbetarklassynpunkten utanför
att försköna sina ungdomsporträtt.
Analysen vill visa att dessa verk förmått skildra arbetarklassungdom »with a fundamental sense of identifica­
tion with the setting and class which they chose to depict»
(s. 71). För att visa detta använder Paul andra källor,
dokumentära, vetenskapliga och litterära, för att ge ro­
manerna sanningsvärde. Ett exempel. När Billy Casper i
A Kestrel for a Knave blir retad till tårar för modems
förmenta omoral kommenterar Paul: »Michael Young and
Peter Willmot in their sociological investigation Family
and Kinship in East London (1957), have pointed to the
central role of the mother in working-class family relation­
ships» (s. 168, andra ex. se s. 83, 184). Metoden är disku­
tabel.
I den deskriptiva analysen av K iddar’s Luck och The
Ampersand har man svårt att följa Pauls tes att huvudper­
sonen förvandlas till klassmedveten insikt om det kollek­
tiva arbetets och solidaritetens betydelse. En sådan ut­
veckling är helt främmande för romanens perspektiv där
den kollektiva dimensionen helt saknas. Det textställe
Paul använder sig av för att stödja tesen har knappast det
avgörande bevisvärde Paul tillmäter det utan visar snarare
att huvudpersonen, vars ekonomiska oegentligheter just
avslöjats, uppskattar fadem som en bild av normfast he­
derlighet. När författaren klokt påpekar att det i The
Ampersand finns en strävan att visa hur desorienterad och
rotlös huvudpersonen är i förhållande till proletära värde­
ringar och livsvillkor vill man däremot gärna instämma.
Det förefaller rimligt att se detta som en återspegling av
Commons eget utanförskap som partilös arbetarintellektuell. Här finns det skäl att vara tacksam för att Paul lyfter
fram ett undanskymt författarskap.
I analysen av Borstal Boy vill Paul visa på romanper­
sonen Behans utveckling från isolering til grupptillhörig­
het och så långt instämmer man gärna. Men man kan
diskutera påståendet att Behan lämnar fängelset, »taking
with him a deeper understanding of what class conscious­
ness means in reality» (s. 120). Tesen är rimlig om man
accepterar vad som förefaller vara Pauls sociologiska
grundkonception av begreppet arbetarklass, där denna
definieras som en grupp med en viss uppsättning gemen­
samma drag och värderingar. Klassmedvetande borde då
betyda att man är medveten om likheten med andra.
Definierar man däremot arbetarklassen som en politisk
kategori blir klassmedvetande medvetenheten om nöd­
vändigheten av gemensam politisk kamp och det blir me­
ningslöst att inkorporera ungdomsbrottslingarna i denna
kategori. Dessas mål är ju inte politisk kamp. Dessa är då
trasproletariat och Behan har i romanen blott utvecklat ett
gruppmedvetande. Det är denna omedvetenhet om grund­
läggande begreppsbestämningar som gör att Paul kan av­
färda den i politisk mening klassmedvetne Tom Meadows
avståndstagande från de andra intagna - vilka han ser just
som trasproletariat - som »insular» (s. 120).
I Key to the Door kan man direkt avläsa en förändrad
insikt hos huvudpersonen och ett återvändande till arbe­
tarklassens kamp. Ett oförståeligt inslag i den Paulska
99
argumenteringen är den mycket vanliga modellen där en
värdering »verifieras» genom att en annan kommentator
citeras. Så t. ex. när Paul fastslår: »In Key to the Door he
has woven the primary elements of class experience and
concomitant ideology into what can only be considered as
one of the boldest and most comprehensive attempts at
writing an overtly revolutionary novel of this period» (s.
151). Därefter följer ett längre citat ur Jack Mitchells bok
om Robert Tressell som diskuterar socialistisk realism
och slutar: »This rich grasp of working-class life in toto
has seldom been achieved since Tressell. Alan Sillitoe has
perhaps got the nearest so far in Key to the Door. Något
bevisvärde har ju inte detta.
Analysen av Barry Hines’ A Kestrel for a Knave myn­
nar ut i slutsatsen att tornfalken hjälpt Billy Casper »to
deal with his own sense of inferiority and alienation» (s.
185), en slutledning som man inte har några svårigheter att
instämma i. Det är också värdefullt att vi nu har en samlad
presentation av detta vitala och samtida författarskap.
Författaren visar att dessa fyra författares texter har
betydande inslag av självbiografiska erfarenheter, men
när han argumenterar för att de skapat »exceptionally fine
anti-heroic character portraits» (s. 187) räcker det inte
med vaga och värderande kategorier som hämtade ur en
essä i en anglosachsisk criticism-tradition. Utan en ge­
nomför estetik låter det sig knappast göras.
Exemplet Sillitoe illustrerar problemet: Paul accepterar
Key to the Door men avvisar Saturday Night and Sunday
Morning. Den förra är »meaningful and committed art» (s.
71) medan den senare är »marred by an exaggerated over­
emphasis on the individualist, careerist or sexist charac­
teristics of working-class heroes» (s. 187). Utan en estetik
- här en realismteori - kan det inte förklaras varför den
förra har värde medan senare saknar värde.
I den viktiga diskussion om den brittiska arbetarlitteraturens ideologi som Pauls avhandling sluter sig till, hade
ett resolut åberopande av Lukåcs gjort avhandlingen till ett
betydligt tyngre inlägg än vad den måste anses vara. Av­
handlingen, som f. ö. saknar personförteckning, rymmer
emellertid många värdefulla iakttagelser och fäster upp­
märksamheten på ungdomsskildringarnas dominans i brit­
tisk arbetarlitteratur.
Stig-Lennart Godin
Kacke Gotrick: Apidan Theatre and Modern Drama: A
Study in a Traditional Yoruba Theatre and Its Influence
on Modern Drama by Yoruba Playwrights. Almqvist &
Wiksell International, Sthlm 1984.
What happens to traditions under the impact of moderni­
ty? How do people accustomed to living strongly pat­
terned lives adjust to profound changes in their world?
How much continuity with the past is retained during the
transition to a markedly different present and an unpre­
dictable future? What is gained and what lost when famil­
iar indigenous practices are displaced or modified by
strange foreign ones?
Such questions have preoccupied anthropologists, so­
ciologists, political scientists, economists and historians
concerned with analyzing the consequences of rapid west­
ernization in nonwestem parts of the world. Africa has
100
Recensioner av doktorsavhandlingar
served as an ideal laboratory for this kind of study, for it
has offered striking examples of creative responses to the
stress of social change. But some of the most spectacular
evidence of African cultural adaptation has remained vir­
tually unexamined because few students of the arts and
humanities have had the expertise necessary to tackle
these big questions in a rigorous fashion. For instance,
there has been plenty of armchair speculation about the
influence of autochthonous folk traditions on modern Af­
rican art, music and literature, but informed analyses
based on responsible fieldwork have been rare.
It is therefore a great pleasure to read Kacke Gotrick’s
dissertation on the influence of one form of traditional
Yoruba theatre on modern drama written in English by
Yoruba playwrights, for here is a useful model of how a
western scholar, handicapped by an inability to speak an
African language, can nonetheless approach a difficult
problem in cross-cultural interpretation and through a
combination of resourcefulness, logic and caution arrive
at a satisfactory mode of analysis that yields productive
results. Gotrick visited Nigeria in 1975-76 and again in
1982, spending a total of ten months in five cities and
towns where she witnessed eighteen performances of
what is known as “Apidan theatre,” a type of musical
drama first recorded in print by the explorers Clapperton
and Lander, who watched a performance in the same area
of Yorubaland in 1826. Using all the documentary re­
sources available, including unpublished doctoral disser­
tations by Yoruba scholars, and building upon her own
observations which she tested against those of performers
and spectators whom she interviewed through an inter­
preter, Gotrick presents a detailed account of a “ master
performance” of Apidan theatre. This spectacle, held up
as an example of the tradition at its best, “ consists of
several short dramas, each being a completed whole and
belonging to either of the genres efe and idan. The
audience differentiates the genres by their relation to the
surrounding reality: while efe is set apart from it and so
perceived as fiction, idan, taken to be religiously effica­
cious, is not.” In addition to isolating these contradictory
yet complementary genres, Gotrick gives due attention to
other formal elements such as music, dance, mask, cos­
tume and text, considering each in relationship to the
overall structure of the drama.
The thick ethnographic description completed, Gotrick
goes on in Part Two to an analysis of the order in which
efe and idan enactments occur, her argument being that
“a certain order between these two genres makes a se­
quence, and that several sequences make a performance.
The entities of a sequence are interchangeable. It is this
sequential structure, containing fiction and non-fiction
alike, that chracterizes Apidan theatre.”
Having established this characteristic morphological
unit and commented on the social functions of Apidan
theatre, she then proceeds in Part Three to compare its
interchangeable sequential structure to the ordering prin­
ciples apparent in 65 modem dramas by Yoruba play­
wrights. With only a few notable exceptions, she finds
little correspondence between the way the Apidan theatre
“ works” and the way modem playwrights organize action
in scripted drama. This is partly due to a fundamental
difference between a series of loosely improvised skits
which can be expanded, contracted, rearranged or other­
wise spontaneously transformed in response to audience
reactions, and a unified dramatic narrative made up of
tightly controlled scenes moving inexorably toward a sin­
gle predetermined end. It is also due to the secular nature
of much modem drama, which never pretends to be reli­
giously efficacious. A few Yoruba playwrights have delib­
erately chosen to create a semblance of the structure of
Apidan theatre in their plays, but the social and formal
demands of modem dramaturgy usually lead them in an­
other direction altogether.
Gotrick concludes that the absence of a clear structural
affinity between Apidan theatre and most modem drama
by Yoruba playwrights points to “ a far lower frequency of
influence” of one upon the other than is commonly sup­
posed. She admits, however, that this “ definition of influ­
ence is founded on formal structural similarity, while less
importance is attached to similarities in philosophical and
conceptual background related specifically to the theatri­
cal art. A more sophisticated influence is, thus, not prov­
able according to this definition. A type of influence
where the author has assimilated the aims and structures
of the traditional theatre and merged it deeply into other
forms of theatre cannot be traced with the definition and
methods used [here].”
This final observation shows commendable scholarly
discretion. Gotrick is aware of the limitations of her ap­
proach and is honest enough to admit that other approach­
es might yield different results. A native speaker of Yoru­
ba well-versed in both of the dramatic traditions explored
in this dissertation could conceivably find other, deeper
evidence of “ influence” that someone separated by lan­
guage from traditional Yoruba culture could not be ex­
pected to perceive. But any other researcher would have
to concede that Gotrick has convincingly proven her
point: formal structural influence cannot be found except
in those plays consciously and experimentally modeled on
Apidan theatre. In this respect then, tradition cannot be
said to shape modernity—at least not morphologically.
Apidan Theatre and Modern Drama is a solid contribu­
tion both to African studies and to comparative literature
scholarship. It offers the reader a sure grasp of difficult
subject matter, a rigorous methodology, an interesting
exposition, and a significant conclusion that is stated with
very becoming modesty. The Yoruba people have a prov­
erb that says, “ the child who has learned to wash its
hands dines with elders.” Gotrick clearly has learned
proper academic etiquette. She is welcome to join the
feast.
Bernth Lindfors